Lara Croft är tillbaka, denna gång mer dödlig än någonsin. Letandes efter ett sätt att stoppa världens undergång står på agendan, samtidigt som Laras samvete tynger ner henne. Eller gör det egentligen det…?
Peru, en vacker eftermiddag. Solen är på väg ner över karga peruanska horisonten och handlaren har precis haft en underbart lukrativ dag på marknaden, när plötsligt en ung kvinna smyger upp bredvid honom. ”- Jonah, jag ser honom, han är här!”. Handlar’n ser på medan den unga kvinnan raskt smyger vidare, och glömmer sedan detta udda beteende. Dagen fortskrider på vanligt manér; byborna köper slut på hans matvaror och när kvällen precis lagt sig, så råkar han ännu en gång se den unga kvinnan. Springandes mot honom i full fart, med vad som ser ut som en tsunamivåg av forsande vatten bakom henne. Att denna dag kommer ändra den här mannens liv står nu klart, men för den unga kvinnan spelar det inte lika stor roll…
Redan från början, så finns det en ödesmättad ton i spelet!
VAD ÄR DETTA EGENTLIGEN?
Ja, det är en lite egen tolkning av spelets början, men det finns en känsla här som inkapslar helheten av ”Shadow of the Tomb Raider” skulle man kunna säga. Lara Croft, den gravplundrande hjältinnan är åter tillbaka, i en ny men högst välbekant tappning. Återigen kan du förbättra dina vapen med ’crafting’-förmågor, komma på nya förmågor under smygandet, strid eller att bli bättre på att hitta saker i omgivningen. Detta görs nästan plikttroget liknande som de föregående spelen, även om spelet överlag är betydligt mer strömlinjeformat och bättre balanserat överlag.
Något känns bara ’off’ – det är svårt att sätta fingret på det…
Men vad är då tanken kring den lilla dramatiska berättelsen i början – jo, denna gång så tar sig Lara till Sydamerika, och hon är betydligt mer rutinerad. Så till den grad att hon svingar sin klättringshacka mer än gärna i ögat på någon obeväpnad (och beväpnad) lakej. Själva kontrasten i att hon fortsätter sin jakt på organisationen Trinity och på egentligen inget annat sätt att säga det; slaktar sig igenom deras underhuggare gör henne i sig ganska motsägelsefull. Men att hon i början av spelet mer eller mindre förorsakar en naturkatastrof (eller gör hon det, ni får spela själva), och sedan inte känns allt för berörd av det hela – ger bilden av en luttrad och egoistisk kvinna. Under hela spelets story så växlar detta dock fram och tillbaka, men min överliggande känsla är att jag kommer på mig själv att tänka att jag faktiskt inte tycker om henne.
Men spelar det då någon roll. Nej, egentligen inte. Spelets numera klassiska upplägg funkar så väl att det med rätta kommer falla Tomb Raider fantaster i smaken. De väldigt korridorkännande inledande banorna öppnar mer och mer upp sig, och trots att spelet aldrig når en öppen-värld nivå, så finns det tillräckligt mycket med gravkammare, prylar att hitta och saker att läsa om, att du alltid känner att det är precis lagom – i spelets strax över 20 kapitel långa färd. Sedan att du får ta del av hemliga domedagskulter, skjuta pilbåge till dödsdagar och göra härligt kluriga utmaningar gör att upplevelsen ändå blir fyllig och bra.
Ska man vara lite negativ, utöver spelets extremt välbekanta upplägg; som kan bli på gränsen till tråkigt liknande de tidigare spelen, så är det mer av det tekniska så fallerar. Buggar och prestandaproblem gömmer sig under ytan; i alla fall på Xbox One versionen, där en stadig framerate är ovanlig. Buggar som gör att kameran skakar oprovocerat och ’clipping’-fel är dock sällan tack och lov – men de händer då och då.
Vad gör fågeln egentligen…?
På Xbox One, så är det en helt okej upplevelse, som flyter på precis så bra det behövs – och med flera optimeringar som komma skall, så kan det säkert fixas till lite. Sedan går det kanske inte att göra så mycket åt Lara själv, men vadå, så länge spelet är roligt att spela, så löser det sig.
Shadow of the Tomb Raider. Lägsta pris 538 kronor enligt Prisjakt.nu 2018-09-21 Recensionsex tillhandahållet av Square Enix / Koch Media. Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
