UnMetal

Är du trött på mörka, ”gritty” och realistiska spel? Letar du efter ett spel med 80-tals nostalgi och så dåliga skämt att dom är genialiskt roliga? Ta en titt på UnMetal, ett spel som är till Metal Gear Solid vad Hot Shots-filmerna är för Rambo.

Bara introt till UnMetal får mig att börja fnittra glatt, ett fnitter som då och då bryter ut till regelrätta gapskratt medan jag bekantar mig med huvudkaraktären Jesse Fox. Det är en resa genom en pixelerad 2D-värld som vi får följa Jesse, som definitivt inte är en elitkommandosoldat, men definitivt är oskyldigt fängslad för ett brott han inte begått.

För alla fans av gamla stealth/action-spel kommer detta kännas som en varmt välkomnande throwback till Metal Gear Solids första spel. Och det är inget som unMetal sticker under stol med att det är en hyllning till just den spelserien. Det är samma smygande, att undvika både kameror och vakter för att larmen inte ska ljuda och locka till sig fler motståndare. Men jag hittar också glatt liknelser med Monkey Islands kombinerande av olika upphittade föremål som kan byggas om till mer eller mindre logiska vapen eller andra nyttiga ting för Jesse Fox. Även om man inte spelat Metal Gear Solid eller liknande spel så erbjuder UnMetal en härlig spelupplevelse.

Att smyga och oupptäckt attackera vakter kombineras med att locka dem till sig genom ”the oldest trick in the book”, slänga ut ett mynt och vänta på att någon ska plocka upp det och då slå fienden medvetslös, men även att gömma undan tidigare utslagna vakters kroppar för att inte väcka uppmärksamhet och givetvis leta igenom utslagna fienders fickor under tiden man försöker ta sig igenom de olika nivåerna av fängelse, en forskningsstation och täta djungler som Jesse Fox färdas mellan under spelets gång på rymmen från den onda armén som oskyldigt fängslat honom för ett brott han inte begått. 

Det finns även inslag av RPG där spelaren får välja vad som händer, var vakten vaken eller sov han när vår hjälte kommer in igenom dörren? Att besegra fiender utan att bli upptäckt ger poäng som gör att man går upp i level och kan välja nya färdigheter som att ta mindre skada, större kapacitet för ammunition och andra nyttiga fördelar.

Spelet är lätt kontrollerat med PS4:ans kontroll och de olika svårighetsnivåerna är välavvägda och lär passa både nya spelare och gamla rävar. Grafiken till UnMetal är som tagen från NES-guldålder och gjort på ett mycket bra sätt vilket gör att spelupplevelsen känns retro utan att kännas gammal.  Något som verkligen står ut är röstskådespelarnas insats vilket höjer spelet till en toppnivå i mina ögon, nästan allt återberättas i Jesse Fox överdrivet hesa stämma och stämningsmusiken är en kavalkad av syntar även om jag nog hade varit ännu mer förtjust i klassiska MIDI-toner.

Spelsekvenserna i UnMetal utspelar sig i dåtid och är återberättade av Jesse under ett förhör och det är här spelets stora styrka kommer fram: manuset är fullkomligt hysteriskt roligt.  Allt är genomtänkt och skrivet med en otrolig dos humor som inte på något sätt känns forcerad. Jesse Fox överaktiva fantasi och dåliga minne gör att man ställs inför otroligt roliga situationer och val där dom flesta resulterar i konstiga situationer som till exempel att en bunt får dyker upp under en tidsbegränsad del av spelet och gjorde det nästan omöjligt att navigera. 

Referenserna till 80- och 90-tals filmer som Rambo, The Predator och Terminator haglar tätt och jag dras med i humorn och dom till synes galna valen under spelets gång. När jag valt ett alternativ vill jag nästan genast gå tillbaka och kolla vad det andra valet skulle ge för utgång så möjligheten till att spela spelet en andra eller tredje gång är väldigt lockande för att få göra en ny story för Mr. Fox i UnMetal. 

Jag går nog så långt att jag säger att UnMetal var årets hittills roligaste spel för mig och det mycket på grund av den humoristiska touchen som genomsyrar varenda del av spelet. Det var en galen, nostalgisk resa som jag gärna ger mig ut på igen. För vem vet vad man kan hitta när man slår sönder nästa låda?