Halo Infinite | Singelkampanjen

Arton månader efter Halo 5: Guardians vaknar Master Chief upp med hjälp av en strandsatt pilot, långt ute i rymdens bortersta hörn. Som den stoiske hjälte han är beslutar han sig för att ögonblickligen utforska vad som egentligen hänt Cortana, sina allierade i UNSC, och den Halo-ring som märkligt nog sträcker ut sig framför honom…

Jag överdriver inte när jag säger att förhoppningarna var skyhöga på Halo Infinite, trots det känner jag ett sting av antiklimaktiskt vemod när eftertexterna rullade. Varför var det så oväntat kort? Var detta allt? Och får jag nu fortsätta äventyret, eller är det över? (Mild spoiler… det fortsätter efter sluttexten på klassiskt open-world manér). Men nu ska vi inte hoppa över för mycket, låt oss ta det från början… 

Master Chief upptäcker Zeta Halo, en plats som gömmer hemligheter på flera sätt, inte bara sett till den berättelse som vecklar ut sig framför honom där Cortana, The Harbinger (som hon heter) och The Banished spelar stor roll utan också om man ser till samlarföremål, sidouppdrag och de numera väletablerade ”plupparna på kartan”. Du kan i rollen som Master Chief ta dig an denna Halovärld lite som du vill. Ta över FOB:s (Forward Operation Bases), vilka låser upp närliggande föremål, strukturer och UNSC-styrkor som du kan hjälpa – i vad som blir starten av vad som faktiskt är en lummig och trevlig vistelse på den mystiska haloringen. Skaffa fordon och traversera ringens alla grottor och läger i jakt på sköna uppgraderingspoäng som får din egentligen redan ultimata krigare att bli snäppet bättre. Särskilt den händiga änterhake som inte bara kan göra att du når mer svåråtkomliga platser snabbare och lättare – utan särskilt när du skjuter den i ansiktet på en av fiendens fotsoldater. Att bevittna hur en över 2 meter och 450 kilos (med dräkt) bamsing till karl bokstavligen mosar ansiktet på en stackars fiende-’grunt’ är inget annat än tillfredsställelse på hög nivå. Stackars Banished säger jag bara!

Vad det dessvärre också är synd om är den magra berättelse som försöker framföras här. Antiklimaktiskt är bara förnamnet när du från hologrammedelande till hologrammeddelande egentligen får allt presenterat för dig. Det blir allt mer tydligt att även om utvecklarna verkligen försöker skapa någon form av vikt i storyn, där mysteriet kring Cortana och ett hemligt vapen är en viktig del, så faller det platt och generiskt till den gräsbeprydda halo-marken. Precis lika generiska är de nog snäva korridorer som gång efter gång förvisso visar på en förvisso tydlig Halo-estetik, men samtidigt är av en upprepande natur som kan få även den mest hardcoreälskande Halo-spelare att tänka ”Är detta vad vi väntat på?”.

Just kombinationen öppen värld och en smal narrativ resa är inget som passar samman till fullo, även om du definitivt har en alldeles duglig stund när du bara utforskar världen. Vad detta resulterar i är snarare en mer semi-öppen värld, då det inte allt för många storyuppdrag egentligen, vilket får det att kännas inboxat och snabbspelat helt plötsligt.

Men med det sagt är det egentligen denna aspekt som står ut och får Halo Infinite att höja sig över tidigare spel – även om vissa av de tidigare spelen hade betydligt mer varierande miljöer. Här är det mest en Halo 1-liknande värld, teknologiska underjordiska grottor som vanligt, och samma gamla fiender om och om igen. Vad spelet egentligen hänger mycket på är hur de tidigare (i spelserien) redan etablerade relationerna utvecklar sig – och även om de skriker manusarbete mall 1A, kan åtminstone Halo-fantaster få ett avslut, även om det är på ett sätt de kanske inte väntat sig.

Skurken är skurkaktigt ”skurkig”, för att… nån måste vara det.

Allt är inte en grågrön sörja dock…

Halo Infinite må ha svagheter, men det finns även styrkor. Arsenalen är varierad och kräver omtanke, runt varje hörn finns en ny trupp att rädda, ett fort att inta eller en uppgradering att finna. Förvisso är hela uppgraderingssystemet lite väl simplistiskt, men det duger ändå tämligen bra och ger dig den den moroten du behöver för att ta dig vidare genom spelet. Det finns mer att göra för den som tar sin tid i alla fall… även om du utan problem kan klara berättelsen på bara runt 6 – 8 timmar (eller till och med kortare) om du fokuserar på det. Förvisso är denna mängd av speltimmar på huvudberättelse i Halospel inget nytt, men att det gick så snabbt i ett spel som öppnats upp mer är ändå lite tråkigt.

