Slime 3K: Rise Against Despot

Vissa spel startar vi och tänker ”Vad är det här för skit?”. Ett Asteroid på steroider. I färg, och med mer vapen, och deckbuilding, och dialog, och… och…

Vi är en slimehög utrustad med vapen som ska skjuta mängder med fiender och monster som kommer rusande emot oss i hundratal. Utmed spelets gång samlar vi poäng för hur många fiender vi skjuter och banor vi klarar. Dessa poäng låser med jämna mellanrum upp nya kort. Korten har rank från D-S som ska motsvara hur bra de är. Men med de spelstilar jag testat är så inte alltid fallet. För att använda dessa kort bygger vi kortlekar som innehåller de kort som vi vill ha tillgång till när vi spelar. Själva byggandet går till att varje lek kan ha ett visst antal kort av varje rank. Vi ser en lista på korten och klickar på till exempel ned 3 olika D-rank, 4 C-rank och så vidare.

När leken är färdig kan vi klicka på att sätta den som aktiv lek. Vi kan ha flertal lekar, olika lekar. Perfekt om du laborerar med en ny lek men inte vill förstöra sin gamla. För att använda korten i vår lek under spelandet får vi ta oss till kiosker som dyker upp på banan. Varje gång vi går in i en kiosk får vi några poäng, dessa poäng kan vi sedan köpa kort för att använda. Har vi lagt korten i vår lek kan de dyka upp många gånger i vår kiosk. Korten kostar normalt tre poäng och vi behöver också uppgradera kiosken med poäng för att låsa upp de bra korten i vår lek. När vi köpt tre kort av samma typ slås dessa ihop till ett med lite bättre egenskaper. Slår vi ihop tre uppgraderade kort så uppgraderas de åter igen.

Exempel på vapen kan vara eldbollar, el-blixtar, kometer som faller från himlen eller zombies som följer efter. På kartan dyker det också upp gift-tunnor som kan användas för att uppdatera själva slimehögen när vi pausar mellan spelrundorna. Varför inte göra ditt slem giftigt eller ge dig mer livspoäng.

Låter det glasklart? Faktum är att det är mycket enklare i spelet än det går att förklara. Det är enkelt utformat och med en kort genomgång i början av spelet är vi redo.

Bossen på ingång. Är det Krang?

Spelet är uppbyggt i banor, dessa är alla snarlika. Vi ser banorna snett uppifrån och de påminner om industrilokaler. Här rör vi oss runt och försöker överleva tills banans tid tar slut och då möter vi en boss i någon form. Klarar vi denna är det dags för nästa bana, och gör vi inte det får vi testa en ny strategi. Kanske det är dags för en ny lek. Ju fler banor som går desto svårare monster är det på banorna. Ofta dyker gamla bossar upp som vanliga fiender under tidens gång.

Spelkontrollerna är enkla. Jag spelade med tangentbord och mus och det är WASD för att röra oss på skärmen och med musen visade vi vart vi skulle sikta. Kontrollerna gav inget att anmärka på förutom att muspekaren ofta inte gick att se när det är många fiender på bilden, och det är tämligen ofta. Dock gör det inte så mycket egentligen då jag vid det laget ändå glider runt hysteriskt för att komma bort från moben som jagar mig. Ibland kan det upplevas som en massa på skärmen även om det aldrig är svårt att urskilja banan från alla fiender.

När det kommer till musik i ett spel är det sällan något som sticker ut. Det är ibland som vi stöter på något men de flesta gånger finns den bara där i bakgrunden, fyller ut en tystnad mer eller mindre. Ljudbilden i övrigt är diskret men ger ändå en viss arkad-kabinetts-känsla.

Ser ut att bli tufft.

Vissa moderna indie-spel kämpar för att klämma in allt som verkar roligt. Openworld-racer-fps-jrpg-basebuilder med överlevnads-inslag. Vissa är lite mer blygsamma som Konfa Games valt att vara. Ett enkelt arkadspel med strategiska inslag av deckbuilding och utveckling av ”karaktären”. Jag gick från ”Hell no!” till ”Vart tog denna timmen vägen?” Ett spel som borde ge upphov till frustration gjorde inte det då det hela tiden fanns möjlighet till utveckling och nya angreppsätt. Jag måste säga att jag hade en trevlig spelupplevelse de timmar som det erbjöd.