Unavowed

En detektiv försöker stoppa en siluett. Figuren håller en annan människa tillfångatagen och hotar denne till döds. Detektiven gör vad han kan för att undvika att han behöver finna sig själv på en mordplats. Han lyckas. Siluetten är du som spelare – men du är inte en människa…

Här börjar spelet. Ingenting sker före. När detektiven tillika eldmagikern Eli väl lyckats stoppa personen från att begå mord får du bestämma vilket kön, yrke och namn siluetten ska ha. Siluetten är nämligen spelets protagonist. Det är ingen elak person, tvärtom. Hen är godhjärtad men också besatt av en demon. Klipp till ett år tidigare. Protagonisten går in på en bar (i mitt fall eftersom jag valde yrket bartender) där han jobbar. Chefen står vid disken och en kund har spårat ur och låst in sig på toan. Du går in till kunden och ser honom hållandes en pistol mot tinningen. När du avvärjt situationen och har kontroll över pistolen mördar du kunden och din chef.

Hoppa fram ett år, dvs tillbaka till nutid. Protagonisten har inget minne av det år hen varit besatt av demonen. Eli berättar att han ingår i en grupp som kallar sig för the Unavowed. Deras uppgift är att stoppa demoner och du ansluter dig till gruppen för att ta reda på vad som hänt dig det senaste året. Arbetet går ut på att lösa olika fall. Som av en händelse visar det sig snart att du har ett finger i varje syltburk som är dessa fall…

Varje fall erbjuder ett par stycken syner huvudkaraktären får återuppleva. Hen faller ihop på golvet när de börjar och scenen spelas upp i svartvitt. De är korta upplevelser som inte förstör flowet i handlingen det minsta. Varje återblick vi får ta del av sker också på samma plats som vi befinner oss vid. De upplevs därför logiskt placerade både i rum, men också i tid. Eftersom handlingen går ut på att ta reda på vad som hänt under protagonistens år som demonbesatt är återblickarna en stor del av berättelsen och berättandet. Något som på det stora hela fungerar väl.

Handlingen utspelar sig i New Yorks olika stadsdelar; Bronx, Staten Island, East Village etcetera. Eftersom världen bara består av denna enda stad (om än en monstruöst stor sådan) ser många av platserna snarlika ut. Vanligtvis skulle det inte vara något positivt, men här fungerar det. Tack vare det mörka och blodiga i spelet passar den ruffa staden som fond väl in i tematiken och det är inte så att allting ser likadant ut, de är som tidigare nämnt snarlika, men med tydliga skillnader. Därför lyckas stadsdelarna hålla sig dels egna, dels som en homogen enhet. En homogenhet.

Inte bara Eli får vara med och peka och klicka sig fram genom brottsfallen. Vi får också sällskap av flera andra personer vi stöter på när vi försöker lösa fallen. Bland annat får vi stifta bekantskap med Mandana, en tjej som är duktig på att klättra och använder sitt svärd till att bända upp saker och Logan (nej, inte Wolverine) som kan tala med spöken. Man kan också välja om man vill ha på röstskådespel eller bara läsa texten. Här kommer jag till något som delar mig mitt itu. Å ena sidan finns det de som har bra skådespel (Mandana), å andra sidan de som har dåligt skådespel (Eli). Sen finns det ett fåtal i mitten av de här två (Logan). Ojämnheten var för mig så pass störande att jag stängde av det.

När jag stängde av röstskådespelet förstärktes per automatik musikens närvaro. Det var… kanske bättre? Den är lika ojämn den – fast inte i kvalité. Jag skulle beskriva musiken som jazzskräck och någon slags influens från musiken till Christopher Nolan’s Batman-trilogi. Kvalitén är något ynka snäpp över medel och det duger alldeles utmärkt. Både handlingen och spelets setting kräver den blandningen.

Som jag tidigare nämnde är det här ett peka och klicka-spel. Det jag inte nämnde var att det är i 2D och att grafiken består av en slags modern pixelgrafik, fast det lyckas se gammalt ut. Minst sagt är jag imponerad av det, men tyvärr medför det sig ett par nackdelar. När man spelar peka-klicka vill man inte att viktiga saker ska vara för enkla men inte heller för svåra att urskilja. Här finns båda de negativa aspekterna. Antingen styr man muspekaren fritt och har svårt att hitta saker, eller så styr man med pilarna/styrkorset för att hoppa mellan varje valbart steg. Som du kanske redan märkt finns ett tydligt tema i min text: ojämnhet.

Missförstå mig rätt. Ojämnheten är inte spretig, utvecklarna har haft en tydlig vision och löpt linan ut, verkligen. Det som är ojämnt är oftast verkshöjden på det som utförts och det är frustrerande. Samtidigt kan jag inte göra annat än att hylla någon som har en vision och inte kuvar sig för någon eller något. Och jag hade kul när jag spelade! Tyvärr räcker inte det för någon utmärkelse, inte minst för att det ojämna troligen kommer vara avskräckande för de allra flesta. Handlingen är däremot intressant även om den inte håller hela vägen. Ännu mer ojämnheter, vem hade kunnat ana…