Sovereign Syndicate

Vi förflyttar oss till en alternativ variant av viktorianska London. Alternativt på så sätt att fantasyvarelser som dvärgar, minotaurer och cykloper lever tillsammans. Det faktum att de flesta tekniska ting drivs på klassiskt Steampunk-manér av ånga bidrar även till att göra det alternativt. En seriemördare härjar och vi kommer få en inblick i hur individer längst ner på samhällsstegen behöver kämpa för att få en duglig vardag.

Spelet inleder med att vi intar rollen som Atticus Daley. En herre med högt intellekt, men som på många sätt är hindrad av det faktum att han är en minotaur. Att vara hälften människa och hälften tjur för med sig att resten av befolkningen förhåller sig ganska skeptiskt gentemot honom. En annan nackdel är att den här blandningen av gener har skänkt honom ett djuriskt humör. Vilket betyder att han ofta trots sitt högfungerande sinne ger efter för sina djuriska instinkter, oftast av det våldsamma slaget. När vi träffar honom vaknar han bakfull i den skummaste delen av London efter att med hjälp av gin supit skallen i bitar. Han stöter på en mystisk man med mask som verkar veta vem Atticus är. Mannen talar om för Atticus att han kan hjälpa honom att hitta sin biologiska mor, som Atticus länge trott varit död. Tanken på att få träffa sin mamma igen och beslutsamheten att få reda på vem tusan den maskerade mannen egentligen är motiverar vår kära minotaur att undersöka saken vidare.

Senare stiftar vi bekantskap med Clara Reed. Hon livnär sig som sångerska, eskortflicka och prostituerad. Hon är fast besluten att en gång för alla lämna London och för evigt lägga staden bakom sig, för att aldrig se tillbaka. Tyvärr visar det sig att sjökaptenen som lovat att hjälpa henne, tänker kräva en hutlös summa som betalning. Clara beger sig således in i Londons gator i hopp om att skrapa ihop tillräckligt med pengar, eller ännu bättre; hitta en billigare utväg! Tyvärr ska det visa sig lättare sagt än gjort. Och Clara kommer även inse att ha ett förflutet i ett av Londons mest ökända gäng kan komma att ligga henne i fatet å det grövsta!

Slutligen lär vi känna Theodore Redgrave, eller Teddy som hans vänner kallar honom för. Han är en irländsk dvärg enligt klyschornas alla regler. Han är rödhårig och har ett enormt skägg. Hans ena arm och ben är utbytta till robotproteser, efter de skador som han skaffade sig under ett krig. Tillsammans med sin lille automaton (en slags robot) Otto livnär han sig som en monsterjägare. Under ett av sina uppdrag i Londons kloaker, märker han att det är väldigt mycket fuffens som verkar försiggå på väldigt hög nivå i samhällsskiktet. Eftersom att han fortfarande behöver ha ett tak över huvudet och mat på bordet, reflekterar han inte så mycket över detta, men vem vet. Det kan komma att bita honom i baken längre fram.

Detta är de karaktärerna som vi under Sovereign Syndicates arton kapitel styr. Spelet varierar vem vi spelar som för varje nytt kapitel. Jag uppskattar det här upplägget jättemycket. Eftersom att de tre huvudkaraktärerna är så distinkta och skiljer sig från varandra, är det ett enkelt sätt att lyckas få fram variation under spelets gång. Genremässigt har vi att göra med ett CRPG. Det är lätt nuförtiden att nämna Baldur’s Gate som ett liknande spel, även om det inte känns klockrent då det här spelet inte har några strider att tala om. Ett spel som däremot är en klockren jämförelse är Disco Elysium. Precis som i det spelet ligger fokus på berättelse, världsbygge och utforskande samt att du i dialoger påverkar hur mycket eller lite information du får ut av andra karaktärer, samt hur andra uppfattar dig. En annan likhet är att vi även här får ta del av karaktärens inre monolog. Till skillnad från Disco Elysium, där varje tanke var som sin egen karaktär som huvudkaraktären mer eller mindre hade konversationer med. Är tankarna i det här spelet fortfarande skrivna i jag-form, vilket bara hjälper till att stärka bilden av karaktären för oss. 

