Winter Burrow

Det är en tuff och karg vinter i skogen med hårda snöstormar och minusgrader. Alla djuren, allt ifrån ekorrar och möss till paddor och mullvadar kämpar allt de kan för att överleva den hårda miljön. Mitt i allt detta får vi följa en tapper och söt liten mus som återvänder hem för att återställa sitt barndomshem i en ihålig stubbe (eller håla som det också heter) till sina forna glansdagar.

Detta är den enkla handlingen i den danska spelstudion Pine Creek Games senaste alster, Winter Burrow. I spelet antar du rollen som en gullig, liten namnlös mus som försöker överleva i det oförlåtliga vinterklimatet. Spelet börjar med att hemmet måste rustas upp. Musens mysiga stol framför brasan är sönder och behöver repareras. Vad annars skall han sitta och sticka sina varma kläder någonstans? Även trapporna som leder upp till övervåningen och ner till jordkällaren måste repareras. Plus att spelaren måste laga självaste myshörnan, laga spisen och laga träbänken där musen skapar sina saker etcetera.

För att kunna genomföra alla dessa uppgifter krävs det att specifika saker samlas in. För att laga den mysiga stolen krävs det till exempel tre vedplankor, fyra kvistar och tio linfiber. För att på tag på dessa måste spelaren ta sig ut ur hålan och börja leta. Det kan vara att samla ihop ett visst antal kvistar, eller ved som spelaren får genom att hugga ner fallna träd med sin yxa eller att gräva upp saker ur snön. När de kritiska sakerna har hittats återvänder spelaren till stubben igen och kan på så sätt genomföra reparationerna av hålan. Detta är grundprincipen som Winter Burrow vilar på.

Spelaren måste hela tiden samla på sig viktiga saker och laga mat så den lilla musen överlever vintern. Det är en hård värld där ute i skogen och klimatet gör allt i sin makt för att bringa musen om livet. Nere i det vänstra hörnet på spelskärmen finns en viktig ruta med fyra färgade och avlånga behållare. Den översta är röd och visar spelares hälsa. Den precis under är grön och beskriver hur hungrig musen är. Den tredje är orange och visar värmenivån utomhus och den allra sista är blå och visar hur trött musen blir vid kroppslig ansträngning. Exempelvis av att hugga ved med yxan eller när spelaren trycker på B-knappen för att springa.

Så fort spelaren kliver ut i det karga vinterklimatet sjunker värmemätaren fort. Spelet har dessutom en dag/nattcykel och är musen ute efter mörkrets inbrott sjunker värmen ännu snabbare. Det måste gå fort med att samla på sig saker eller att utforska omgivningen. För när värmemätaren går ner till noll börjar musens hälsa minska drastiskt och hinner spelaren inte tillbaka till stubben i tid blir det Game Over. Nja, inte riktigt. Musen dör aldrig i spelet utan svimmar bara av och vaknar upp hemma i sin håla. Däremot, i sann Survival/Crafting-anda, förlorar spelaren alla sina insamlade saker och måste ta sig till platsen där musen svimmade av för att få tillbaka dem igen.

Under spelets gång träffar musen några NPC-karaktärer som ger spelaren en drös med uppdrag vilka oftast består av vanliga fetch quests. Förutom värmen i hålan går värmemätaren upp hos dessa NPC-karaktärer eller i flera eldstäder som spelaren hittar ute i skogen, fast då måste du ha material att tända brasorna med.

När musen klarat de spartanska uppdragen får spelaren nya uppgraderingar som belöning. Det kan till exempel röra sig om en tåligare yxa eller hacka som kan hugga ner hårdare material, en spade att gräva med, en maträtt som ger bättre värmemotstånd eller kläder som gör att spelaren kan vara ute längre i kylan. Senare ges även möjligheten att kunna bygga nya, finare möbler till hålan. Fördelen med detta verkar vara mest kosmetiskt för det utökar inte förrådet på något sätt. Däremot kan man komma åt sitt förråd från alla sina nybyggda möbler.  Det skall tilläggas att vi kan förvara oerhört mycket saker i sitt förråden, så spelaren lär inte drabbas av någon platsbrist under spelets gång.

Spelaren stöter hela tiden på områden som musen inte kan komma till än, Metroidvania-känslan är starkt närvarande i Winter Burrow. Som i klassiska Nintendospelet Metroid (där ovanstående uttryck kommer ifrån) händer det ibland att huvudrollskaraktären inte kan öppna en specifik dörr på grund av att en framtida vapenuppgradering saknas (man öppnar dörrar i spelet genom att skjuta på dem). På samma sätt är det i Winter Burrow där vissa vägval har stora hinder framför sig som endast kan huggas ner med specifika och bättre uppgraderingar av verktygen som musen inte har fått än.

Den resterade tiden går ut på att komma längre ut i skogen, döda spindlar och insekter för att få mat och konstant samla på sig mer saker till hålan. Stridssystemet är oerhört enkelt, när spelaren valt antingen yxan eller hackan och trycker på X-knappen i närheten av en fiende dyker en orangefärgad cirkel upp som minskar vid varje träff. När cirkeln försvinner är fienden död och man kan plocka upp förnödenheterna som de lämnar efter sig. Striderna är oerhört simpla och kontrollen känns responsiv och bra. Allting i spelet, inklusive striderna, måste göras innan den värdefulla värmemätaren går ner till noll och när det händer måste spelaren skynda sig tillbaka till någon av de ovannämnda platserna för att värmen skall gå upp igen.