Ljudbilden och framförallt musiken är dock något som även här skänker ett episkt skimmer över spelserien – och framförallt Halo Infinite. Just de dynamiska slingor som slås mot dig medan du tar dig an fiender är många gånger ohemult pampiga, och kan lätt ses som ett av spelets starkaste kort. Utseendet däremot lämnar en del att önska. Visst flyter det på utomordentligt (du kan välja mellan Performance och Quality där den andra siktar mot 60 fps, och den första 120), och även om det är ett av Halo-seriens snyggaste, har många andra nutida (och dåtida om vi ser bara några år bakåt) sprungit om spelet ordentligt. Det fyller sitt syfte och är framförallt ett säkert val att hålla det likt original Halo i miljö och känsla, men dessvärre känns det aningen andefattigt och ovarierat. Vad som däremot är varierat är kontrollen! Sitter du som mig på en Xbox Series X kan man utan problem spela antingen med handkontroll eller mus och tangentbord, och det bra faktiskt. Ha bara mus och tangentbord inkopplat till konsolen när du startar spelet så kan du inte bara ställa in extraknapparna på musen, utan koppla om tangentbordet om så önskas också. Just tillgängligheten av kontrollscheman och kontrollsätt är något som Microsoft fortsätter att leda i industrin, och är något som definitivt märks av även här.

A penny for my thoughts…

Nåja, var slutar då mina tankar i slutänden. Halo Infinite är ett dugligt spel, som med försök på att föra in lite ”open world” förströelse – i en samtidigt sluten, kort och linjär berättelse gör att det åtminstone står ut. Om du tar dig an storyuppdrag för snabbt däremot kan du snabbt finna dig själv klar med spelet och istället bara utlämnad till att fortsätta utforska. Ett utforskande som i sig är köttet i spelet, och den bit som egentligen är mest underhållande när allt kommer omkring – särskilt då berättelsen har svårt att engagera.

Halo Infinite:s namn anspelar då därför inte på spelets singelkampanj, då den tar slut oväntat snabbt – utan mer på den kostnadsfria multiplayerdelen som i mångt och mycket redan är hyllad. Här får man oändligt med speltimmar, sköna spellägen och Halos numera mer sanna natur visad för sig. Jag kommer inte gå in mer på just den här delen då denna recension fokuserar på singelspelet – men det räcker att säga att du med all säkerhet får ditt lystmäte stillat där om detta inte är något för dig. Spelar du dessutom singelläget kan du hitta kosmetiska objekt ute i världen, som sen kan användas i onlinedelen. Aldrig fel med fler anledningar att utforska Halo-ringens öppna områden efter sköna hemligheter alltså.

Sett till Halo Infinite:s singelkampanj är den duglig som bäst, och aningen bättre om du är personen som vill titta i varje lilla skrymsle på kartan. Men att vi väntat så här länge på vad som egentligen är en tämligen tafatt och intetsägande singelkampanj är för mig ganska märkligt. Visst är spelet godkänt i sitt utseende och mäktigt i sin ljudbild – men det känns som att det saknar både hjärta och ett bättre manus för att det ska kunna lyfta. I nuläget ligger det och småputtrar knappt över ytan, och verkar sikta på att mer resonera med fans av originalspelet – snarare än att vill komma med nån form av ordentlig emotionell respons hos gemene man. Master Chief är ikonisk, och världen i Halo Infinite har sannerligen platser att besöka… men ändå känns både han och världen samtidigt tom. Linjära berättelser är definitivt inget av ondo, men i Halo Infinite får du en kavalkad av generiska fiender, ingen direkt progression då spelet mer eller mindre serverar erfarenhetspoäng och antagonister som känns löjeväckande tomma. Det är en helhet som knappt hålls uppe, även om den åtminstone blir betydligt mer värd att uppleva om du idag har Xbox Game Pass… då du ändå betalar för både Halo och mängder med andra spel. Tur då att spelets grundläggande skjutande är underhållande, och likaså änterhaken.

Så avslutningsvis…
Har du Xbox Game Pass förlorar du inte på att åtminstone ge det en chans, trots min kritik här ovan. Master Chief må vara stoisk så man storknar, men visst är det ändå lite kul att slå in nyllet på en ’grunt’… bara en gång till.