Hem RecensionerSpelrecensioner Gears Tactics

Gears Tactics

av Joel Svahn

Om du tidigare har spelat något ur den välkända ”Gears” serien så har du nog kommit att förvänta dig adrenalinpumpande action, muskliga män med motorsågsgevär och fantastiskt blodiga scener med kroppsdelar som flyger runt stridsfältet efter användandet av ovan nämnda motorsågsgevär. Skulle denna förstapersonsskjutare kunna omtolkas till ett turbaserat strategispel och fortfarande behålla det som gör de tidigare spelen bra? Svaret kommer (kanske) förvåna dig…


Världen som vi känner till finns inte längre. Eller nja, iallafall planeten Sera finns inte riktigt längre som vi kände till (om vi nu hade känt till den innan). Upp ur marken så kom de, LocustsEn hord med muskulösa, reptilliknande monster som inte ville något annat än att döda. Vi var inkräktarna och nu var vi tvungna att betala priset.

Mänskligheten hade inte en chans, när Gears Tactics börjar så har den ledande regeringen (eller vad de nu kallar sig, det förklaras inte riktigt) bestämt sig för att helt enkelt bomba skiten ur Sera i hopp om att ta med så många Locusts till graven som möjligt. De människor som fortfarande befinner sig på planeten har uppmanats att ta sig till de bunkers som finns i närheten för att överleva smällarna, och de som inte hinner dit? Ja, ”vi uppskattar era offer” är det simpla svaret.

Scenen är satt, dags för hjälten att träda in. Du kommer spela som Gabe Diaz, en råbarkad men uppmuntrande pappafigur med ett mörkt förflutet. Tidigare var han en av de bästa löjtnanterna någonsin, sen hände något, ett uppdrag gick fel, väldigt fel… Gabe började jobba med motorer och bilar istället, fortfarande för att hjälpa krigsinsatsen, fast mindre direkt. Där har han fortsatt jobba tills idag, dagen då man ska bomba skiten ur Sera. Utanför dörren till den trygga bunkern står gammal-bitter-och-erfaren-soldat och har ett nytt uppdrag åt Gabe. Tillsammans ska de besegra den stora elakingen Ukkon, som inte bara är en Locust, utan också skapar nya förvridna jättestarka monster som inte ens den mest erfarne soldat (Gear) kan klara av. På vägen så träffar de också på arg-anarkist-ung-med-en-moralkompass som också hänger på för att besegra Ukkon. Visst, karaktärerna som Gabe träffar på har namn (Sid respektive Mikayla), men är såpass platta att de snarare kan beskrivas med fyra adjektiv som är konstanta genom hela historien. Detta blir extra märkbart i mellansekvenserna då samma konflikt mellan Sid och Mikayla blossar upp lite titt som tätt och saktar ner tempot i berättandet. Man kan tro att de båda skulle ha lärt sig något efter att ha löst problemet första gången, men icke. De blir tyvärr aldrig fullt utvecklade karaktärer och drar ner storyn rejält. Trots detta är det ändå en helt okej historia som berättas. Den har sina upp och nedgångar, är ibland lite för förutsägbar och ostig, men i slutändan underhållande och något drivande. Den hade kunnat vara så mycket bättre dock om man bara sagt till Sid och Mikayla att lugna ner sig.

Spelet går ut på att du gör olika uppdrag med slutmål att döda Ukkon. Du spelar uppdragen med 1-4 soldater som har tre stycken action points var. Med dessa tre kan du utföra en rad olika förmågor, vissa med en cooldown, andra inte. En sak som särskiljer Tactics från andra spel i samma genre (*host* X-Com *host*) är just att du kan utföra TRE handlingar istället för industristandarden två. Det låter kanske inte som så mycket, men bidrar oväntat mycket till att göra just Tactics till ett mer actionpackat spel. Det finns något väldigt tillfredsställande med att springa fram, skjuta och sen gå in i övervakningsläget för att ha chansen att skjuta en gång till.

Det andra som sticker ut är hur de banorna du spelar uppdragen på inte följer något rutmönster. Istället för ett strikt system där du kan se exakt hur många meter varje soldat kan röra sig så får du här ett mer flytande och friare alternativ. Detta bidrar ytterligare till den där ”actionkänslan” och man kan slappna av lite då man inte behöver mäta varje millimeter. Det sista som (verkligen) särskiljer agnarna från vetet är att du i Tactics i förväg får se om en soldat kommer se fienderna innan hen rör sig till en ny plats (!). Det låter kanske inte som så mycket, men är något som många andra spel i samma genre har saknat, vilket lett till många frustrerande suckar och att ”VA! GLÖMDE DU GLASÖGONEN HEMMA ELLER!” skrikits ut alldeles för ofta. Detta är min nya standard för denna typ av spel, och jag kommer ge ut minuspoäng till alla som inte har denna funktion i framtiden. Något som också drar upp spelets action till hundra är att dina granater och liknande inte har någon begränsning för hur ofta de får användas under ett uppdrag. Självklart finns här en cooldown, men att slippa tänka på om något ska ta slut tillåter dig att fokusera på det som spelar roll, att döda Locusts.

