Dead Rising 4

Frank West är inte särskilt glad. Nej, inte glad alls. Inte nog med att hans kompanjon som lämnade honom för död nu finns på den enda plats han inte vill befinna sig; den sömniga lilla staden Willamette. Den är nu återigen infekterad med mängder med zombies. Så trots sitt bättre vetande, dras Frank ännu en gång till den lilla staden och måste än gång ta sig an de odöda. Men huruvida detta är av godo eller ondo… det märker ni här!

Att Frank West måste genomlida julen i staden Willamette, Colorado skulle inte vara ett allt för stort problem om det inte var för alla zombies. Allt från de mer hordbaserade standard slö zombiesarna, till de mer aggressiva snabba zombiesarna (de så kallade ”the Fresh” och ”the Evo”). Alla trängs först och främst i det megastora köpcenter som av någon anledning var startpunkten för den nya smittan. Och på dess öppningsdag dessutom.

I detta spel så är det regeringskonspirationer, elaka plundrare och roliga outfits som till mångt och mycket känns igen från tidigare spel i serien. Men som den sanningssökande journalist som Frank West är (nåja… allt är relativt så klart), så är dessa bara några av de huvudbry som dyker upp under spelets gång.

Jag personligen fann att storyn i mångt och mycket var ett svepskäl för att återigen få placera Frank West i staden Willamette (det var här spelserien började för många år sedan) och att se honom klä upp sig som bl.a. en grottmänniska och mosa in pannbenet på diverse typer av zombies. Men det gör inte så mycket, för storyn är presenterad på ett helt adekvat sätt; med lite ”twists’n’turns” som passar spelets överliggande narrativ.

Självklart är det köttiga i spelet dess gameplay, där du i princip kan plocka upp allt (ja, verkligen allt) och använda det som vapen på ett eller annat sätt. För att inte tala om de blueprints som kan hittas här och var; de kan användas för att skapa roliga kombinationer av olika vapen, och därigenom få fram väldigt udda resultat. Som armborstar som skjuter fyrverkerier eller T-shirt skjutande mackapärer. Det finns milt sagt en stor frihet i att du i princip kan plocka upp vad som helst för att döda zombies med.

Men som den journalist Frank är, så måste han ju så klart även ha tillgång till en kamera, som i sin tur används under vissa stunder, när man ska undersöka specifika scener. T.ex. så kan man byta mellan tre lägen i kamera för att se olika saker i ens miljö. På så vis kan du få fram ledtrådar och komma närmare ”sanningen”. Sen kan du även ta roliga bilder, så klart, som du blir graderad på; och därigenom kan få extra poäng. Och ja… Frank kan ta selfies.

Om vi återigen tar en titt på spelmekaniken, så ser vi att det i sanning har blivit ett riktigt öppet sandlådespel. Du kan hitta små fordon här och var (t.ex. Go-karts, Segways och faktiskt EXO skelett att använda längre fram) som gör att du snabbare tar dig fram i det stora öppna köpcentret. Dessutom kan du smidigt köra över zombies, och det är ju alltid lika roligt.

Men du tar dig över stora områden, letar prylar att kombinera, räddar överlevande och levlar upp. Ja, för du har så klart ett levlingssystem här. Där du efterhand får skillpoints, som du lägger ut på olika områden (Melee, Skjutvapen, läkningskraft för att nämna några). Det fungerar smidigt och enkelt, och du levlar upp i relativt snabb takt; så det finns hela tiden nya saker att upptäcka.

Det är ett härligt slafsigt spel, med en hel drös anpassningsbara vapen, för att göra upplevelsen mer din egen. Och även om jag fann att storyn inte riktigt höll mig engagerad i det långa loppet; trots en humor som faktiskt funkade från Frank Wests sida, så var väl den inte det bästa i spelet. Utan det var väl egentligen spelets grundläggande mekanik som gjorde det roligt. Hitta ett vapen, hacka sönder ett gäng zombies. För att inte tala om hur göttigt det är att kasta in en granat i en stor hord med zombies. Verkligen mumma!

Sedan har vi multiplayer, där du ges co-op möjligheter upp till fyra spelare, så att ni tillsammans kan kötta er igenom Dead Rising 4:s horder av sinnesslöa zombies. Ett skönt tillägg som kommer skänka ett antal timmar till av spelande till spelet.

Om vi slutligen går mer på det ytliga planet; så har vi en grafik som är duglig. Animationer i ansiktet på karaktärerna är väl egentligen det sämsta, och känns verkligen plastigt och förmedlar noll känsla. Världen som målas upp är helt okej, och känns så bra det kan bli på en Xbox One.

Däremot musiken, är väldigt välproducerad med finstämd julmusik, där många klassiska jullåtar smyger sig fram med stråkar och blåshorn. Och slutligen så har vi röstskådespeleriet, som faktiskt är riktigt bra. Särskilt Frank West är så där härligt dryg och torr som man önskar han ska vara.