Hem RecensionerSpelrecensioner Morbid: The Seven Acolytes

Morbid: The Seven Acolytes

av Mattias Malm

Världen är på väg utför! Människor och djur har blivit besatta av några gudalika dummingar som vandrar omkring och sprider terror. Det är nu dags för oss att plocka upp vårat svintunga svärd, som vi knappt kan svinga, och bege oss ut till slakt! Vi kommer vada genom fienders blod och inälvor. Vi kommer till och med att hinna testa på att dö själva. Framgång väntar… Förhoppningsvis.


I Morbid: The Seven Acolytes inträder vi i rollen som en anonym karaktär. Det enda vi vet är att vi är den siste kämpen från en gammal order vid namn Dibrom. Denna orders syfte var att bekämpa elakheter i olika former. Primärt någon typ av gudaväsen kallat Gahars. Dessa styggingar har med hjälp av någon slags mossa hittat ett sätt sprida ut sig i den fysiska världen och genom att skicka ut sina sporer ta en fysisk skepnad i en djur eller människokropp. Nyckeln till att förgöra Gahars är att döda några särdeles mäktiga varelser, kallade de sju Akolyterna. Tyvärr har alla tidigare kämpar stupat i sina försök att besegra dem. Nu har turen således kommit till vår karaktär.

Utvecklarna skrider genast till verket med att visa upp varför man valt just Morbid till sin titel, för det finns inte många andra ord att använda sig av när man ska beskriva miljöerna. Det ligger blodiga lik överallt, den lilla växtlighet som finns kvar är täckt av några mörka törnbuskar och rent allmänt ser verkligen ALLT ut som att det har dött i en gammal Cronenberg film. Utvecklaren kallar spelet för Horrorpunk, nej nu ska ni inte tro att punkbandet The Misfits har någonting med det hela att göra. Utan används precis som Steampunk och Cyberpunk för att beskriva världens tematik. Termen känns onekligen passande, då atmosfär och utseende verkligen andas skräck!

Det är en ständig känsla av undergång. Vilket man etablerar redan på startmenyn, då en lite omarrangerad version av psalmen Dies Irae spelas. Eftersom spelet dessutom hör till vad man numera kallar för Soulslike, får man ytterligare domedagskänslor då man vet att döden kan finnas bakom varje hörn man går till. Det rör sig rent spelmässigt om ett Action RPG. Där det inte finns möjlighet till att vare sig spara när man vill eller reglera svårighetsgraden. Enda sättet att spara spelet är att hitta några altare som finns utspridda i världen. Här kan man läsa på om den lore spelet har och studera texter om de fiender man besegrat. Här får man även möjligheten att utveckla sin karaktär. Under resans gång kommer man få tag i speciella artefakter vid namn Blessings. Man har möjlighet att utrusta sig med max två stycken blessings. Blessings använder man för att karaktären ska få en större livmätare eller inte förlora så mycket uthållighet etc. Det går att utveckla Blessings med hjälp av färdighetspoäng, vilka du får av att döda fiender.

Kontrollen är mycket bra också. Alla karaktärens färdigheter, både när det kommer till strid och rörelser, är varsamt utspridda på varsin knapp vilket gör det föredömligt lätthanterligt – förutsatt att du spelar med en handkontroll. Med mus och tangentbord blir det aningen rörigt. Det är förvisso lättare att sikta på fienderna med musen, men att sikta med sitt skjutvapen och att blockera attacker med svärdet sitter på samma knapp. Håll in för att sikta och tryck snabbt för att blockera. Detta ställer till det fullständigt i strider och bjuder på väldigt onödig frustration. Av någon anledning  finns det bara stöd för musen när man är in game. Är inne på någon av spelets många menyer, där du kommer spendera skapligt mycket tid, är musen helt oanvändbar. Med andra ord: håll er till handkontroll!

Spelet är i 2D och till skillnad från andra Soulslikes i den dimensionen, har man valt en isometrisk vy. Vanligtvis är det inget att orera om överhuvudtaget, men här ställer det till med lite besvär i tid och otid. Till att börja med är det svårt att avgöra vart jag kan gå eller inte. Ibland går det hur bra som helst att gå genom ett område med högt gräs. Ibland tar det tvärstopp, utan att jag ser vad som faktiskt är i min väg. Stora stenar kan man ibland passera, som att karaktären passerar bakom den och ibland tar det tvärstopp. Helt enkelt besvärligt att avgöra avstånd. Avståndsproblemet blir ett ännu större problem i strid med vissa fiender. Spelet kretsar mycket kring att man slår en gång för att sedan rulla ur vägen för fiendens slag, sedan upprepas det tills någon faller död till marken. Just rullandet för att undvika attacker blir besvärligt, då jag har svårt att uppfatta hur långt fienden når. Vid flera tillfällen är jag en bra bit från fienden, men jag tar ändå skada och jag får kämpa för att inte tappa fattningen helt! Ibland är det här till min fördel då jag ibland lyckades slå ihjäl fiender och slå sönder objekt, jag trodde att jag var för långt bort från.

