The Lamplighters League

När världen hotas av ett hemligt sällskap , med tre starka individer i spetsen som vill ta platsen som härskare över hela jordklotet, finns det bara en sak som kan rädda den. Ett gäng av missanpassade individer såklart!

The Lamplighters League tar sin början med att vi får träffa karaktärerna Ingrid, Lateef och Eddie. De är tre stycken färgstarka individer som inte är rädda för att utföra moraliskt eller lagligt grumliga jobb, så länge det betalar bra pengar. De har tidigare träffat varandra tidigare, men de har en sak gemensamt, de har nämligen blivit anlitade av en mystisk herre vid namn Locke. Locke är en tidigare medlem i ett sällskap som kallades för just The Lamplighters League. Vad detta sällskap pysslade med var att skydda världen mot en lika hemlig men mycket elakare organisation vid namn The Banished Court. En samling maktgalna individer som är ute efter världsherravälde. Elakingarna är nu tillbaka och har fått nys om en plats som kallas Tornet vid världens ände. En plats som innehar hemliga krafter som kommer ge den som träder in i tornet makten att ta över hela världen. Eftersom att det bara är Locke som är kvar av Lamplighters League och är lite för gammal för att ta upp kampen själv. Måste han förlita sig på de tidigare nämnda råskinnen att stoppa The Banished Court innan det är för sent.

Upplägget påminner väldigt mycket om X-com. När spelet väl börjar på riktigt får vi en världskarta framför oss. På denna karta dyker det upp en mängd pluppar som är olika typer av uppdrag. Allt från att sabotera radiotorn till att stjäla artefakter samt rekrytera nya agenter. Vi väljer vilka av agenterna vi har till vårt förfogande som ska utföra uppdraget. Väl inne på det aktuella området får vi styra agenterna ganska fritt på banan i ett uppifrån och ner perspektiv. Skulle vi bli upptäckta av fienden startar en strid och då är det en turbaserad ordning som gäller. Alla karaktärer har sina egna individuella färdigheter och styrkor som vi måste använda oss av och det gäller även att försöka utnyttja miljöerna till att ta skydd och dylikt för att inte ta för mycket skada. För den som är tålmodig går det att utföra uppdraget utan att strida mot fienderna. Det är extremt sällan som det är ett krav att eliminera fienderna, utan det enda kravet som finns är att du ska utföra huvudmålet som till exempel att spränga ett radiotorn och sedan kan du bara fly därifrån.

Tyvärr fungerar smygandet ganska klumpigt i spelet. Du kan nämligen inte själv styra över karaktärernas smygläge. Jag vet inte hur många gånger som jag blivit upptäckt på grund av att en av karaktärerna har fått för sig om att stå upp och inte hukat sig som dennes kollegor gjort. Hela spelet är även en kamp mot klockan. Det finns tre stycken ledarfigurer i The Banished Court som på kartan representeras av tre olika symboler. Varje ledarfigur har dessutom varsin domedagsklocka som representeras av en cirkel som sakta men säkert fylls med en röd mätare. Skulle en sådan här cirkel bli helt fylld med rött tar den ledaren makten över världen och spelet är förlorat. Enda sättet att stoppa cirklarna från att fyllas är att utföra uppdrag som är kopplade till de olika fienderna. Men de uppdrag som du inte väljer att utföra kommer bara bli svårare, så det gäller hela tiden att planera dina drag.

En annan sak som påminner om X-com är att om någon av dina agenter skulle dö under ett uppdrag, kommer spelet bara att gå vidare och den döde karaktären är förlorad för alltid. Har du inte prioriterat att anlita nya agenter är risken stor att du kommer behöva klara uppdrag som kräver tre agenter med bara en agent. Jag kan på sätt och vis uppskatta den här aspekten, då det skänker ett allvar till spelet. Tyvärr känner jag att även att detta går stick i stäv med spelets i övrigt putslustiga och mer underhållande attityd, så i slutändan tycker jag att risken för stora förluster är onödig.

