Crow Country

’’1990. Om någon frågar… mitt namn är Mara. Mara Forest. Specialagent Forest. Det är jag, glöm inte. Sabba det inte.’’ Lyder Crow countrys första meningar. Vem är Mara? Och varför är detta viktigt? Vad väntar sig bakom Crow Countrys låsta portar?

När jag såg Crow Country för första gången så öppnade jag min mun i nördig förtjusning, höll upp mitt pekfinger och sade ’’Resident Evil!’’. Begreppet ’’nostalgiacore’’ verkar göra sina rundor på internet, ett begrepp som vuxit fram inom forum och videoessäer som diskuterar äldre ting från 90- och 2000-talet. Det innebär en stark känsla av nostalgi för en tid som verkade mindre komplicerad, framförallt för oss som var barn under denna tid. Någonting som Crow Country verkar vara ett utlopp för.

Efter recensenternas regler så är det bra att klarlägga ett och andra fakta om spelet i fråga. Crow countrys genre är överlevnadspel med fokus på skräck. Vyn är isometrisk, där du har en vinklad fågelvy ned på huvudkaraktären Mara där du leder henne runt på ytorna som sammanfattar den nedstängda nöjesparken Crow Country. Spelet fokuserar även på att lösa pussel och att skjuta din väg igenom fiender. Spelet är utvecklat av dom brittiska bröderna Adam och Tom Vian, vilka utgör SFB Games, där Adam framförallt tagit majoriteten av arbetet. Spelet erbjuder ett överlevnadsläge som inkluderar fiender och ett utan som kallas för ’’utforskningsläget’’, vilket då gör spelet till ett pusseläventyr. Jag valde självklart överlevnadsläget, ingen komplett nostalgi utan det.

Mara Forest. Glöm inte

Ser ut som Playstation 1, kör som Playstation 1…

När vi startar vårt spel så får vi väldigt lite klarlagt. Vi vet vår huvudkaraktär vi spelar som, Mara Forest, en variant av ’’fem fatale’’ i liknande stil som Tomb Raiders Lara Croft eller Resident Evil 2’s Jill Valentine, är på uppdrag att luska fram vad som pågår i den nedstängda nöjesparken Crow Country. Skälen till varför just Mara ger sig in i detta får vi inte, utan vi dyker huvudet först in i mysteriet för att se om vi kan lista ut det.

Crow Country använder sig till stor del av tipsbaserad storyberättande, vilket vi finner i texter som lämnas på platser vi kan interagera med. Första smak vi får av detta är inom dom inlärningstips du kan hitta i form av plakat, sådant som lär oss hur vi rör oss runt, siktar och skjuter. Detta utvecklar sig senare till lappar som lämnats av nöjesparkens tidigare anställda, vilka antyder till hur du ska lösa pussel och andra mysterium. I anseende till spelets tydliga inspirationskällor som Silent Hill så har vi fri rörelse istället för den klassiska rörelsetypen tankkontrollers, vilket tvingar spelaren att stanna för att byta riktning – likt en pansarvagn. Skälet till kontrolltypen var för att tredimensionella miljöer utvecklades snabbare än vad vi kunde anpassa oss till, vilket resulterade i att Playstation 1 saknade joysticks i början. En intressant liten anekdot.

Crow Country tar däremot en bit ur denna kontrolltyp och tvingar dig att stanna när du vill sikta för att skjuta. Denna funktion tillåter dig att rikta ditt sikte fritt, både upp och ned, vilket gör att du kan sikta ditt vapen ned mot marken för att skjuta en kravlande fiende och upp för att pricka någon i huvudet. Detta blir även väldigt relevant när du vill lösa många av spelets pussel.

I sann överlevnadsgenre så är pussel någonting som är mycket centralt i Crow Country och dessa löses delvis av tecken som du kan finna i miljöerna kring dig. Ett pussel kan exempelvis gå ut på att du ska matcha en viss kombination av siffror vilka man kan räkna ihop om du tittar noga på alla dom tecken som finns runt omkring dig. När du väl löst det så får du det du behöver för att fortsätta storyns utveckling, men ibland kan du finna nya vapen eller uppgraderingar. Tyvärr kan jag inte säga särskilt mycket om just vapnen då dom mer kändes som ett verktyg för att öppna flaskor och lådor istället för faktiskt försvar, även att det bara finns ett fåtal med färre uppgraderingar. Men jag kan inte neka att få en hagelbrakare kändes väldigt bra då dom större fienderna blev klart lättare att besegra, även att ett nya par joggingskor ökade farten på Mara markant! Jag såg till att hålla mig med mina resurser i form av skott, någonting du ständigt har ont om. Se till att leta överallt och var noga!

