Mumintrollet: Vinterns värme

Det var inte länge sedan vi fick ett oväntat charmigt äventyr i Snusmumriken: Mumindalens melodi. Nu är det dags igen, när Mumintrollet: Vinterns värme låter oss kliva in i en vintrig version av samma värld. Men under den stilla snön döljer sig en viktig fråga: räcker det att vara mysigt?

Det levde inte bara upp till – utan överträffade – nästan alla mina förväntningar när det kommer till licensbaserade spel. Pittoreskt och gemytligt är två ord som nästan perfekt beskriver upplevelsen. När Mumintrollet: Vinterns värme annonserades (med samma studio bakom som det första hade – Hyper Games) blev jag minst sagt positivt överraskad. Det finns ju en enorm skatt av berättelser och karaktärer att utforska när det kommer till Tove Janssons verk. Utöver det titulära Mumintrollet, vilka fler av dalens invånare skulle få ta plats i rampljuset denna gång?

Finns det något som Vinterns Värme gör och i så fall bättre eller sämre än sin föregångare? Eller landar det pladask på sin sammetsnos rätt in i en snödriva? Låt oss besöka en Mumindal klädd i vinterskrud för att se efter…

Allt är lugnt och stilla. Snön ligger tätt. Isen har tagit sitt grepp om träd och sten. Allt är som det ska vara, tills Mumintrollet plötsligt vaknar upp ur sitt ide alldeles för tidigt. När han inser att han dessutom är ensam, då alla andra i huset fortfarande sover, blir han självklart rädd och förvirrad. Inte heller hjälper det att han aldrig innan upplevt vintern! Trots detta måste Mumin finna modet att ge sig ut och se om han kan hitta någon annan som är vaken, och om det finns något han kan göra för att förbereda sig själv och dalen inför våren.

Premissen är enkel och okomplicerad. Oavsett ålder så är det relaterbart och enkelt att förstå vad som pågår, tillräckligt för att i alla fall känna sig hemma. Det presenteras på ett sätt som för tankarna till Tove Janssons illustrationer utan att nödvändigtvis vara direkta kopior av hennes stil. Allt ser ut som lite slarvigt utklippta kartongfigurer på det mest charmiga av vis. Nästan som ett gemytligt diorama, med sparsmakade men välgjorda animationer och en bekväm färgton som för tankarna till konstnärer som lärt sig att återhållsamhet är en dygd när det kommer till ett handmålat men gediget verk.

Ljuddesignen lämnar dock en del att önska. Karaktärerna har korta ljud som de utbrister i början av varje mening. Lite på samma vis som Animal Crossing-serien gör. Dessa varierar beroende på vad som sägs, om det är positivt, negativt, etc. Det är ganska gulligt, men känns aningen uttjatat, trots att det passar väl med den gemytliga framtoningen. Övriga ljudeffekter gör sitt jobb tillräckligt bra för att passera godkänt, men inte mycket mer. Det känns inte billigt – bara lite för lågmält och saknar tydlig karaktär.

Dessvärre blev det ganska snabbt tydligt för mig att Vinterns värme inte riktigt lever upp till nivån satt av föregångaren. Det blir aldrig en särskilt intressant summa av kardemumman. Utöver estetiken som i sig förhöjer upplevelsen en hel del lyckas inget annat riktigt imponera på mig; snarare frustrera. Kanske är det hela tänkt att vara designat som någons första steg in i en mer eller mindre öppen värld. Vi får nämligen chansen att utforska en stor del av den snöprydda Mumindalen lite efter vårt eget bevåg, på sätt och vis. Vissa platser är blockerade med fallna stockar (en så stor mängd till och med att jag började fundera på vem som ansvarar för slyrensning i dalen och att de gjorde ett hemskt jobb under hösten), stora snöhögar, eller liknande som alla kräver sina egna verktyg för att hanteras. En yxa (som enligt min mening introduceras alldeles för sent) för stockarna, en skyffel för snön, etc. Föregångaren hade liknande element, men av någon anledning funkar det bara inte för mig här.

Det är egentligen inget fel på idén: ge spelaren en värld de vill utforska och placera hinder på strategiska ställen som kräver en lösning. Hade det involverat någon typ av pusslande eller tankenöt (likt i första) hade det varit en grej. Dessvärre känns det mest som busy work när det enda som behövs är ett specifikt verktyg och ett par knapptryck. Om min teori om att introducera nya spelare till en mer öppen värld stämmer så kan jag förstå att göra utforskning och framsteg lite mer linjärt, särskilt när många spel de senaste tio åren följt mantrat att mer och större är bättre. Där spelmekanik slängts in utan tydligt syfte, som inte gagnar kärnloopen eller upplevelsen som helhet.

