The Technomancer

När jag först såg något om The Technomancer, så tyckte jag att det såg ut som ett coolt och intressant spel. Låt se om det lever upp till det intrycket.

I The Technomancer spelar man som, quelle surprise, en Technomancer vid namn Zachariah Mancer. En Technomancer är en individ som har kraften att manipulera elektricitet. Vid början av spelet så ska han precis genomgå sitt mandomsprov för att bli en full Technomancer i staden Ophir, som ägs av företaget Abundance på Mars. Den röda planeten koloniserades cirka 200 år innan spelets start, och alla städer är uppbyggda av företag, så då exempelvis Ophir av Abundance.

Efter man klarat av sin initiation, och blivit varse om vad Technomancers stora hemlighet är, så är man nu en fully fledged Officer, och en Löjtnant i Abundance Armén. Till den ända, så skickas man ut på ett flertal uppdrag runtom Ophir. Under dessa missions så frontas man med ett antal val, de flesta av moralisk natur. Huruvida du vill gå till väga i dessa situationer kommer sedan räknas upp som antingen positivt eller negativt när du senare kallas för att stå till svars för de val du gjort. Hur du än gör, så kommer du bli förrådd av Abundance’s säkerhetsråd, och tvingas fly Ophir. Du tas in av The Merchant Prince från den mytiska köpmannastaden Noctis, som i utbyte för en plats att sova skickar ut dig på ytterligare uppdrag… Yaaay.

I typisk RPG stil, så får man XP när man slåss, gör quests, etc. och när man levlar upp, så får man skill points. Väldigt standardiserat kan jag tycka. Det finns för övrigt tre olika träd att lägga poäng på; Skills, Talents, och Attributes. Skills får man poäng till varje level, och är där man levlar upp sin ’combat proficiency’, medans Talents och Attributes får man poäng ungefär var tredje level, och är vart man levlar upp saker som Karisma och Styrka, respektive. Det finns tre olika ’combat styles’ som man uppgraderar via Skills trädet; Warrior, Rogue, och Guardian, alla vilka använder sig av olika vapen. Sedan finns det även Technomancer som ett skillträd, där man kan uppgradera sina Technomancer krafter.

Man kan ha med sig upp till två kompanjoner samtidigt; vilket medför att man från och till kan prata med de, alternativt att de ibland säger småsaker på egen hand medan man springer omkring. Vissa val man gör, och handlingar man tar sig för påverkar din relation till dina kamrater och även de olika fraktionerna i världen, som t.ex. armén du tillhör.

Värstingbiten

Det absolut största problemet med ’The Technomancer’ är att storyn knallade fram i snigelfart. Efter sex timmar med ’side quests’ så hade jag fortfarande ingen aning om var storyn var på väg. Första fasen av spelet, eller ’introduktionen’, varade för mig i nästan åtta speltimmar. Och även om man drar av all den tid jag spenderade på ’side quests’, så är det fortfarande ett alldeles för segt intro till ett RPG, speciellt som introduktionssegmentet inte är speciellt intressant i sig. Först när man kommer ut ur Ophir, så börjar storyn få upp fart, och man börja se varthän spelet är på väg. Men detta är något som känns som lite för sent helt enkelt.

Ett annat problem är även att man kastas in i spelvärlden med en tvåminuters cutscene som hastigt förklarar bakgrundshistorien till spelet, och sen måste man lista ut allting utifrån dialog. Ingen handhållning alls när det kommer till ’worldbuilding’. Något som Mass Effect har i sin ’Codex’ (Wiki över allt ME) hade uppskattats; speciellt när det finns en hel del saker som skulle varit trevligt att veta för att kunna fördjupa sig i världen.

Striderna har också stora problem. Fienderna varierar från lite smått lätt i svårighetsgrad, till ”fuck this I’m going home”-svåra. Och det kan vara inom loppet av en laddningsskärm. Ofta beror detta på att spelet slänger grupper på fem+ fiender på en ganska konstant, och även med min ’area-of-effect’ attack, så får man rejält med stryk. Även efter man nått höga ’levlar’ och har någorlunda bra utrustning, så kan fortfarande ”lätta” fiender slå ihjäl dig på två-tre slag. Gör man ett misstag, eller backar undan så man inte hinner använda ett ’healing item’, så kan en småsvår strid bli dödlig.

