Wolfenstein II: The New Colossus (Switch)

Nazisterna är tillbaka! Nej, inte de i Almedalen, utan den tyska varianten. Fast egentligen försvann de aldrig. Wolfenstein II: The New Colossus tar oss med till 1961, men det glada 60-talet är inte så glatt som vi minns det.

När spelet släpptes i fjol så togs det väl emot av kritiker och hamnade högt på Nördlivs GOTY-lista. Jag har varit nyfiken på spelet och när chansen kom att testa det på Switch så tvekade jag inte. Det är i grunden samma spel som till de andra formaten, så läs gärna även Fredriks mer djupdykande recension.

Jag har alltid varit fascinerad av alternativa tidslinjer i olika sammanhang och en alternativ historia som ibland återkommer är den där Nazityskland vann andra världskriget. Som i det här spelet. Detta är en direkt uppföljare till Wolfenstein: The New Order och det är en klar fördel att ha spelat det först.

Eftersom jag inte hade gjort det så kände jag mig lite förvirrad i början och hade ingen känslomässig koppling till de olika karaktärerna. Det finns dock flera tillfällen att lära känna dem bättre och efter några timmar så känner jag mig som en i gänget, redo att dö för deras sak. Eller dö och dö… Faktum är att jag kör på den lättaste svårighetsgraden just för att slippa sätta livet till. Jag vill ju bara ha kul och ge nazister på nöten.

Det finns en del guider i spelet som lär ut vissa saker, men mycket fick jag försöka ta reda på själv. Exempelvis vad de olika knapparna gör och hur man springer. För någon som är oerfaren i genren förstapersonsskjutare så tar det ett tag att lära sig. Jag spelade med en Pro Controller och tyckte att gyrofunktionen var ett bra komplement till den högra styrspaken.

Man spelar en bana i taget och oftast så kan du trycka på en knapp och få en ledtråd om vart du ska. Ibland får du försöka hitta på egen hand och då kan kartan vara till hjälp. Ofta tycker jag dock att kartan är ganska värdelös och jag irrade runt rätt så länge på Manhattan. Det hjälpte inte att det mesta omkring mig var en brungrå sörja. Här kommer vi in på grafiken, som är den största skillnaden gentemot de andra versionerna.

Som bärbar konsol må Switch vara relativt kraftfull, men här märks det att mycket av ursprungsspelet har offrats för att kunna förbli spelbart. För det mesta flyter det på ganska bra, men mellansekvenserna är lite hackiga. I bästa fall så är spelet 720p, men går enligt Digital Foundry ibland ner till 640×360, vilket märks när jag spelar på TV:n. Stundom riktigt suddigt, även vad gäller detaljer på nära håll. Det blir distraherande och påverkar spelglädjen.

Vad gäller ljudet så blir det naturligtvis en hel del pang-pang och vapnen låter helt okej. Musiken är inte särskilt minnesvärd, men inte heller störande. Något som däremot är lite irriterande är undertexten, som är för liten och otydlig.