My Hero Academia: All’s Justice

Det räcker med några minuter med My Hero Academia: All’s Justice för att jag ska inse att jag redan vet exakt vad spelet kommer att erbjuda.

My Hero Academia är en av de största manga och animeserierna i modern tid. Med över tio år av manga, åtta säsonger anime och ett enormt galleri av älskade hjältar och avskydda skurkar finns här ett universum fullt av potential. Därför är det också extra frustrerande att spelen som baserats på serien gång på gång känns… mediokra. My Hero One’s Justice 1 och 2 togs emot med ljumma recensioner och All’s Justice lyckas tyvärr inte bryta det mönstret.

Problemet ligger inte nödvändigtvis hos My Hero Academia som varumärke, utan snarare hos utgivaren Bandai Namco. Bandai Namco har varit inblandade på oräkneliga spel baserat på populära animeserier, bland annat; Naruto, Dragon Ball, Sword Art Online, Seven Deadly Sins, och det är svårt att skaka av sig känslan av att de alla bygger på samma grundidé, med små variationer ovanpå. Arena brawler. Stora karaktärsrosters. En berättelse som återberättar animeserien scen för scen. Det är tryggt, förutsägbart och framförallt tråkigt. My Hero Academia: All’s Justice är ännu ett sådant spel. Ett dussinspel. Ett spel som existerar mer för att fylla en releasekalender än för att faktiskt göra något intressant med sitt källmaterial.

Klassfoto U.A.

För troget sitt original

Spelets berättelseläge låter mig uppleva upplösningen av My Hero Academias långa historia. Våra hjältar från U.A. står inför skurkorganisationen i en episk slutstrid som byggts upp under sju säsonger av animeserien och tio års mangautgivning. För fans av serien är detta naturligtvis ett stort ögonblick men det är också här spelets största problem blir tydligt. Berättelseläget börjar nämligen direkt med slutfajten. Vi vinner och därefter hoppar spelet berättarmässigt “ett par dagar tidigare”. Därifrån får vi spela igenom händelserna fram till slutet, ofta ur flera olika karaktärers perspektiv. Fajter sker vanligtvis i 3v3-upplägg, men beroende på berättelsen kan det varieras med allt från 1v3 till 3v1. Ambitionen finns där, men så fort jag börjar spela märks det hur hårt allt är låst vid originalberättelsen. Spelet är så troget originalverket att det helt dikterar exakt hur jag ska slåss, vem jag ska vinna mot och i vilken ordning saker ska ske. Det finns inget utrymme för “tänk om”-scenarion, inga alternativa utfall, inga överraskningar. Jag påverkar ingenting. Jag trycker mig bara vidare genom händelser som redan är fastslagna.

En aspekt som jag personligen inte uppskattar är att spelet flera gånger tvingar mig att spela som skurkar. I många andra animebaserade spel fungerar detta utmärkt, eftersom skurkarna ofta är nyanserade, tragiska eller till och med sympatiska. Men i My Hero Academia är skurkarna ofta genuint obehagliga. De begår fruktansvärda handlingar mot oskyldiga människor och hjältar vi följt sedan de var barn. När spelet tvingar mig att spela en skurk i en situation där jag redan vet utfallet och vet vad som kommer hända med en viss hjälte tappar jag helt intresset. Jag förstår varför utvecklarna gjort detta, men för mig fungerar det inte alls här.

Berättelsen presenteras i ett serietidningsliknande format med stillbilder mellan matcher. Dessa bildrutor är dock direkt hämtade från animeserien, vilket gör att de inte tillför något nytt för den som redan sett följetongen. Vid större, mer dramatiska tillfällen får vi istället se rena animerade sekvenser och även dessa är tagna rakt ur animeserien fullt ljudsatt med antingen japanskt eller engelskt tal. Resultatet blir att spelet aldrig känns som ett eget verk, utan snarare som ett bildspel eller TikTok-klipp från animeserien med matcher emellan.

Jättemånga karaktärer att spela med.

Spelets verkliga kärna

Utöver berättelseläget finns spelets viktigaste del: 3v3 Arena Brawler-läget kallat ”Free Battle”. Här får spelet faktiskt ett existensberättigande. Med ett karaktärsgalleri på hela 67 hjältar och skurkar kan jag välja fritt och slåss mot datorn (med valbar svårighetsgrad), mot en vän i soffan eller online. Arenorna är relativt stora men fortfarande slutna, vilket skapar snabba och intensiva matcher. Det är skillnad mellan karaktärerna, specifikt när jag använder mig av deras specifika ”quirks”. Men den skillnaden är mest visuell då till exempel Bakugos ”Explosion Quirk” gör exakt lika mycket skada som Tsuyu Asuis ”Tongue Extension slap” men det är häftigt att se de olika förmågorna realiseras i spelform. Av alla förmågor jag har stött på var det dock en som verkligen ställde till problem: Midnights Rising-förmåga. När hon aktiverar sin Rising Quirk, ”Subnombulus”, skapar hon en aura runt sig som får alla motståndare att somna och bli oförmögna att attackera. Resultatet blir rena gratissmällar.