Animationerna är tråkiga, milt sagt. Även under mellansekvenser så är karaktärerna stela och mycket av det som borde visas sägs istället i dialog. Ansiktsanimationerna är väldigt simpla, och väldigt ofta så är kameravinklarna sådana att karaktärerna inte tittar på varandra när de pratar. Även med grafiken på High så ser spelet ut som om det borde kommit ut under sent 2000-tal, snarare än 2016.

På tal om dialoger. Jösses! Det är som om spelet skrevs utan tanke på röstskådespeleri. Mycket av dialogen känns stel, krystad, och overklig. Det är som om dialogen skrevs av en person som aldrig pratat med riktiga människor, utan bara läst dialog i böcker och spel utan röstskådespeleri. Ibland är det så illa, att det blir svårt att förstå vad karaktären vill ha sagt; men det är lyckligtvis väldigt sällan.

Röstskådespeleriet varierar från bra till helt jävla förskräckligt. Väldigt ofta så används helt opassande röster till karaktärerna, som om de insåg att oj, vi måste ha en röst till den här bi-karaktären. Men alla skådisar har gått hem; skicka in Bob från HR i båset! Jag vill bara facepalma åt det hela…

Åter igen som har vi ett spel som kunde ha varit helt utan ’character customisation’. Man kan välja från kanske fem olika ansikten med olika hudfärger, och ungefär lika många hårstilar och ögonfärger. Det är allt. Man kan inte välja kön, man kan inte välja i mer detalj hur ansiktet ska se, och man kan inte välja kroppsform. Man får inte ens välja ett namn. Eftersom spelets huvudkaraktär redan är satt, så kändes denna extremt sparsmakade karaktärs anpassning väldigt onödig, och troligtvis bara inkluderat för att det är så alla de coola kidsen gör det.

De stora miljöerna man springer runt i är lite udda uppbyggda. Ja, de känns som om de vore lite smått verkliga i layout, men även med en mini-map så hade jag svårt att hitta i Ophir efter sex timmars speltid. Det blev enklare när jag insåg att jag kunde hålla inne en knapp för att se en större transparent version av kartan, men när större delen av kartan är platser man aldrig besöker, så känns det som om de kunde ha strömlinjeformat kartorna lite. Och sedan en sista detalj. Detta är ytterligare ett spel där man inte kan hoppa, även fast det känns som om man borde kunna det, speciellt med tanke på hur striderna fungerar. Aja; kanske nästa spel.

Godbitarna

Trots att storyn är snabb som en lastbil vid rödljus, så är den intressant, speciellt efter man lämnat Ophir och kommit ut i den stora vida (röda) världen. Det är synd att spelet har så dålig presentation av bakgrundshistorien av koloniseringen av Mars, och det som har lett upp till spelets tid. För all den information man får av detta är väldigt intressant. Likaså intrigerna mellan de olika fraktionerna är smakligt intressanta, och att springa runt och samla på sig information om vad som pågår i världen är väldigt trevligt.

’Side questen’ man kommer över är lagom varierande och intressanta, och jag fann att jag tyckte bättre om att göra ’side quests’ än att fortsätta med huvud berättelsen, vilket ju är både en bra och dålig sak. Vissa ’sidequests’ leder även till större och bättre saker senare, så de är väl värda att göra.

Miljöerna är varierade och det finns en hel del väldigt vackra ställen i spelet. Även om kartorna som sagt har lite svår layout, så är de lagom olika där det är passande. Jag tycker om när platser i spel inte ser likadana ut. Är man i en stad, så ska alla ställen i den staden påminna om varandra, men åker man till en annan stad, så ska den ha en helt annan känsla till sig. ’The Technomancer’ klarar detta galant, vilket är väldigt trevligt att se.

Faktumet att det finns en religion som dyrkar skugga på Mars får mig att skratta. Det är passande, då solen är dödlig, men det är fortfarande roligt att höra zeloterna snacka om det.