Absolum

Har du någonsin spelat ett sidscrollande beat ’em up och tänkt: ”Här skulle jag vilja ha lite mer substans och variation”? Jag tror att de två franska utvecklarna Guard Crush och DotEmu tänkte precis så när de satt och spånade fram idén till detta spel. Söker någon på dessa namn hittar de titlar som Streets of Rage 4, Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder’s Revenge och det kommande Marvel: Cosmic Invasion.

Jag har alltid haft en svaghet för klassiska beat ’em up-spel, men Absolum överraskade mig. Det är sällan jag ser utvecklare med så mycket erfarenhet våga ta ett så radikalt nytt grepp på något de redan behärskar till fulländning. Absolum är ett roguelite beat ’em up med ett intressant världsbygge och ett djup som få genrekollegor kan mäta sig med.

Berättelsen

I Absolums värld har trollkarlar länge haft makten, men en grupp ambitiösa magiker råkar orsaka en katastrof som kastar riket in i inbördeskrig. Ur kaoset träder tyrannen Azra fram och förbjuder all form av magi. De som fortfarande utövar den jagas, avrättas eller förslavas och deras magiska essens används i Azras ondskefulla syften. Men Azra är inte den enda kraften som rör sig i mörkret. Över hela världen börjar tecken dyka upp på något uråldrigt och mystiskt, och viskningarna talar om Absolum – skapelsens början, världens slut och hur allt hänger samman. Jag uppskattar hur spelet aldrig överförklarar sin mytologi. I stället får jag själv pussla ihop fragment utifrån ledtrådar i världen, hur väsen och varelser i spelet interagerar med den karaktären jag valt och jag får välja att tolka vad allt betyder. Ingenting skrivs på näsan förutom att Azra är skurken och The Mother är den goda, eller är det verkligen så?

Jag iklär mig rollen som en rebell med kopplingar till den gamla regimen, ledd av den gåtfulla “Mother”. Hon uppenbarar sig som en gravid kvinna men tycks lika uråldrig som världen själv. Vårt mål är att störta Azra, befria magikerna och åter släppa lös magin i världen. Till en början får jag välja mellan två karaktärer: den kraftfulla svärdsvingaren Galandra eller den kortvuxne men hårdslående Karl, vars nävar snabbt visar sig vara en tillgång. Under spelets gång ansluter sig ytterligare två karaktärer: den smidige dubbeldolkskämparen Cider, en maskerad individ med personliga motiv och den flygande grodan Brome, en trollkarl som med sin stav kan kasta förödande magier över hela slagfältet.

I början av varje runda får jag välja en av dessa hjältar som jag ska styra. Den karaktären är låst till den specifika rundan och får en egen progression med förmågor som kan låsas upp och berättelse som nystas upp under vägens gång. När jag dör eller vinner rundan kan jag fritt välja att byta karaktär eller fortsätta med den jag valde tidigare. Det finns ingen nackdel att byta karaktär förutom att den personliga berättelsen för den föregående karaktären pausas och en annans tar vid.

Våra rebellhjältar.

Världen och kartan

Efter handledningsuppdraget kastas jag in i spelets kärna: utforskningen av världen Talamh. Här väljer jag ständigt väg och jag har oftast två eller fler vägar att ta mig framåt efter varje rensad sektion, vilket gradvis låser upp delar av en stor världskarta. Grunden i spelupplägget är klassiskt beat ’em up: jag rör mig i sidscrollande format åt höger, besegrar vågor av fiender och fortsätter framåt.

Vissa områden innehåller dolda stigar och överraskande sektioner och jag märkte att jag började planera mina rutter noggrant, nästan som i ett brädspel, eftersom varje beslut kändes som en chans att upptäcka något nytt. Längs vägen möter jag många färgstarka karaktärer som erbjuder uppdrag, hjälp eller mot betalning sin stridskraft.

