Dungeons III

Herren i underjorden har vunnit allt som går att vinna; mark, varelser och ära. Så självklart känner han att allt är synnerligen tråkigt. Vad gör man egentligen när man redan har allt. Jo, man hittar en ny kontinent i världen, där han kan kriga. Och vips så har man en stor ny härlig landmassa framför ens ivrigt krigshetsande tår.

Dark Elf prästinnan Thalya lever ett fint och änglalikt liv på ytan, när underjordens herre, eller ”Dungeon Lorden” gör ett litet besök (i alla fall hans ondska) och vips så faller hon under den mörka sidans fängslande lockelse. Så efter en kort inbördesstrid så går hon ”all bad” – eldar ner sin forna by, dödar alla bybor och ler och skrattar alltjämt. Med henne som din högste löjtnant i ondskans armé, så ska du nu bygga ut underjordens katakomber och ta över alla nya och äckligt snälla ytbor.

Ja, Dungeons serien har aldrig vacklat i sin uppriktighet i att de modellerar allt efter Bullfrogs gamla Dungeon Keeper spel. Det är så pass tydligt att den brittiska och torftiga berättarrösten själv refererar till det spelet, och de tidigare spelen i serien. Allt på ett nästan Douglas Adams liknande sätt, med glimten i ögat och referenserna flygandes tätt. Så till den milda grad att det ärligt talat börjar kännas väldigt gjort; när berättarrösten drar referenser till Sagan om Ringen, Star Wars, Skyrim eller andra kända filmer eller spel.

Spelmässigt så är det på många sätt identiskt med Dungeon Keeper (vilket självklart inte behöver vara något dåligt); du har ett huvudrum i underjorden där ditt hjärta (d.v.s det som fiender vill ha sönder för att vinna över dig), och sedan en drös med rum som bättre drar till sig monster som kan arbeta för dig. Alla små imps (eller Snots som de kallas här) bygger ut dina fängelsehålor; allt medan du samlar in både pengar och mana, för att låsa upp nya typer av rum och i förlängningen nya typer av monster. Om vi går in på det grafiska och ljudbild, så finns det egentligen inte så mycket att säga. Animationer är lite stela men världen är visas upp i tydliga olikheter; det lummigt gröna landskapen innan ondskan nått länderna, och sedan den döda marken, gråa buskar och eldfärgade pölar när du till slut tagit över. Det hela är okej gjort, men inget som direkt får mig att höja ögonbrynet i någon form av wow-upplevelse. Det funkar men inte mer…

En kampanj som tar dig upp från underjorden och attackerar ytans irriterande galanta dumsnutar är vad vi får här. Med totalt tjugo uppdrag, så finns det mycket att leka med, för att inte tala om Co-op läget. Realstrategin fungerar bra, och kommer kännas kul för stunden, även om spelet i sig dras med tradiga moment, då mycket återkommer i spelmekaniken. Bygg upp din fängelsehåla – samla monster för armé – ta över världen och gör om igen och igen. Visst finns det skillnader i vad som tas över på t.ex. den lummiga kontinenten, men ändå osar det repetition lång väg.

Överlag så får du ett sött (på ett elakt sätt) spel som driver med sig själv så till den grad att det blir tröttsamt, men allt i en RTS-skrud som är lättspelad och underhållande i sig. Spelet kommer verkligen inte med någon innovation, men för stunden du spelar så är det ändå underhållande i de nästan tjugo timmar du får i singelspelet. Sedan kan du spela ”skirmishes”, multiplayer och co-op för att fylla på tiden om du så önskar.