För att vara ett spel av den här typen är striderna mot vanliga fiender förvånansvärt lätta. Du kan förvisso dödas av vilken fiende som helst om du inte är försiktig nog, men det är inte att varenda träffat fiendeslag är en dödsdom heller. När man kommit en bit in i spelet sänker man faktiskt flera fiendetyper med bara ett hugg med svärdet. Det finns såklart undantag. Det finns kraftfullare grundfiender, som kräver lite mer av spelaren. Minibossarna och framförallt striderna med de kallade Akolyterna, kommer kräva mycket taktik, uthållighet och tålamod från spelaren. När det kommer till vapen, kan man bära på två stycken. Ett huggvapen såsom ett svärd eller en yxa och ett typ av skjutvapen såsom hagelgevär eller armborst. På det stora hela bidrar striderna till underhållningen i spelet, då de oftast är välgjorda. Det finns dock en del som skaver här också: spelet är långsamt. Det finns partier som i stort sett är fiendelösa och de är dessutom ganska långa. Karaktären rör sig otroligt sakta framåt. Du kan förvisso med ett knapptryck springa framåt, men eftersom att vår kämpe verkar ha världens sämsta kondition, töms uthållighetsmätaren i ett rasande tempo, stöter man då på en fiende är det lika bra att lägga sig ned självmant.

Det är inte bara i promenerandet karaktärens slöhet är ett problem, utan det är särskilt frustrerande i striderna. Kämpen verkar inte bara ha världens sämsta kondis, hen verkar ha skippat styrketräningen också, om nu inte alla svärd väger lika mycket som en människa. Kämpen attackerar nämligen mycket långsamt. Det är en sekunds fördröjning från knapptryck till handling. Vilket betyder både att fiender kan passa på att slå till dig och att uthållighets mätaren töms på nolltid. Det går att med hjälp av några objekt vid namn runor utveckla vapnens färdigheter, där kan man bland annat göra så att man kan attackera snabbare. Karaktärens slöhet är dock fortfarande ett faktum, även om man ökat på attackhastigheten. Nu är det lätt att påtala för mig att detta såklart är en del av utmaningen och att jag är en boomer som skriker på moln, men utmaningen ska väl ändå inte ligga i det? Mekaniken ska vara så välgjord att jag faktiskt kan bemästra den och min framgång avgörs kring hur väl jag använder den. Är den däremot designad på så sätt att spelaren handikappas, så som en hastigt dränerande uthållighetsmätare, diffusa avstånd och långsamma rörelser, har man gjort fel! 

Det är från start gjort för att vara i stort sett oförbätterligt, vilket gör att det inte är kul och jag tror vi kan enas om att även svåra spel ska ha en nerv av rolighet i sig? Det ska vara kul att spela, så att man är villig att bli bättre! Fienderna reagerar inte ens på dina slag. Inget rycka till eller avbrutna attacker. Nej de lyser lite rött, grymtar till lite men fortsätter som att inget hänt. Det här är frustrerande för att jag får ta oväntad skada och ger även en känsla av att vår kämpe är jättesvag, då hen uppenbarligen inte kan slå tillräckligt hårt för att få en reaktion.

Nu är spelet verkligen inte dåligt. Jag finner det faktiskt ganska underhållande och även om jag har stora problem med det. Trots mina problem med spelet är jag nyfiken på vad som kan komma härnäst och jag vill undersöka om jag inte har en bättre chans på den där jobbiga bossen nästa gång, men mest av allt; den groteska pixelgrafiken är löjligt snygg och stämningsfull. Jag har dock svårt att tänka mig att särskilt många andra skulle finna det underhållande. Jag tror att inbitna Soulslike-spelare tycker att det både är för lätt och för långsamt. Övriga kommer främst tycka att det är för långsamt, ha samma problem som jag räknat upp och inte tycka att det är mödan värt. Vilket är synd. Hade man bara sett över allt en sista gång och polerat lite till, hade det här nog kunnat vara en trevlig upplevelse både för Soulsveteraner och oinvigda. Nu kommer det tyvärr sålla sig till sällskapet av hyfsade spel som kom och gick. Vilket slöseri ändå!


Specifikation

Denna recension baseras på PC versionen. Spelet finns även tillgängligt till Playstation 4, Xbox One och Nintendo Switch.

Morbid: The Seven Acolytes. Lägsta pris 256 kronor enligt Steam 2020-12-10.

Recensionsex tillhandahållet av Merge Games.

Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar

WP Twitter Auto Publish Powered By : XYZScripts.com