Neversong

Din älskade har blivit kidnappad av en otäcking med ett rynkigt och blek ansikte. Du blir så tagen av det hela, så att du faller i koma. Hur länge du ligger i koma har du såklart ingen aning om. Det enda du vet när du vaknar, är att du måste försöka hitta din älskade. Inte nog med det, dina kamraters föräldrar är försvunna och märkliga mordiska spindlar har börjat härja omkring. Låter det inte så trevligt? Det är helt klart förståeligt. Vilken tur att Neversong finns, så att du inte behöver uppleva detta… På riktigt i alla fall.

Neversong inleds med att vi ser en sagobok öppnas och en berättarröst ackompanjerad med illustrationer och en text på rim börjar läsa en saga för oss. Det berättas om en pojke som heter Peet, som lever ett grått och ensamt liv. En dag träffar han Wren, som är hans raka motsats, som får honom att hitta glädje och liv i vardagen. Plötsligt en dag kommer en otäcking vid namn Dr. Smile. Han kidnappar Wren mitt framför ögonen på Peet, som inte ens hinner säga farväl, för han faller i en koma. Sedan sätter spelet igång.

När Peet vaknar, så får han reda på att Wren förmodligen befinner sig i ett nedlagt mentalsjukhus, men inte bara det. Alla kamrater i Wren och Peets klubb; Booty Bum Club har förlorat sina föräldrar och de säger att de inte kan hjälpa Peet på sitt äventyr, förrän han har hjälpt dem att hitta sina föräldrar. Som om det inte vore nog, så har det även dykt upp några spindelliknande varelser som anfaller så fort man kommer i närheten av dem.

Till våran hjälp på resan så får vi en följeslagare vid namn Bird, som är något slags talande litet ljusklot med vingar, hon hjälper Peet med att resonera lite kring situationen och att bära viktiga objekt som man plockar upp längs vägen; så som nycklar och så vidare. Vi får även hjälp med uppgraderingar till Peet, såsom ett Basebollträ som kan användas för att banka skiten ur fiender och för att slå sönder lådor som är i vägen eller varför inte slå sönder allt du ser, för det kan finnas lite samlarkort där! Dessa samlarkort är kopplade till karaktärer och varelser i spelet och ger primärt kosmetiska uppgraderingar till Peet, som ett pannband eller en blomvas som man kan ha på huvudet.

Man kan dock bara ha ett kort aktiverat åt gången. Till sitt förfogande så kan man också ha ett par handskar, så att man kan svinga sig i de kedjor som hänger lite överallt på banorna, dessa har bomber som hänger längst ner på dem. Dessa kan i vissa fall skäras av så att denna bomb släpps ifrån dem. Vi har även en skateboard, för snabbare förflyttning och högre hopp samt ett paraply för att på Mary Poppins manér kunna sväva till svåråtkomliga plattformar.

För att få tillgång till dessa uppgraderingar så måste du hitta sånger. Dessa sånger (med undantag för den första man hittar) hittar man när man har besegrat en boss. Man springer sedan till det hus man vaknade upp i och spelar sången på det piano som finns där och då öppnar det upp sig nya utrymmen i rummet, där man kan öppna en kista som innehåller den aktuella uppgraderingen. Uppgraderingarna är viktiga, till och med obligatoriska för att kunna ta sig vidare i spelet. För banorna och framförallt bossarna kräver att du har hittat och aktiverat de nödvändiga förmågorna och lärt dig behärska dem. Men ta det lugnt, spelet låter dig inte komma vidare utan dem, du blir påmind av Bird att spela den nya sången på pianot och de nya banorna är bokstavligt talat otillgängliga för dig om du inte uppgraderar dig innan du springer vidare.

Spelet är väldigt mycket av ett sidscrollande Hack and Slash med inslag av plattform och även pussel. Man springer från sida till sida, slår ihjäl fiender, hoppar på plattformar ibland och löser problem som att hitta nycklar, hitta ingredienser till eventuella serum och så vidare. Mer ofta än sällan måste man ibland använda omgivningen i banan till sin hjälp, man måste slå på rätt saker tillräcklig för för att öppna grindar, använda hissar för all slunga iväg bomber till stora stenblock som är i vägen för att nämna några som exempel.

Detta känns aldrig omöjligt, just för att utvecklaren har noggrant övervägt vad som är görbart med spelets väldigt enkla kontrollschema innan de har implementerat det i spelet. Om man spelar med handkontroll (vilket verkligen är starkt rekommenderat) så använder man sig bara av styrspakarna, A,X,Y,B eller kryss, fyrkant, trekant och cirkel knapparna samt styrkorset. Även om man får nya uppgraderingar som kommer ockupera en egen knapp, så blir det aldrig rörigt att hålla koll på, det känns väldigt naturligt, genomtänkt och helgjutet.

Utseendemässigt så är spelet en fröjd i alla fall för mitt öga. Den handmålade grafiken ser lite ut som en otäckare variant av en barnbok. Det vill säga att det primärt ser ganska mysigt och trevligt ut, sedan kommer något mörkt och otäckt som verkligen bryter av den stämningen och ger en kontrast som jag är svag för. Musiken ackompanjerar detta utseende mycket bra, där det växlar mellan att var mysigt och trevligt, till att bli mer intensiv och mörk. Detta bidrar verkligen till att göra denna trevliga upplevelsen ännu trevligare.

Historien och karaktärerna ska verkligen ha en eloge också. Mental hälsa och trauma är ett tema som genomsyrar hela spelets berättelse och karaktärerna representerar detta tema på sina olika sätt med en dialog som både roar, berör och väcker tankar i spelaren. Vilket historien gör på det stora hela med; väcker tankar hos spelaren. Hela tiden anar man att det kanske ligger en annan förklaring bakom allt det ytliga, vad eller vem är Dr. Smile egentligen och vad symboliserar han och vem är egentligen Peet? När eftertexterna rullar så går mina tolkningskugghjul på högvarv, vilket gör att spelet kommer förmodligen ligga kvar i minnet ett bra tag framöver.

Om vi ska försöka fokusera på det som är mindre bra med spelet, så vill jag bara säga att det här lutar nog mer åt petitesser och är ingenting som påverkar upplevelsen så jättemycket.  Jag hade önskat att man kunde öka på utmaningen lite mer i spelet. Det finns som sagt fiender i spelet som kan döda dig, men det ska egentligen ganska mycket till för att man ska dö i spelet. Spelet kastar nämligen hälsa till dig hela tiden, så fort du besegrat en fiende, eller när bossen går in i en ny fas så får man påfyllning av hälsa.

Det är förvisso trevligt att spelet inte är så djävulskt svårt att det är snudd på omöjligt, men jag känner att det blir lite väl mycket handhållning ibland, spelet är redan ganska kort (jag var klar efter fem timmar) och en anledning till det är nog definitivt för att man verkar ha varit rädda för att utmana spelaren. En annan sak är att när man hänger och svingar i kedjorna, men känner att man hänger för högt upp, så finns det ingen “droppa ner” knapp, så man får hålla på och mecka med hopp och styrspak, vilket kan vara irriterande. Som sagt; petitesser, men de måste nämnas.

På det stora hela så anser jag att Neversong är en av de absolut trevligaste upplevelserna hittills i år. Den i det närmaste helgjutna kontrollen, det starka berättandet och det jättefina utseendet gjorde att jag bara var tvungen att plöja mig igenom spelet. Spelets korta längd är inte till en nackdel, utan jag känner att det blir bara ytterligare argument för mig att säga; köp och spela Neversong NU!