Efter det mycket omtalade sci-fi-överlevaren No Man’s Sky gör Hello Games en helomvändning med det mysiga pusseläventyraren The Last Campfire. Efter sitt ambitiösa projekt med öppen värld och auto-genererat material så har vi nu möjligheten att som lilla Ember utforska en labyrint med pussel.
Lilla Ember, en mystisk figur i en kåpa med dolt ansikte, kommer ifrån sina vänner när hen tappar sin åra i en underjordisk flod. När Ember vaknar upp igen är frågan, var är jag och hur ska jag komma tillbaka till mina vänner? På vägen upptäcker Ember att det inte bara är hen som är vilse i den vackra och mystiska världen, utan andra som blivit Förlorade. De Förlorade är förstelnade, fast i sina egna tankar, farhågor och rädslor. Det är nu ditt jobb att inte bara rädda dig själv, utan även de som du träffar på.
Du navigerar runt i en väldigt vacker och gullig värld med lite kawaii-estetik, med flera olika miljöer. Skog, träsk, grotta, alla har ett väldigt behagligt färgschema som passar den mysiga, lite drömska stämningen väl. En berättarröst förmedlar vad Ember känner, och vad alla som du möter säger. Det bidrar ännu mer till sagostämningen. Musiken hjälper till att hålla det trolska, och bidrar utan att inkräkta på upplevelsen. För att göra det väldigt enkelt skulle man kunna beskriva The Last Campfire är en interaktiv saga med pusselelement.
De Förlorade som du träffar behöver nämligen din hjälp att få tillbaka sin livsgnista. När du rör vid dem tar du dig in i deras inre och ser deras problem som ett pussel. Med några enkla grepp har utvecklarna skapat många olika typer av pussel, som ändå har samma slutmål; att navigera fram till gnistan, och återbörda den till sin ägare. Även om det kan tyckas repetitivt känns det alltid fräscht, även när man kommit en bra bit in i spelet. Det är här spelet verkligen lyser, med den ljusa berättarröstens kommentarer om vad som gjort att de Förlorade fastnat i sitt inre. Ember vill ta sig vidare själv, men vill inte lämna någon efter sig. Det verkar vara möjligt att ta sig vidare från värld till värld utan att hjälpa alla, men du kan alltid få fingervisning från en stor ande om var nånstans nästa Förlorade står att finna. Förutom de förlorade förföljs du av en mystisk gestalt, som alltid verkar försvinna ut ur synhåll när du dyker upp. Om du vill veta mer om den figuren, se till att hitta alla kistor som finns gömda, för att få både mer pussel och historia.
Stämningen funkar extremt bra i spelet. Miljöerna, musiken, berättarrösten, alla bidrar till skapa något som även om det är mysigt, har en liten vass kant av oro och obehag. Spelet påminde mig om flera andra, en liten pusselbit av Concrete Genie här, en liten pusselbit av Monument Valley här, och mycket nostalgi från gamla äventyrsspel som Loom, Monkey Island och Indiana Jones and the Fate of Atlantis. Det kan få det att låta som jag sett allt förut, och det kan vara så. Ändå är inramningen och stämningen så tilltalande att det är ett spel som jag dras till och vill spela mer av. Omspelningsvärdet är tyvärr ganska lågt på grund av spelets linjära historia, men det är ett spel jag skulle rekommendera varmt till de flesta spelare.
Om något fungerar lite mindre bra, är det att det känns aningens kort. Jag spelade igenom på sex timmar och hade då hittat alla Förlorade och kistor. Med det ur världen, kände jag en stor tillfredsställelse och var rörd över den finstämda historien och härliga atmosfären. Ett annat, mer praktiskt, problem jag såg var att jag ibland kunde få en dipp i frame rate när jag bytte mellan olika scener. Jag vill lägga in en brasklapp att det kan ha att göra med min stackars hårt prövade Playstation 4, som med tre gamers i familjen verkar se fram emot sin pension när Playstation 5 hägrar runt juletid i år.
Att gå från en ambitiös öppen värld, till en ganska begränsad och stängd värld skulle kunna ses som ett aningens fegt drag från Hello Games. No Man’s Sky var väldigt omtalat, och hypen var stor. Det var så efterlängtat när det kom, men gjorde tyvärr ett magplask vid lansering. Det var först efter flera patchar som spelet började lira smidigt, och många klagade på att den öppna världen kändes tom. Det är ett klassiskt problem för just den typen av spel. Oändliga världar kräver oändligt innehåll, och vem har möjlighet att se till att allt då blir intressant, klurigt och underhållande? När man istället vridit tillbaka volymen från 11 ner till en mer behaglig nivå, har Hello Games kunnat visa sig från sin bästa sida och visar fram finstämd story med intressanta pussel och bandesigner. Om någon undrade om Hello Games kunde resa sig från det uppgång och fall som No Man’s Sky var, är svaret ett rungande JA.
Denna recension baseras på Playstation 4 versionen.
The Last Campfire. Lägsta pris 154 kronor enligt Prisjakt.nu 2020-09-02.
Recensionsex tillhandahållet av Hello Games.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.