Uppdragen är smart utformade och uppmuntrar mig att spela vidare även efter en förlust. Ett uppdrag kan till exempel avslöja en hemlig skatt fem sektioner bakåt – men eftersom jag inte kan backa i spelet måste jag börja om från början för att nå dit. All uppdragsinformation samlas direkt på övervärldskartan, vilket gör att jag slipper hantera en separat logg.

Striderna

Stridssystemet bygger på en grundläggande attack som kan kombineras, en kraftfullare förmåga som orsakar större skada och en ultimat attack samt kastbara föremål som hittas längs vägen. Ibland går det även att rida på olika varelser, som vildsvin eller raptorer för att tillfälligt vända striden till min fördel.

Absolum är ett roguelite, vilket innebär att varje sektion ger slumpmässiga belöningar, allt från nya färdighetsuppgraderingar till valutor och utrustning. Med över 50 olika utrustningar och åtta olika världselement som kan fritt kombineras utifrån vad som erbjuds efter varje sektion och påverka hur en runda ska utspela sig, gör att det svårt att få två rundor som är identiska. De mest betydelsefulla bonusarna låter mig förbättra delar av mina kombinationsattacker och lägga till specifika elementeffekter som eld, vind eller till och med kraften att väcka döda allierade genom en lyckad kombinationsträff. De här förmågorna är låsta till just den rundan jag spelar och det kan kännas bra ganska länge men efter halva kartan ungefär märks det väldigt tydligt om jag inte har kunnat samla på mig det som krävs, då är det bara till att börja om.

Att lära mig varje karaktärs styrkor, pareringar och rörelsemönster är avgörande. Spelet bygger på att jag ska misslyckas många gånger innan verkliga framsteg sker. Förmågorna räcker bara en bit och resten handlar om tajming, taktik och att utnyttja fiendens svagheter.

The Mother.

Grafiken och musiken

Det som genast imponerar är grafiken. Den handritade 2D-stilen förmedlar en värld fylld av liv och karisma. Frodiga miljöer, färgstarka karaktärer och otaliga smådetaljer skapar en känsla av magi och närvaro. Även om vissa fiendetyper återkommer mellan biomerna känns det aldrig repetitivt. Animatörerna har lagt stor omsorg vid allt från ansiktsuttryck till hur kläder fladdrar i vinden och hur miljön reagerar på stridens kaos. Detaljnivån är imponerande och bidrar till att världen känns genuint levande.

Musiken i Absolum är på en nivå jag sällan upplevt i genren. Bland de krediterade kompositörerna finns namn som Mick Gordon (Doom), Gareth Coker (Halo Infinite, Ori), Yuka Kitamura (Elden Ring), Motoi Sakuraba (Tales-serien) och Rachel Hardy (Stray Gods).

Ljudspåret är till största del inspelat i Vienna Synchron Stage, en av världens främsta inspelningsscener för film- och spelmusik. Resultatet är en mäktig blandning av mörk fantasy-orkestrering och medeltida teman som perfekt fångar spelets stämning. Från pampiga toner i bossfajter till drömlika melodier i träsk och ruiner – musiken träffar precis rätt.

Trollmorsan.

Slutsats

Jag har spelat många roguelites, men Absolum är utan tvekan ett av de bästa jag upplevt. Karaktärerna är välskrivna, spelmekaniken intuitiv, kontrollerna tajta och världen både vacker och mystisk. Musiken är sagolik och ljudbilden förstärker upplevelsen på alla plan.

Trots att jag redan spelat igenom spelet flera gånger vill jag hela tiden återvända. Jag har fortfarande magikombinationer kvar att prova, sidouppdrag att lösa och förmågor att låsa upp. Spelet erbjuder samarbete i co-op för upp till två spelare, både lokalt och online. Men eftersom jag spelade innan lanseringen fanns dock inga servrar aktiva ännu så möjligheten att testa co-op läget ser jag verkligen fram emot.

Testdator: Intel Core i7-12700f, 32GB DDR4, Geforce RTX 4070