Hauntii

Tänk om du dör, och inte kommer ihåg ditt liv i livet efter detta? Nu menar jag inte att ge dig existentiell ångest, men det här är premissen för Hauntii, och det kan väcka både en och en annan tanke. Men väcker det rätt sorts tankar? Det tar vi reda på nu.

Spelet börjar enkelt med att ge mig en liten tutorial som förklarar för mig hur kontrollerna fungerar. Det är inte mycket att hålla koll på sett till just kontrollerna, jag kan röra mig, skjuta med den högra styrspaken samt interagera med andra varelser eller objekt. Som sagt, inte mycket att hålla reda på. Under tiden jag går igenom tutorialen går jag samtidigt genom spelets berättelse, liksom många andra spel. Här tar jag mig an rollen som ett spöke som nyligen har anlänt till livet efter detta. Dock har min karaktär inga minnen av sitt liv utan jag går omkring lite halvt planlöst och utforskar den mörka världen min karaktär befinner sig i.

Världen jag befinner mig i får jag se lite snett ovanifrån, och jag går runt i ett område, vandrandes runt tills jag hittar en portal som tar mig vidare till nästa område för att utforska världen vidare. Ibland kommer jag inte vidare på grund av ett pussel eller svåra fiender och då är det bara att hitta en annan väg som bör vara den rätta. En liten bit in i spelet får jag som tur är tag på en karta som underlättar mitt utforskande lite.

En viktig grej jag får lära mig i början av spelet är att inte gå ut i mörkret. Bara en kort stund i de mörka områden får både ljudet och bilden att börja skifta, bli mer otydlig och skrämmande. Jag måste dock ibland korsa mörkret för att komma vidare i min resa och då underlättar det att jag har en sprintknapp, men sprinten gäller bara en kort sträcka och när jag har använt den behöver jag vänta lite. Förmågan går att uppgradera, tillsammans med några andra grejer (mer om det längre ner), men till en början gäller det att vara försiktig med hur jag använder den.

Allt i underjorden är inte vänligt men som tur är har jag möjlighet att beskydda mig genom att skjuta på fiender. Det här är vad man kallar en twin stick shooter vilket innebär att du använder den ena styrspaken för att styra karaktären och den andra styrspaken används för att styra vart du skjuter. Det är lite svårt att få till siktet ibland tycker jag men det kan också bara vara jag som siktar likt en kratta, men utöver det tycker jag att det fungerar bra.

Efter en del utforskande finner jag mig omringad av mörker, och varelserna som bor där är alla ute efter mig. Sen blir skärmen svart, innan ett par röda ögon och ett gäng röda tänder dyker upp för att äta upp mitt spöke. Precis innan spöket möter sitt andra öde, dyker en änglalik varelse upp och räddar spöket. De två beger sig sedan på en resa upp mot ängels hem men precis innan spöket når dit fjättras denne av kedjor och kastas ner mot underjorden igen. När spöket kvicknar till ger denne sig på en resa för att hitta sin ängel till vän, men också för att ta reda på vem hen var innan allt det här.

Jag tycker det är en intressant story, lätt att fastna för den då den är enkel i sin premiss men det finns ändå något komplext över den. Bara den biten med att lista ut vem spöket var före döden gav mig både ett och annat att tänka på själv. Det går att luska fram minnen, men för att komma åt dem behöver jag som spelare leta efter och samla in stjärnor som finns på lite olika platser i underjorden. Dessa stjärnor använder jag sedan för att bygga ihop stjärnbilder som både ger ett minne om vem spöket var innan döden, men jag får också en del för att kunna uppgradera olika förmågor.

Jag nämnde tidigare att sprintförmågan går att uppgradera, men även mängden ammunition samt hälsa går att uppgradera, dock inget annat. Lite segt att för varje stjärnbild jag bygger ihop så får jag bara en tredjedel av en uppgradering. Vilket innebär att jag behöver bygga ihop tre stjärnbilder för att få en uppgradering, och stjärnbilderna behöver olika många stjärnor så det blir en hel del stjärnjakt.

Stjärnorna är ofta gömda bakom olika sorters pussel som åtminstone fick min hjärna att använda delar som har börjat samla damm. Vissa pussel var inte ens pussel, utan de var stridsutmaningar och då är det ju bara att skjuta på alla fiender. Men vissa pussel är knepiga och kan kräva att du som spelare får försöka om och om igen innan du lyckas. De är dock inte orättvisa på något sätt, utan de är bra pussel som känns väl balanserade. De problem jag stöter på när jag försöker lösa dem beror mer på att jag inte tänker ordentligt.

En nyckelförmåga för många av pusslen är att hemsöka olika varelser som har unika förmågor för att interagera med särskilda objekt. En lång nisse kan hoppa högt och sedan slå ner i marken riktigt hårt vilket är bra för att slå ut fiender, men också för att slå objekt längre ner i marken. En nyckelpiga kan klättra upp och ner längs träd samt sväva mellan träden och en planta kan skjuta extra hårda skott. Det finns mycket mer att hemsöka i spelet för att lösa pussel eller besegra fiender och det uppmuntras att testa på och skjuta olika saker för att se vad du kan hemsöka.

Jag tycker om Hauntii, det är ett mysigt spel där berättelsen är enkel när jag som spelare kommer in men som utvecklas till något mer komplext på ett bra sätt. Grafiken tycker jag ser mysig ut, och utvecklarna gjorde ett intressant, men bra, val när de valde att inte ha med alltför många färger i scenerna. Musiken är lugnande med undantag för strider för då blir det lite mer tempo i dem, men jag tycker att musiken i spelet är mysig att lyssna på. Allt som allt tycker jag att Hauntii är ett mysigt spel där vi får utforska livet efter detta.