Det finns även andra aspekter som får spelet att skilja sig från övriga spel i genren. Dels sker inte färdighetstester genom att en digital tärning kastas. Här löses detta med hjälp av Tarotkort. Vid dessa tillfällen dras ett kort som talar om huruvida vi lyckas eller inte. Jag tycker att det är en kul gimmick, men ärligt talat har det samma grundfunktion som tärningen, men rent estetiskt sticker det ut i alla fall. I andra rollspel brukar du få fördela färdighetspoäng som du samlar på dig under spelets gång. Så är inte fallet här. Här kan du bara utveckla färdigheterna genom att välja rätt alternativ i dialogrutan. Mycket av handlingar och liknande beskrivs i text. När du får göra dina val står färdigheter som intelligent, intuition etcetera inom parentes. Vilket betyder att varje gång du gör ett intelligens-val, utvecklas den färdigheten automatiskt. Jag uppskattar personligen detta, då färdighetsutveckling kan tendera att ta ganska mycket tid i andra rollspel. Här görs det mer strömlinjeformat och för med sig att du kan ägna spelets berättelse hela din uppmärksamhet.

Förutom karaktärernas egna personliga mål, finns det även aspekter i historien som gäller för allihopa. Främst är det faktum att det härjar en Jack the Ripper-aktig seriemördare som brutalt massakrerar prostituerade kvinnor. Alla huvudkaraktärer kan på sitt eget vis undersöka detta fallet närmare. Som om inte det vore nog verkar det vara någon usling som kidnappar föräldralösa barn från barnhemmet och det kräver givetvis också sin undersökning. Berättandet har som sagt huvudfokus och det är väldigt välskrivet. Min motivation att ta reda på sanningen i spelets alla mysterier är stark och på klassisk manér när det kommer till kriminalberättelser tar berättelsen väldigt intressanta vändningar. Är det någonting jag hade önskat som hade stärkt upplevelsen, så är det röstskådespel. Nu är förvisso all dialog i spelet så pass välskriven att du lätt kan föreställa dig hur en karaktär säger sin replik, men det hade nog hjälpt till att få spelet att bli än mer strömlinjeformat. Jag funderar även på om vissa spelare kommer tröttna på det faktum att det inte är några strider i spelet, utan det är primärt dialog som gäller. Jag själv har inga problem med det, då jag njuter av de välskrivna karaktärerna och dialogerna. Men även jag kan bli mätt på att läsa vägg efter vägg av text. Här skulle röstskådespel förbättra just den här aspekten. Spelet är inte särskilt långt, utan det går att klara av på cirka 13 timmar. Huvudberättelsen är nämligen så pass stark och tydlig, skulle utvecklarna matat på med ett gäng sidoberättelser, hade det nog snarare blivit långdraget än innehållsrikt.

När det kommer till grafiken, tycker jag främst att miljöerna ser bra ut. Trots perspektivet ovanifrån har utvecklarna lyckats baka in väldigt mycket detaljer. Skulle jag klaga på någonting är det karaktärsmodellerna. Det är egentligen inget fel på dem, men det är någonting med dem som gör att de ser billiga ut. Lyckligtvis är det ingenting som förtar upplevelsen på det stora hela, men en skavank skulle jag kalla det för i alla fall. Kontrollmässigt spelas spelet med fördel med mus. Det finns dock ett bra stöd för handkontroll, men det är också väldigt tydligt att spelet vill styras på klassiskt Peka och klicka manér. Ljudbilden består mest av orkestral bakgrundsmusik som gör ett bra jobb med att sätta stämningen, men du kommer å andra sidan inte lägga den på minnet heller.

På det stora hela finns det inte så mycket att klaga på när det kommer till Sovereign Syndicate. Gillar du spel med starka narrativ och lika starka karaktärer, där dina val påverkar hur väl dina karaktärer klara av att lösa spelets mysterier. Tycker jag definitivt att du ska överväga att testa det. Om inte, finns risken att du blir uttråkad av all dialog som hela tiden måste läsas. Men jag måste ändå applådera utvecklaren att de försöker sträva efter att skapa någonting annorlunda i rollspelsgenren.