Prince of Persia: The Lost Crown

När prinsen för riket kidnappas innebär det givetvis att en god portion hjältemod behövs uppbringas. Vad är då bättre än att skicka en grupp som kallar sig ”The Immortals”. Med ett så pass ödmjukt namn, borde återhämtningen av den bortkollrade ynglingen väl inte vara ett problem! Att dessutom en av dessa hjältar råkar vara en ypperlig akrobat av stoisk profil gör det hela aningen mer bekant! ”- Let the plattforming begin!”

Som berättelse bjuder knappast det nya Prince of Persia: The Lost Crown på någon häpnadsväckande upplevelse. Prinsen är borta, så drottningen skickar ett gäng av till synes välsvarvade krigare på uppdrag att få tillbaka den unge herren, som tagits till det mytomspunna berget Qaf. Vad som sker sedan är många klassiska förväxlingar och uppenbarelser – särskilt för Sargon, den akrobatiske unge killen vi spelar som. Självklart är han en novis i sammanhanget, men inom honom gömmer sig en enorm styrka. Ja ni hör själv, det finns många igenkännbara klichéer här, men för sammanhanget duger dessa väl som katalysator för spelets främsta styrka; själva plattformandet samt dess trivsamt kombobaserade action.

För på plats i det övergivna rike, dit hjältarna anländer, göms mängder av hemligheter och utmaningar – alla som gjorda för Sargon (varför han getts ett så fult namn vet bara gudarna!). Det är här vi kommer in på de tydliga skillnaderna mellan tidigare Prince of Persia-spel och detta, då det denna gång är ett actionfyllt äventyr, där du springer från högsta bergstopp till mörkaste fängelsehåla – alltid letandes den bortförde prinsen, i sann ’metroidvania’-anda. Det har element från ’Sands of Time’-trilogin, i det att du som Sargon klättrar, hoppar och slåss dig genom alla dessa platser, men samtidigt behöver du då och då lösa pussel i själva miljöerna. Pussel vars lösning oftast består av någon våghalsig hoppsektion eller välriktad spark. Där spelet faktiskt står ut är mycket riktigt att utvecklarna istället gått i riktningen av ’metroidvania’. Plattformande i 2.5D stil, där bossar är utmanande och passager ibland är låsta, för att du inte framskridit tillräckligt i berättelsen tillräckligt långt. Snabba reaktioner, tajta kontroller och ett ordentligt förråd av tålamod är därför ett måste (Tack och lov bjuder spelet på hela fem svårighetsgrader – som dessutom kan ändras på detaljnivå). För de av oss som inte längre har lika bra reaktionstid, kan frustrationen över att se den spänstiga kämpen gång på gång åka in med ansiktet först i sylvassa rakblad – bara för att du var en millisekund för sen med en viss knapptryckning, vara… låt oss säga…något irriterande. Detta är dock inget nytt för genren, och om jag ska vara helt ärlig är det tydligt att det inte är spelets fel, utan att det ligger hos mig. För som med de flesta spel i denna typ av genre, lyckas ändå detta nya Prince of Persia-spel ge dig den där goda mallighet, när du till slut tar de svåra hoppen, tuffa stridskombos eller vältajmade pareringarna. Där har utvecklarna faktiskt lyckats väl att föra in serien i denna riktning.

Där spelet står ut extra är så kallade ”memory shards”. Detta mer av en tacksam hjälp för spelarna, då de kan fotografera sin plats. Genom att göra detta får du på upp en bild på platsen i fråga på platsen – skulle du undersöka spelets karta. Genom att göra detta kan du som spelare lättare komma ihåg vad som finns var exempelvis. En enkel funktion egentligen, men otroligt tacksam när du som spelare virrar dig fram och tillbaka över kartan!

”Ser du stjärnan i det blå…”

Just detta med kombos och pareringar är väldigt viktiga här; då du hela tiden får nya typer av förmågor, där alla minsann ska få plats på den arma handkontrollen.

Visst, själva plattformandet är tajt, och Sargon lyder varje lilla vink, men valet av att placera vissa funktioner på dumma platser – alltså på handkontrollen – gör att jag gärna sett att de kollat över detta ytterligare. Bara en sådan grej att du hoppar med A, och samtidigt ska trycka ner höger tumspak för en specifik funktion, medan du samtidigt rör dig i sidleds… är en kombination som gör att din stackars högertumme lätt får tuppjuck! Det är liksom svårt att vara på två platser samtidigt, och när spelet på många sätt kräver tajming, ja då kan detta bli ytterligare ett irritationsmoment. Nåja, ovan exempel är tack och lov under vissa specifika situationer (obs, är luddig p.g.a. ev. spoilers), men överlag i spelet, är det ändå alldeles dugligt. Bara du håller tungan rätt i mun. Sedan om sagda tunga tillåter en och annan svordom att glida förbi… ja så må väl vara fallet i så fall!