Fiender är den del av spelet som står i motvikt mot resursanskaffningen, vilka kräver skott för att gå ned och medicin om dom lyckas skrapa sina klor mot dig. Angående fienderna så tar dessa en ganska rejäl salva av bly, vilket gör att du inte tar dig an alla du kommer över. Dessa monstruösa rysarvarianter ser ut som någonting som kunde ha kommit från filmen ”The Thing”, där den simplaste liknar den klassiska zombien och den värsta är nära obeskrivlig. Många gånger är flykt och väjning det bättre alternativet, eller så kan du använda dig av dom många fällor som är kringströdda i miljöerna. Se bara till att du själv inte blir fångad i dem! Bossar finns det självfallet, dessa visade sig däremot inte vara till någon större problem eftersom dom var så stora och långsamma. Besegra dem var inte någon utmaning.

Använd dig av alla medel!

Någonting har hänt i Crow Country

Om vi nu istället för att klarlägga spelets grundpremisser kan gå in på vad som faktiskt gör Crow Country till en i helhet kul och nöjesrik liten indietitel. Om jag skulle kunna uttrycka det kort så ligger det i hela den känsla som spelet lyckas fånga dig i. Storyn må visserligen inte vara den mest komplexa eller hjärtgripande av varianter, men det den erbjuder är helt klart en produkt som lämnar dig nöjd och tillfredsställd. Det är en variant av mysterium med temat om hur ambition kan gå för långt och huruvida girighet kan ta dig till platser som du inte kommer tillbaka ifrån. Den lyckas med detta i sitt världsbyggande i formen av information som kommer till dig som brödsmulor, i miljöerna som utgör nöjesparken Crow Country och ljuddesignen.

Om vi istället går in på dom visuella aspekterna och huruvida dessa gifter sig samman med pussellösningarna så kan jag ge detta spel en rejäl klapp på dess retrostilistiska axel. Visserligen så kan man känna sig förhindrad av spelets val att tvinga dig till att stanna för att sikta och skjuta, men detta ökar bara på känslan av desperation och autenticitet när du råkar missa dina skott. Vad denna funktion framförallt ger dig är en form av groda, fågel eller mittemellan när det kommer till pussel och hemligheter. Du använder dig helt av miljöernas omfång, vilka står ut i sina färgteman om du tittar noga och är metodisk. Ett paket pistolskott kan ligga på en hylla bakom en dekoration, en glasflaska som står på marken en bit bort krossas när du skjuter den och känns det inte bara bra att skjuta huvudet av den där förbaskade roboten som stör dig så mycket? Vem vet? Det kanske gömmer sig en hemlighet om du gör det!

Ljuddesignen vill jag dedikera en hel spalt åt eftersom den är så fullkomligt briljant. Den sätter sig perfekt tillsammans med miljöerna som är övergivna och förfallna. Ett rossligt eko studsar igenom en smutsig lokal med ett sjukligt ljus som uttrycker en fullständig känsla av att någonting gått väldigt fel. Att plocka upp resurser och objektiv ger dig ett rostigt gångjärnslikt ljud som sätter perfekt kontrast mellan nöjet att hitta någonting värdefullt, men som säkerligen kommer användas alldeles för tidigt. Fienders ljud kan identifieras från distans, ett lovord om våld och desperat flykt. Ett benigt skallrande från någonting som inte verkar riktigt. Långa, klagande stönanden och gnyenden som kommer ur fiender, vilka förmodligen välkomnar glödande bly i pannan. Perfekt! (Använd hörlurar för guds skull!)

Kort, gott och alldeles tillräckligt

Om jag ska summera Crow Country så är det som ett väldigt välgjort kärleksbrev till den nostalgi som många av oss kan känna. Den härleder till en simplare tid utan microtransaktioner och löjliga kostymer, vilket innebär att det är ett spel som har en tydlig start och slut. Inga evighetsuppdateringar, förutom buggfixningar och ett tillägg av högre svårhetsgrad. Det går att spela om, om du vill få högre slutpoäng och låsa upp några nya saker, mycket likt dom spel som vi älskar och kommer ihåg.Crow Country är därför ett utmärkt spel, både för dig som vill återfå den nostalgiska känslan överlevnadspelens guldålder och för dig som är nyfiken på hur dessa spel var men vill spela någonting nytt. Jag kan inte påstå att det är en variant av mästerverk, den skulle ha behövt nå en mycket djupare variant av story och bitvis kändes spelet för utdraget. Den hade även inte många varianter av mekaniker, vilket förhindrade mångfalden av spelsätt. När jag tillslut hittat alla hemligheter så ville jag få spelet överstökat, vilket inte är någonting som bör ske. Men spelet lyckades bli klart just när det började att bli långtråkigt och slutade därför i perfekt tid. Skickligt gjort bröderna Vian!