Jag spelar på Playstation 5 och kontrollerna är enkla att komma in i. Fyrkant används för vanliga attacker, medan trekant och cirkel aktiverar olika specialförmågor. Med L1 kan jag snabbt förflytta mig över arenan, och R1 används för att blockera inkommande attacker. Det är ett upplägg som är lätt att förstå även för den som aldrig rört ett arena brawler-spel tidigare. Det som inte framgår direkt är hur mycket system som faktiskt gömmer sig bakom dessa enkla kommandon. Till exempel används R1 även som en brygga för specialattacker och det är först när jag börjar förstå kombinationer och synergier som stridssystemet börjar kännas mer än vanligt knapptryckande.

Eftersom matcherna utspelar sig i ett 3v3-upplägg kan jag när som helst byta aktiv karaktär med L2 och R2, även mitt i pågående kombinationer. Spelet uppmuntrar ständigt till detta och påminner mig om att maximera skadan genom att växla mellan mina hjältar och skurkar. För den som vill lägga tid på att lära sig systemen finns det ett tydligt djup här, även om spelet gör ett ganska dåligt jobb med att förklara det. Kontrollerna är dock bara halva bilden. Det är först när spelets centrala stridsmekaniker kommer in som matcherna faktiskt börjar leva. Det var framför allt två system som på riktigt påverkade hur jag spelade: Rising och Plus Ultra-attacker.

Rising fungerar som en tillfällig krafteskalering mitt i striden, där karaktärerna låser upp starkare, mer aggressiva alternativ och samtidigt ändrar tempo och beteende. Plus Ultra-attackerna är precis så överdrivna och anime-trogna som fansen förväntar sig. Flashig, galna explosioner som hade kunna jämna en stad med marken – men de fungerar inte som någon enkel “super vinn-knapp.” Här är tajmingen a och o. Används de för tidigt slösar du bort deras potential. Väntar du för länge riskerar du att bli nedmejad innan du ens hinner trycka på knappen. I matcher på högre svårighetsgrad var det ofta just de här besluten som avgjorde utgången och då kändes Plus Ultra-attackerna faktiskt som ett taktiskt verktyg snarare än ett snyggt, filmiskt avbrott. Tillsammans med möjligheten att byta karaktär mitt i kombinationer blir dessa system avgörande för den som verkligen vill bemästra spelets 3v3-fokus.

Det där är en blick på någon som ska ge stryk.

Tekniskt kompetent men själlöst

Grafiskt sett är spelet helt okej. Det använder Unreal Engine för att återskapa animenseriens stil, men resultatet känns plastigt. Karaktärerna ser acceptabla ut, men miljöerna är statiska och livlösa. Förstörbara element, som rasande hus, sker endast vid regisserade tillfällen. Musiken är pampig och hämtad direkt från serien, vilket fungerar men återigen tillför det inget nytt.

Ett spel för redan frälsta

My Hero Academia: All’s Justice kastar mig rakt in i slutet av berättelsen utan någon form av introduktion. Det förutsätter helt att du redan är insatt i animeserien eller mangan. För nya spelare är detta ett stort problem. Kort sammanfattat handlar My Hero Academia om Midoriya, en pojke som växer upp i en värld där nästan alla människor har superkrafter – så kallade “quirks”. Midoriya är en av de få som föds utan någon kraft alls. En dag möter han världens främsta superhjälte, All Might, och får ärva hans kraft “One For All”. Med denna nyfunna styrka söker han in till superhjälteakademin U.A., där han och hans klasskamrater tränas till framtidens hjältar, samtidigt som en växande skurkorganisation hotar samhället. Ett kuriosum är namnet på skolan “U.A”. Det betyder egentligen ingenting i sig, utan är en engelsifiering av “Yuu Ei” (雄英). “Yuu Ei” betyder just “High School”. Samma tecken kan, om de vänds om till “Ei Yuu”, istället betyda hjälte.

Med allt som jag skrivit blir det här spelet jättesvårt att rekommendera till någon som inte redan är ett fan av serien och till och med då så se hellre animeserien eller läs mangan!