Greak: Memories of Azur

När elakingar hotar den annars fridfulla tillvaron krävs vissa åtgärder. Dels kräver det att man hjälps åt att bygga en farkost som man kan fly landet med, men det kan också krävas att man kavlar upp ärmarna, slipar svärdet för att ge dessa elaka styggingar vad de tål!

Greak: Memories of Azur är ett sidskrollande 2D-spel som är en korsning av Hack and Slash och Pusselplatformare. En stor del av spelet går helt enkelt ut på att hugga ner alla fiender som kommer i ens väg. Detta bryts sedan av med partier då man får stanna upp och lösa lite pusselaktiga problem för att ta sig vidare. Till en början får man iklä sig rollen som parveln Greak. Men låt er inte luras. Han har nämligen ambitioner att bli en Scout som är namnet på en prestigefylld variant av soldat. Han kan därför hantera sitt lilla svärd på ett dödligt sätt och kan utan problem ta hand om sig själv i strider.

Greak bor i ett landet Azur. Vanligtvis är det lugnt och fridfullt, men på senare tid har några varelser, Urlags, invaderat landet och sprider död och förintelse omkring sig. I spelets början får vi reda på att Greak letar efter sina syskon; den magiska systern Adara och soldatbrodern Raydel. Hans sökande för honom till ett läger, där han får reda på att man håller på att bygga ett luftskepp, som ska användas för att fly Azur. Greak meddelas att han är välkommen att följa med, om han hjälper till att hitta alla komponenter som behövs för att färdigställa skeppet. Eftersom att han ändå behöver leta efter sina syskon bestämmer han sig för att slå två flugor i en smäll och beger sig ut på äventyr.

Till en början känns spelet mycket finslipat. Det är inga problem att hantera vare sig strider eller platformandet. Utmaningen ligger också på en bra nivå. Det är svårt emellanåt, men det är aldrig brutalt svårt likt alla Souls-liknande spel nuförtiden. Vad som däremot likar ett Souls-spel är faktumet att det enda sättet man kan spara spelet på är att stanna till vid specifika stenar. På klassiskt Soulsmanér skulle detta innebära att alla vaknar till liv igen. Det behöver man inte bekymra sig om här eftersom en hel del fiender vaknar till liv igen vare sig man har sparat eller inte. Det är även när det kommer till sparandet som illusionen av att det här är en fläckfri upplevelse börjar att försvinna en aning.

Spelet ljuger nämligen för dig. När du startar spelet står det att data sparas automatiskt. Vilket inte är konstigt, de flesta spel nuförtiden gör just det. Problemet är dock att om du tänker att du inte behöver spara vid stenarna eftersom att spelet ändå sparas automatiskt, finns risken att om du dör, får du börja om långt tillbaka igen — kanske till och med från början. Det är möjligt att spelet faktiskt sparar sig vid specifika platser. Som när ett nytt kapitel startar exempelvis, så för all del. Det kanske var att ta i när jag sade att spelet ljuger, det berättar bara inte hela sanningen. Dock är det ingenting i spelet som kommunicerar detta och är en elak design som inte stämmer överens med resten av spelet.

Efter ett tag kompliceras spelet en aning. När man hittar sina syskon blir de också spelbara karaktärer. Alla syskon har olika styrkor och svagheter och man måste utnyttja allt detta för att klara spelets problemlösningar. En kan vara under vatten längre än de andra, en annan har sköld och änterhake och en tredje kan krypa genom trånga utrymmen. Det är en fin tanke det här. Tyvärr är det inte genomfört särskilt väl. När alla syskon är nära varandra, kan man hålla in en knapp för att styra alla tre samtidigt. Banorna bygger nämligen på att man har med sig alla syskon när de väl är tillgängliga. Detta för med sig problem som att det alltid är något syskon som inte lyckas med ett hopp, ramlar ner så att man måste klättra upp igen eller i värsta fall dör. Dör något av syskonen är det “Game over” och det är bara att starta upp från senaste gången man sparade. Det blir även irriterande i strider, framförallt mot bossar. Flera gånger tycker jag att mitt flyt är perfekt och att jag kommer besegra den, sedan skriker jag svordomar tills jag blir hes, när jag inser att jag inte såg att övriga två syskon var attackerade av fiender, eller att de inte lyckades undvika ett anfall och nu ligger döda på marken.

Jag satt och höll på att ge upp efter att ha suttit med en boss i två timmar, när jag av misstag trycker upp min sköld och får klart för mig att det var precis det jag skulle gjort hela tiden.

I övrigt är bossstriderna intressanta och jag gick från att hata dem till att faktiskt uppskatta dem. Man har nämligen ett pusselspelstänk i dem. Man kan göra som vanliga bosstrider, att man bara försöker undvika attacker och mangla slag mot dem, dock är det jättesvårt och kommer ta lång tid. Alla bossar har en specifik taktik att tillämpa och hittar man den är bossarna plötsligt inga problem. Jag satt och höll på att ge upp efter att ha suttit med en boss i två timmar, när jag av misstag trycker upp min sköld och får klart för mig att det var precis det jag skulle gjort hela tiden. Precis alla av den bossens anfall gick nämligen att skydda sig mot. Efter två minuter låg bossen besegrad och mina karaktärer hade inte en skråma på sig. Jag är väldigt förtjust i det greppet och skulle vilja se mer av det framöver.

Grafiken är även den lätt att bli förtjust i. Den är helt handmålad och även om spelets handling berättar en mycket mörk historia om krig, förlust, flykt och död finns det en påtaglig värme över det. Det ger samma känsla som en äventyrlig familjefilm. Vilket musiken helt klart hjälper till med också. Den är lagom heroisk och episk, men bryter även av till att bli mystisk och även gemytlig. Varje miljö har sitt eget soundtrack och hjälper helt klart till att sätta stämningen rätt.

Tyvärr grusas förtjusningen av tidigare nämnda frustrationer med sparning och hanteringen av flera syskon. Det blir även frustrerande när det kommer till kontrollen i spelet. I en tvådimensionell sidskrollare anser jag att man bör styra med styrkorset (i alla fall när man spelar med handkontroll) eftersom att det blir mer precist. Här tvingas man använda spaken istället, vilket gör det extremt sladdrigt och jag misslyckas med ganska enkla manövrar på grund av detta. Att det dessutom är hela tre moment som ska till för att skjuta änterhaken; en knapp för att ta upp den, spaken för att sikta och en knapp för att skjuta. Vid tillfällen man vill använda den snabbt i luften slutat även det med att svordomar och andra okvädningsord flyger mot skärmen.

Slutligen kan jag säga att Greak: Memories of Azur är ett bra spel och jag vill egentligen rekommendera det till alla. Utseendet är verkligen trevligt och varmt, även om berättelsen bjuder på en hel del allvar blir det en kontrast som jag verkligen gillar. Tyvärr växer sig frustrationen över gimmicken med att styra flera karaktärer samtidigt och den emellanåt bökiga kontrollen sig alldeles för mäktig och jag kan således inte med gott samvete ge det “Bra köp”. Det är definitivt värt att kolla in, men ha i åtanke att det finns en hel del problem rent mekaniskt. Vilket är synd, då det här annars skulle ha potential att vara en av årets höjdpunkter.