Denna genre är dock tuff att härska i – särskilt för en oskuld som detta spel – för även om jag personligen inte (ännu) spelat ett spel i genren vars berättelse varit hejdundrande bra (ja, till och med det eminenta Metroid Dread har i min mening inte en fantastisk story) , så är det lite väl banalt på sina platser. Det är mest i slutet av spelet som vissa saker lyckas överraska, men även dessa känns lite väntade ärligt talat. Tack och lov då för en någorlunda frisk fläkt för själva Prince of Persia-serien; att de nu hoppar in i ’metroidvania’-träsket. Ett träsk där många spel oftare sjunker ner i gyttjan och försvinner än håller sig ovanför ytan – gör att Prince of Persia: The Lost Crown faktiskt står ut. Det håller sig ändå över ytan… om en kippandes efter andan.

Prince of Persia: The Lost Crown lyckas ändå med en alldeles dugligt balanserad mix av funktioner och underhållning. Dess serietidningsinspirerade utseende, parat med en välkomponerad ljudmix gör att dess presentation duger alldeles utmärkt. Tonerna av fjärran östern, men i modern pop-anda gör att det känns fräscht. Att lära sig kombos, gör att du kan ta dig an fiender lättare, och allt detta medan du sakta men säkert också låser upp nya specialförmågor (samt skaffar amuletter med vilka du kan få ’buffar’) gör att det blir en tillfredsställande helhet.

För där många spel nästan rabiat ska ha enorma uppgraderingsträd eller liknande, sker mestadels av progressionen av förmågor och vapen naturligt genom spelets berättelse – likt egentligen många andra spel i samma genre. Där detta står ut är att du samlar kristaller från döda fiender, med vilka du kan öka tidigare nämnda amuletter och deras styrka. Senare i spelet får du även kontakt med en eldfängd smed, vilket även kan förändra dina huvudvapen till viss del. Dock är även detta någorlunda organiskt framlagt egentligen, då spelet hela tiden för dig i rätt riktning – och automatiskt låser upp förmågor jäms med resans gång. Du slipper med andra ord en uppgraderingshets, likt i många andra spel, även om det finns aspekter här som kan uppgraderas. En sista grej angående kombos. Det finns ett huvudläger i spelet, där en vän till Sargon håller till. Denne bjuder på ett träningsläge, vilket innebär att du redan från början kan lära dig spelets alla ’kombos’. Några enstaka låses upp jäms med spelets gång, men det sker utifrån vad som händer i berättelsen. Men just att de valt att ha dessa tillgängliga redan från start – och att träningsläget ger dig verktygen i mångt och mycket från start är riktigt härligt!

Allt är precis så som du tänker dig att ett spel av denna typ ska vara – vilket ironiskt nog är där vi egentligen kommer i kontakt med några av dess svagheter. Inom genren som utvecklarna uttryckligen sagt att spelet ska husera i, finns det lite väl starka konkurrenter – där tidigare nämnda Metroid Dread eller Ori and the Will of the Wisps står ut som giganter. Transportsträckorna är många i detta spel, precis som andra spel i genren, men jag saknar lite extra slipning på hur avstånden ibland kan upplevas lite väl stora. Att spelets kontrollschema är dugligt är skönt att höra, men det är samtidigt inte perfekt, i en genre där styrning är väldigt viktigt. På det stora hela är nog dock det ”värsta” att spelet är oerhört ’safe’. Det vågar inte riktigt skapa sig en egen identitet mer än att det ska vara dels en homage till tidigare spel, medan det samtidigt vill vara ett fullblodigt ’metroidvania’. Berättelsen är tam och trots några få intressanta tvistar i slutet är det inte direkt tillfredsställande – åtminstone inte sett till det narrativa. Det är även oväntat torftigt sett till pussel. ”Sands of Time”-trilogin var sprängfylld av sådana, men här lyser de snarare med sin frånvaro kan jag tycka. Visst finns de lite här och var – och dessutom är själva miljöerna i mångt och mycket pusselmoment – men ändå… det saknas lite.

Men vet ni vad? Vi måste alla börja någonstans, och i slutänden handlar det om hur väl jag var underhållen… eller hur? På denna punkt är det tack och lov ett rungande ja! Att föra in Prince of Persia i denna riktning är kul, och även om det känns lite trevande på sina platser, går det inte förneka att jag under mina 23 timmar ändå fann mig vilja spela ”bara lite till”. Huruvida Sargon är en intressant karaktär är högst diskutabelt, men vad som inte är det är själva spelandet. Den akrobatiska stilen från denna spelserie är en skön matching med genren i fråga, och jag hoppas i slutänden att detta blir startskottet för en ny serie. Sedan om frågan; ”Men är Sargon prinsen i spelets titel?” ställs… ja då får ni spela spelet för att själva undersöka. För jag säger inget mer! Mer än att jag ska tillbaka och lusrensa en sista passage…. Vem vet kanske jag missat nåt?