Kingdom of the Dead

Världen rämnar! Åtminstone kommer den att göra det om alla döingar som dräller omkring och lever rövare inte tas om hand snabbare än kvickt! Med en skarpladdad revolver och ett talande svärd till vårt förfogande, hoppar vi upp på sadeln på vår häst och fyller alla vandrande lik med bly, för att mänskligheten ska kunna sova gott en natt till.

I Kingdom of the Dead spelar vi som en hemlig agent. Denne agent jobbar för en hemlig organisation vars jobb är att hålla världen säker från de dödas armé. Tyvärr visar det sig att en riktigt elak varelse har tagit med sig sina polare från dödsriket som planerar att utplåna allt mänskligt liv och placera sig själv som härskare, för att sedan sitta och vältra sig i misär. Eller vad man nu gör när man utfört sin djävulska plan? I spelets början kommer det in ett kuvert från vår kontorsdörr, med en mängd filer med uppdrag där vi ska döda liksoldaterna och förgöra portalen de kom in från. Till vår hjälp har vi ett talande svärd, som verkar härstamma från avgrunden och är det enda verktyget som kan stänga dessa portaler. Förutom svärdet har vi en revolver samt en rad andra skjutvapen som kommer väl till pass när det ska städas upp i världen.

Spelet är en förstapersonsskjutare av den gamla skolan. Det betyder att under uppdragen ska vi bara gå från början av området till slutet och skjuta allting som råkar gå i vår väg. En symbol visar vart portalen som vi ska förstöra befinner sig och de brukar gömma sig bakom en boss. Det finns även en andra symbol som visar vart det alternativa målet finns. Varje uppdrag har ett alternativt mål som ofta är att man ska hitta ett särskilt objekt så som en död agents pistol, en byggnadsritning eller en dödskalle för att nämna några exempel. Man får också passa sig i sitt skjutande. På uppdragens områden finns även tillfångatagna civila som man ska frita och helst inte skjuta. De här målen är det som spelets svårighetsgrader baseras på. På den lätta nivån ska man bara stänga portalen. Väljer man den svårare ska man både stänga portalen och hitta det alternativa målet. Vill man verkligen visa sig på styva linan väljer man den svåraste nivån och ska då förutom stänga portalen och hitta det alternativa målet även rädda alla civila i området. Fienderna blir även svårare för varje svårighetsgrad man väljer med.

Jag tycker att det här är ett rimligt sätt att justera utmaningen i spelet. Att man dessutom får välja svårighetsgrad innan varje uppdrag är även det ett plus. Tycker man att det är för lätt eller svårt kan man således justera det på ett lätt sätt. Jag tycker även att utmaningen ligger på en rimlig nivå oavsett vilken svårighetsgrad man väljer och fienderna blir även svårare för varje uppdrag man klarar av, man behöver därför inte skämmas om man i den senare delen behöver skruva ner utmaningen ett snäpp, då även den lätta svårighetsgraden har en påtaglig utmaning där. Dock är det inte riktigt helgjutet. Framförallt när det kommer till de alternativa målet. På de flesta banor för spelets huvudväg dig dit naturligt. Men på en eller två banor måste man helt plötsligt vika av från huvudvägen och springa på sidovägar som om man jagar efter hemligheter i valfritt annat spel i genren. Det känns således som att man inte på förhand bestämt sig för hur lätt eller svårt detta ska vara att klara av, vilket gör att det känns en aning ojämnt.

En annan sak som känns ojämn är bossarna. Jag gillar kreativiteten när det kommer till vilka varelser man slåss mot. Eller vad sägs om en vansinnig jättegorilla på en skyskrapa, en jättefladdermus eller en ilsken och enorm hjort med spikklubbor som bjällror i sina horn? Mitt problem här är även det att man inte verkar ha bestämt sig för utmaningsnivån. En del av bossarna låter spelet oss möta ensamma utan några störande moment, man mot best helt enkelt. Medan de andra bossarna har man haft den fruktansvärt dåliga smaken att även kasta in en myriad av vanliga fiender också. Jag hatar den här företeelsen passionerat. Det är ett fruktansvärt billigt sätt att försöka öka svårighetsgraden och jag tänker att det är ett val utvecklare utan självförtroende gör. Det är bossens mäktighet som ska göra det svårt. Inte att jag drunknar i ett hav av fiender. Det har jag nog med på spelets banor.

Det som får spelet att sticka ut bland andra spel inom genren Retro FPS är den grafiska stilen. Inte att man har valt en gammaldags design på karaktärer och så vidare, det hör i allra högsta grad till genren. Man har däremot valt en svartvit och handmålad stil. I kombination med karaktärsdesignerna går mina tankar till gamla serietidningar och det känns som att jag spelar mig genom en av dessa. Designen har även en stark gotisk influens som också gör att det får en stark känsla av gamma skräckfilm vilket bara är ett ännu större plus i min bok.

När det kommer till ljudbild har man valt att ha en ganska enkel sådan. Det betyder dock inte att den är dålig. Tvärtom fascineras jag av hur väl de grymtande ljuden döingarna ger från sig gör att stämningen att ständigt vara under hot fungerar. Att man dessutom har valt ett extra kluckande ljud när man lyckas skjuta fiender på dödliga ställen som huvudet får mig bara att le i mjugg och nicka gillande. Spelet har även riktigt bra musik. Den växlar fint mellan att vara enbart stämningsmusik till att vara skönt svängiga melodier. I huvudkaraktärens kontor finns dessutom ett piano där man kan lyssna på hela soundtracket om man känner för det.

Att springa omkring och skjuta fiender på banorna är oftast inga problem, då kontrollschemat är lika grundläggande som spelets övriga design. Det är precis så finslipat jag vill att ett FPS spel ska vara. Detta gäller enbart när man bara ska göra just det; skjuta fiender. Vid några uppdrag vill utvecklaren av någon anledning att du ska leka plattformshoppare, eller att du ska springa snabbt på trånga avsatser. Här blir det problem då konsekvensen med att i huvudsak vara en gammaldags skjutare, är att det blir aningen stelt. Jag har skrikit och förbannat detta, när jag trillar ner mot min död bara för att denna speltyp inte lämpar sig för detta. Av någon anledning har även karaktären svårt att ta sig upp för vissa trappor. Vanligtvis är det inga problem, men helt plötsligt kommer jag inte upp för dem om jag inte rusar mot den och hoppar. Det är mycket underligt och extremt frustrerande då detta också kan vara orsaken till nederlag.

Kingdom of the Dead är egentligen ett underhållande gammaldags skjutarspel. Utseendet bidrar även det till att jag gladeligen startar upp spelet och provar att klara banor på svårare svårighetsgrader. Tyvärr lider spelet av en hel del ojämnheter. Man har inte bestämt sig för om bossarna ska vara utmanande eller att svårigheten ska ligga i att man drunknar i vanliga fiender. I partier försöker man att uppnå saker som är onödigt svåra, med stelheten och kontrollschemat som medföljer Retro FPS. Man har inte ens bestämt sig för hur mycket eller lite man ska behöva leta efter spelets olika uppdragsmål. Dessa skavanker gör att jag har svårt att sätta “Bra köp” på spelet, men ta inte det som ett tecken på att man ska hålla sig borta. Det är helt klart värt att spela om man gillar genren, men man gör rätt i att vänta tills det är på en rea.