Spelet har under sin lansering försökt lägga stor vikt i hur starkt narrativet är. Visst hela rädda världen från mystiska onda sällskap konceptet passar spelets kostym som skriker både Noir och Matinéäventyr. Tyvärr framförs berättandet med statiska karaktärsbilder med textrutor som framförs av ett förvisso habilt röstskådespel. Upplägget med världskartan och bara hoppa från uppdrag till uppdrag får mig att känna som att jag spelar ett multiplayer-spel för mig själv. Det blir av någon anledning svårt för mig att bli engagerad i berättelsen, då den på grund av detta upplägg inte får ett flyt och får inte den plats som den hade önskat. Om utvecklaren hade valt att luta in ännu mer i att vara ett rollspel, med en öppen värld som jag kan röra karaktärerna fritt i, tror jag hade tjänat berättelsen bättre. Eftersom att uppdragsvarianterna som finns inte är särskilt många heller, blir det i kombination med spelets valda koncept att det snabbt blir otroligt enformigt.

Det finns rollspelsaspekter i spelet. I form av att du via en meny kan utveckla karaktärernas olika färdigheter med hjälp av färdighetspoäng. Tänk dock på att alla karaktärer delar på samma färdighetspoäng så att du inte enbart utvecklar en karaktär och glömmer de andra. Under spelets gång kan du förutom nya agenter även rekrytera andra karaktärer som kallas för allierade. Dessa karaktärer kommer du inte kunna skicka in på uppdragen. Men på högkvartersmenyn där du uppgraderar dina agenter och har tillgång till världskartan med alla uppdrag, kan du använda dem för att ge dina agenter ny utrustning som vapen och dylikt.

När det gäller kontrollen i spelet fungerar det helt okej. Kontrollschemat är lättmanövrerat, men det är någonting som känns klumpigt i manövreringen. Karaktärerna känns stela och bångstyriga. Jag känner mig också otroligt begränsad i miljöerna sett till vart jag kan eller inte kan röra mig och känner även en brist på element som kan hjälpa mig. Jag hade velat ha fler grejer som kan hjälpa mig vid smygandet och även i striderna. Visst det finns oljetunnor som du kan tända eld på, vattenpölar att elektrifiera samt dynamitlådor att spränga. Jag upplever dock att dessa inte är effektiva nog, vilket gör att jag ofta känner att det inte är värt att besvära sig med det.

Jag är inte heller särskilt förtjust i att fienderna inte spelar efter samma villkor som mig. Varje karaktär har ett visst antal Actionpoäng. Dessa avgör hur mycket du kan röra dig och hur många attacker du kan utföra. Skulle någon av dina agenter av någon anledning bli liggande på rygg måste två saker ske. Antingen använder du en av dina agenter som fortfarande står upp till att hjälpa dem upp, den tidigare liggande karaktären får då fortfarande spela sin tur. Alternativ två är att få den liggande agenten att resa sig själv. Alla Actionpoäng kommer då gå åt till detta och den karaktären kommer inte kunna utföra någon mer handling den rundan. Fienderna som ligger ner kan dock resa sig och fortfarande kunna utföra en annan handling under samma runda. Jag fattar att det ska vara utmanande, men här blir det bara orättvist.

Jag hade även önskat mig en slags snabbspolningsknapp att använda under fiendens tur. Ibland kan det nämligen vara över tio fiender på en och samma gång, som alla tar hur lång tid på sig som helst att utföra sina handlingar. Har du inte tröttnat på spelets enformighet, kommer du definitivt bli uttråkad av detta.

Jag tycker att det är jättetråkigt att jag inte underhålls mer av spelet. Det finns nämligen aspekter som jag ändå gillar. Jag är väldigt förtjust i karaktärsgalleriet. Varje karaktär har nämligen sin helt egna personlighet som cementeras med hjälp av det tidigare nämnda röstskådespelet som som är väldigt stabilt. Jag gillar grafiken, som ger mig en känsla av tecknade bilder till gammal kiosklitteratur eller Pulp om ni så vill. Musiken är också riktigt välgjord och väcker definitivt känslan av äventyr. Tyvärr är det så mycket som gör att spelet inte är kul att spela. Karaktärerna är klumpiga att styra, konceptet att hoppa från uppdrag till uppdrag kommer i vägen för berättelsen samt att fienden inte spelar efter samma regler som dig. Det fanns mycket potential och även om spelet inte är uruselt, är det i slutändan inte mer än en axelryckning.