Tyvärr finns det annat som talar för att mycket av det inte handlar om att presentera en ny spelare för den här typen av genre eller mekaniker. Ett par sektioner av kartan är chockerande tomma, men måste fortfarande navigeras flera gånger. På sin höjd måste en snödriva röjas undan, antingen för att ta sig vidare, eller för att hitta något som gömts på marken. Här och där kommer ett annat verktyg behövas, men t.ex. yxan som krävs för att röja undan fallna stockar eller fälla träd tillkommer som sagt frustrerande långt in för att inte bli en långvarig underliggande irritation. På det stora hela känns områdena mindre som en gosig walking simulator (vilket säkerligen hade irriterat många bara det) och mer som ett sätt att dra ut på tiden. Visst att en del genvägar kan låsas upp efter första rundan, men det underlättar endast en bråkdel av den monotona känslan som redan då infunnit sig.

När det kommer till berättelsen och karaktärerna (eller snarare sättet de hanteras på) blir det inte mycket bättre heller. Ärligt talat känns det som ett steg bakåt i jämförelse med föregångaren. Janssons verk har nämligen alltid haft ett större djup till sig än vad en första anblick kan förtälja. Personligen tror jag att det är en stor anledning till varför det alltid har och fortsätter att tilltala stora som små. Många subtila liknelser till olika stadier och perspektiv i och under livet som helhet. Muminpappans behov att dra sig undan och jobba på sina memoarer säger så otroligt mycket bara det om vem han är. Hur någons tidigare liv aldrig riktigt lämnar en människa, men också hur det kan bearbetas och minnas med viss distans och vördnad. Muminmammans kärleksfulla och icke-dömande metoder och synsätt att närma sig situationer och främlingar visar hennes starka karaktär, djupa tålamod och sympatiska förståelse för även de mest udda av personligheter.

Vinterns Värme påstår inte att det ska undersöka och reflektera över karaktärernas personligheter; att det ska vara en särskilt djup historia. Problemet för mig kommer delvis med avsaknaden av exempelvis Mumintrollets föräldrar, men kanske framförallt på grund av hur resten av dalens invånare (som inte går i ide under vintern) inte består av mer än de mest ytliga dragen av deras egenheter. Det finns starka drag och det finns överdrift. Här känns så mycket överdrivet och relativt illa skrivet att flera av karaktärerna blir lätta att ogilla. De blir schabloner av sina original. Jansson förstod hur hennes karaktärer kunde och skulle användas. Visst att det är svårt för en annan författare att översätta detta, särskilt till ett annat medie. Det hade dock inte behövts. Förlagorna fanns där. Det hade räckt att luta sig mot originalen.

Vissa karaktärer lyser med sin frånvaro, men så var det även i Snusmumriken: Mumindalens melodi. Ett bra beslut på det stora hela, som lämnar andrum åt de kära figurer vi ändå får ta del av. Det känns som att Hyper Games fick en fin liten hit med Mumindalens melodi. Med det kom större ambitioner och fler förväntningar från alla håll. Kanske att de stressade igång produktionen på en uppföljare med en bra premiss, men utan en tydlig plan. Snart upptäckte de att vad de hade inte riktigt var tillräckligt för ett helt spel. Sidouppdrag (som fanns i föregångaren också, men som var mer intressanta) och långa vandringar från A till B, samt frustrerande blockader fick fylla ut tomrummen. Jag skulle inte bli förvånad om en del av det ändå vore sant.

Jag hoppades att min känsla skulle vända halvvägs igenom vad som trots allt är en relativt kort upplevelse. Istället fann jag mig nedsjunken i min stol, handkontrollen slappt liggande i händerna, flera utdragna suckar efter varandra och med tankarna långt ifrån Mumindalens vanligtvis förtrollande lugn. När jag insåg detta var det som när du somnat i soffan innan läggdags och vaknar med ett ryck. Det här har inte varit en kul text att skriva. På många sätt känns det som att jag varit för hård. Kanske hade jag för höga förväntningar. Kanske hade Hyper Games för kort tid eller för få idéer. Jag vet att de är kapabla till att leverera en sjujäkla mysig upplevelse. Och det finns säkert de som kommer känna att Vinterns värme fyller det behovet perfekt för dem, och det gör mig genuint glad.

Avsaknaden av intressanta experiment som kanske inte klickar men som är nya, för att istället ha en nedbantad version av vad vi tidigare fått är kanske vad som frustrerar mig mest när jag försöker summera mina tankar och känslor. Att testa nya saker är det inget fel på, men att koka ner något som redan var ganska sparsmakat är inte rätt riktning att gå, anser jag. Med det sagt hoppas jag ändå att vi kan se framemot ett tredje äventyr i vår älskade Mumindal…

Testdator: Intel Core i7 4790K, 16 GB DDR3, GTX 1060 6GB