Conan Unconquered

Barbaren Conan är tillbaka, denna gången i ökenlandskapen kring kungariket Khoraja. I klassisk RTS-stil är det dags för den som gillar svåra utmaningar att möta nya faror och hålla sig obesegrad i Conan Unconquered.

Funcom har fortsatt i sitt Conan the Barbarian spår och släpper ytterligare en titel. Denna gången har de tagit sitt Conan Exiles (2018) och gett till spelstudion Petroglyph för att utveckla en fristående titel. Med Command and Conquer veteraner bland utvecklarna är det också precis det som Petroglyph har gjort. Slutprodukten blev ett realtidsstrategispel (RTS) med titeln Conan Unconquered.

Den som någonsin spelat ett RTS kommer känna igen strukturen och framförallt kontrollerna i Conan Unconquered. Vid första kartan fick det mig att tänka tillbaka till gamla klassiker, mer specifikt fick det mig att tänka på Age of Empire 2. Men när man kommit in i spelet så kräver spelet all ditt fokus.

Varje karta (eller bana) börjar vid din fästning och med din valda hjälte utanför. Innan du startar kartan så får man välja mellan tre olika hjältar: Barbaren Conan, Piratkrigaren Valeria och Översteprästen Kalanthes. Hjältarna är starkare än de andra enheterna som finns till ditt förfogande och har vardera en unik specialförmåga. Okej, gudomligheten Mitras avatar är väl starkare, men borträknat den så är hjältarna starkast. För att vinna en karta så måste din fästning överleva alla anfall den utsätts för och döda alla anfallare.

Istället för att fienden har en bas utplacerad på banan så kommer de i horder som du måste försvara dig emot. Det inte en hord av fiender som du ska överleva utan de kommer i flera vågor. Den första vågen är rätt ofarlig och din utvalda hjälte kan mer eller mindre besegra dem på egen hand, men sen så växer varje våg sig svårare och svårare. Det dyker bland annat upp jättespindlar, nekromantiker och eldjättar.

Sen räcker det naturligtvis inte med tuffa fiender, utan Conan Unconquered har fler hot på lager som din bas och armé behöver överleva. När striden är över har det före detta slagfältet förvandlats en ruttnande smittohärd som kan ta kol på hela din armé om du inte är försiktigt. Och personligen har jag aldrig någonsin haft så mycket problem med eld i ett tidigare spel, men jag har hellre aldrig stött på så glada pyromaner till fiender heller. Conan Unconquered är helt enkelt svårt även på lättaste nivån, men det är också menat att vara svårt.

Conan Unconquered utspelar sig i liknande öken områden som i serietidningarna och filmerna. Den skarpa solen bildar långa mörka skuggor medans palmerna svajar i brisen och det är sand, väldigt mycket sand, överallt. Känslan i spelet känns bekanta för de som har spelat Conan Exiles och det märks att Petroglyph har velat behålla så mycket som möjligt av Funcoms design. Även en del av konceptet finns kvar, fast istället för purges så heter anfallen waves och sandstormarna i Unconquered dyker bara upp under anfallsvågorna. Även vissa av monstren känns bekanta från Exiles. Och trots kostnader som kommer med armé och byggnader så är jag väldigt glad att jag slipper jaga mat och vatten åt dem som i Exiles. Till och med soundtracket känns som det är helt rätt i Conan-universumet. Det blir lite bisarrt ibland när ens soldater superlyckligt jublar när man beordrar dem att döda något, men det känns samtidigt väldigt typiskt Conan.

För de som är riktigt inbitna Conan fans så utspelar sig Unconquered i serietidningen Black Colossus. För er andra (mig själv inräknat) som inte har MVG i Conankunskap har Conan landat i kungadömet Khoraja. Landets prinsessa Yasmela hemsöks av en ondskefull magiker som spår att han ska invadera hennes land och göra henne till sin. Rädd och förtvivlad söker hon upp Mitras orakel som lovar henne att hon kommer stöta på en man som kommer vara hennes och landets räddning. Den mannen visar sig vara Conan.

Själva storyn får man ta del av via en digital utgåva av serietidningen. När en karta i storyn är vunnen låses ett nytt kapitel upp i berättelsen. Så det är inte mycket speltid som går åt till berättelsen, utan du leder prinsessans armé i kriget mot ondskan.

Conan Unconquered fungerar lika bra för den ensamma spelaren som för multiplayer. För den som vill spela med en kompis eller en främling så är det bara att se till att man är uppkopplad på nätet och hoppa in någon annans spel. Du kan även spela speciella kartor som spelskaparna och andra spelare har delat med sig utav.

Jag har faktiskt inget direkt negativt att säga när det kommer till Conan Unconquered. Det är väl gjort och pedagogiskt utan att slå en tjock tutorialbok i huvudet på sina spelare. Spelet är dessutom snyggt och kräver inte så mycket av ens dator. Det är allt jag vill ha av ett RTS… till och med lite mer.

Om jag ska leta grejer så är Conan Unconquered exkluderande för spelare som söker upplevelser istället för utmaningar. Dessutom tror jag att man kan bli lite avskräckt om man är ny eller ovan vid RTS-genren. Och personligen kan jag tycka att Petroglyph är lite väl eldglada, speciellt när jag ser min fästning brinna ned för femtioelfte gången.