Den handmålade grafiken är fin och skapar en känsla av en interaktiv sagobok. Berättelsen i spelet gestaltas av bilder som är oerhört vackra och skapar en finstämd men något sorgsen stämning. Animeringarna, i sin tur, består av den mer simpla flash-animeringsmodellen men ser ändå bra ut. Musiken är också skön att lyssna på. Den håller sig i bakgrunden och kräver inte för mycket av spelarens öra. På ett tekniskt plan presterar Winter Burrow lika bra dockad till TV’n som i handheld mode.

Winter Burrow skall vara ett mysigt överlevnadsspel och visst, musen är bedårande söt och grafiken är välskapad, men mysigt är inte ordet jag hade använt. Långt ifrån. Enformigt, klumpigt och framför allt inte färdigt är orden som genast skriker sig hesa i mitt huvud. Väldigt ofta visste jag inte vad jag skulle göra i spelet. Det enda spelaren hade till sin hjälp var det pågående uppdraget där det ibland bara kunde stå ”hitta din moster” i en ruta uppe i det västra hörnet av skärmen. Jaha, var då någonstans?

Allt hade varit frid och fröjd om spelaren kunnat utforska världen i lugn och ro med lite bättre guidning. Den konstanta förlusten av värmen utomhus gjorde att jag hela tiden fick avbryta för att istället skynda tillbaka till hålan och värma mig. Med värmen återställd tog jag mig ut i skogen igen bara för att återigen tvingas överge mitt pågående äventyr efter en stund och springa tillbaka igen. Denna oundvikliga repetitionen var inte speciellt kul att uppleva och jag övervägde flera gånger att stänga av spelet för att göra någonting annat istället. Jag är medveten om att Winter Burrow är ett överlevnadsspel och det skall vara på det sättet, men ändå! Det skapar alldeles för mycket friktion i spelupplevelsen.

Musens moster som bor ett par skärmar bort ger spelaren viktiga uppgraderingar som kan användas för att bygga saker hemma i hålan. Hon triggar även igång kritiska händelser som för handlingen framåt men detta sker endast om spelaren pratar med henne flera gånger. Problemet är att spelaren inte informeras om detta på något sätt överhuvudtaget under spelets gång. Allt sker mer eller mindre av en slump.

Om inte detta räcker så skriker Winter Burrow efter en minikarta av något slag så spelaren får en bättre översikt över spelvärlden, speciellt med tanke på alla små finurliga genvägar som finns överallt. Som det är nu måste spelaren ta en mental stillbild vid speciella vägskäl och försöka hålla kvar den i huvudet. Det blir oerhört frustrerande när spelaren hela tiden väljer fel väg samtidigt som tiden rinner iväg och värmen försvinner. Eftersom grafiken i spelet är vackert handmålad är det dessutom lätt att missa att vissa träd, buskage eller andra objekt går att interagera med och exempelvis hugga ner.

Det största problemet med Winter Burrow är att spelet inte verkar helt färdigt för utgivning och allting känns väldigt experimentellt. Spaden som musen har i spelet är oerhört långsam att använda. Detta har säkert med balansen av de olika redskapen att göra. Notera då till min stora förvåning när spaden, mer än halvvägs in i spelet, plötsligt och utan någon anledning blev tre gånger så snabb att använda som innan. Även inställningsmenyn ändrade plötsligt utseende och lade till nya valmöjligheter som inte fanns förut. Ett objekt i skogen ändrades det med. En stor stubbe vid en plats där en viktig uppgradering fanns försvann och ersattes av mossa och kottar.

Vid ett tillfälle hade jag inrett övervåningen med fina möbler, det behövdes flera ovanliga material som inte fanns i närheten av stubben så det krävdes en hel del tid och möda att kunna bygga dem. Dagen efter jag startade spelet igen var hela övervåningen tom och alla möblerna borta. Det skapade ingen glad stämning i hålan direkt. Det finns heller ingen information om spelets nuvarande version på startmenyn eller att nya uppdateringar har skett. Det mesta i spelet verkar hända av rena tillfälligheter.

Ett av uppdragen kändes ofärdigt och fungerade inte alls. Jag kunde exempelvis klara det på fel sätt och detta gjorde uppdraget efteråt kolossalt missvisande när den bad om samma sak som jag hade använt mig av för att slutföra det förra uppdraget. Rörigt värre! 

Winter Burrow har ett stort hjärta med en bedårande mus som är lätt att älska och bry sig om. Även grafiken och musiken är välgjord och lätt att ta till sig. Med nya och nödvändiga uppdateringar längre fram är jag säker på att Winter Burrow kommer att bli en mycket bättre spelupplevelse än det är nu. I spelets nuvarande och minst sagt bräckliga form är det svårt för mig att rekommendera någon att spela det.