Det finns fem stycken olika klasser av soldater: Support, Vanguard, Scout, Sniper och Heavy. Alla har sina egna typer av vapen och support-klassen har helande granater istället för explosiva. Det som verkligen skiljer dessa olika klasser åt är dock det stora färdighetsträdet med 18 stycken olika förmågor, både passiva och såna du behöver aktivera, som varje klass har. Som du ser här ovan så sprider sig trädet åt hela fyra olika håll. Du kan alltså teoretiskt sett ha fyra olika av t.ex. scout klassen som alla fyller sin egna roll. Eller varför inte skapa en hybrid? Möjligheterna är allt annat än oändliga, men extremt roliga. Sen är tyvärr vissa färdigheter (enligt mig) klart bättre än andra, så vissa delar av trädet verkar lite udda. Varför skulle jag vilja ha en soldat som kan få fiender att skippa turer med sina skott när jag istället kan få hen att döda fienderna direkt? Detta är ändå ett väldigt kreativt och roligt sätt att skräddarsy dina soldater.

Förutom färdigheter kan du självklart ändra dina soldaters utseende och namn. Du kan också modifiera dina soldaters vapen med diverse modifikationer som du hittar i lådor under dina uppdrag eller får i slutet som belöning. Ja, det är ett slumpmoment med här, och nej, du kan inte köpa dessa lådor för riktiga pengar. Lådorna är också graderade från common till legendary och minskar genom det slumpen. Det lägger också till ett roligt ”risk/reward” moment på dina uppdrag då du kan ta common lådan väldigt lätt, men du kanske vill slåss lite till bara för att komma åt den där som det står epic på.

Vem behöver ett huvud?

Det finns en hel del olika uppdrag, men de två vanligaste är att du ska rädda två stycken Gears från tortyr-poddar (tänk en medeltida järnjungfru) eller att du ska hålla två punkter på kartan ett visst antal turer. Detta blandas med unika story-uppdrag och boss strider! Dessa är något av det roligaste spelet har att erbjuda. Jag vill inte riktigt avslöja vilka olika typer av bossar du möter, men de är extremt underhållande och tvingar dig att tänka om. Ett stort plus i min bok. Det erbjuds fyra stycken olika svårighetsgrader, tyvärr påverkar de inte mer än antalet fiender på dina uppdrag och hur mycket liv de har, tråkigt och okreativt, speciellt när många av fienderna har tillgång till många av dina handlingar så som övervakningsläge och olika typer av vapen. Hade varit roligt om fienderna faktiskt var smartare på svårare nivåer.

Det bjuds många på olika fiendetyper så som de närstridslystna Wretches eller de granatgevärsskjutande Boomers. Hade dock gärna sett en större visuell skillnad mellan dessa olika typer, då de ofta liknar varandra lite för mycket. Kanske med olika färger? Tyvärr avskyr hela spelet andra färger än brun. Detta är något man snabbt tröttnar på och jag vill ibland spela något annat bara för att få se en annan färgpalett.

Annars är Gears Tactics en fröjd för ögat.

Grafiken är verkligen lysande. Jag skämtar inte när jag säger att man kan se karaktärernas spegelbilder i deras pupiller under mellansekvenserna. Det håller också en extremt hög nivå under själva spelet, och det behövs verkligen för att du ska få se allt det härliga våld och blod som dina fiender måste stå ut med. När en fiendes hälsomätare blir tom så finns det en chans (eller för fienden, en risk) att den blir downed istället för dödad. Detta ger dina Gears chansen att avsluta jobbet på blodigaste sätt möjligt. Denna handling ger också dina andra Gears på uppdraget en extra action point att använda på valfritt vis. Du kan med denna funktion hålla ingång en av dina turer mycket längre än vad den skulle vara och sparka en ohälsosam mängd Locust-röv. Väldigt kul, både visuellt och spelmässigt, med denna funktion. Ljudet är också i toppklass med dundrande gevär och skrikande människor, hade dock önskat att det fanns en till låt eller två under de lite hetsigare delarna under uppdragen, då man snabbt tröttnar på den då den spelas så ofta.

Tyvärr finns här lite för lite för den mastiga prislapp Tactics kommer med. Jag saknar att kunna byta vapen på mina soldater, fler varierade uppdrag, inte några buggar alls, smartare fiender, en bättre story, och framförallt: basbyggande. Basbyggande har varit en stapel för denna genre och har ofta kommit med sina egna pussel om planering, energi och pengar. Eller varför inte ett politiksystem mellan Gabe, regeringen och andra grupper med Gears? Rent ut sagt: det här räcker inte. Sorgligt nog blir Gears Tactics rätt så enformigt. Visst, det är polerat och roligt, men det som håller denna titel tillbaks från att få en ”bra köp” markering är hur ”bare-bones” detta spel faktiskt är, jag vill ha mer djup. Smakar det så kostar det brukar man säga, och för 600 kr vill jag ha mer än bara (ett väldigt gott) potatismos.


Specifikation

Denna recension baseras på PC versionen.
Spelet finns även till Xbox One & Steam.

Gears Tactics. Lägsta pris 599 kronor enligt Microsoft Store 2020-04-27.

Recensionsex tillhandahållet av Microsoft.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar