Taste of Power

Kontinenten Eurasien har under medeltiden delats upp mellan tre enorma supermakter bestående av länder från Mellanöstern, Europa och Asien. Släng sen på RTS-strategi, inspiration från Total War och du har något som borde få den mest inbitne strateg att åtminstone vilja smaka på maten, för visst låter det gott? Men något är fel…

I en av mina senaste recensioner skrev jag att första intryck är viktigt. Detta påstående är något som jag tyvärr behöver upprepa då det första som möter dig när du öppnar upp Taste of Power (utvecklat och utgivet av OneOcean LLC) är ett stavfel i huvudmenyn, vilket känns väldigt tråkigt och ger ett minst sagt tveksamt första intryck. Men låt oss snabbt trycka på singleplay (sic) och se vad spelet har att erbjuda.

Låt oss börja med kampanjläget. Du får här fem varierade kampanjer från de tre olika allianserna. Ibland mot någon annan allians, ibland mellan alliansens egna medlemmar. Scenariona som erbjuds liknar varandra dock lite för mycket om man blir snabbt uttråkad. För att inte tala om förvirrad då de olika alliansernas trupper har helt olika namn. Här finns det ingen simpel swordsman som går att hitta hos alla, utan unika trupper baserade på de historiska soldater som fanns under medeltiden i ovan nämnda världsdelar.

Häftigt? Ja! Kreativt? Ja! Förvirrande? Ja, tyvärr väldigt mycket så! Det är också markerat specifikt vilka andra trupper en trupp är stark/svag mot. Så istället för det klassiska ”sten, sax påse” med kavalleri, bågskyttar och infanteri måste du memorera vilka trupper från vilken av de tre allianserna som är starka mot en annan specifik trupp. Detta är förvisso markerat hos truppen när du markerar den, men sen måste du också identifiera vilka trupper du möter, vilket inte alltid är det lättaste. Detta blir snabbt krångligt och frustrerande. Sorgligt nog genomsyrar denna spelmekanik inte bara kampanjläget, utan hela spelet i stort.

Dock så är historierna som berättas i dessa olika kampanjer den största svagheten med kampanjläget, och framförallt röstskådespeleriet och manuset skulle behövt kollats över och skrivits om några gånger till. Ibland är det inte ens korrekta meningar som sägs och jag fattar inte vad som händer. Allt detta gör så att jag känner mig oengagerad blandat med andrahandspinsamhet. Inte kul alls. Så varför spela kampanjen överhuvudtaget? Ja, inte för att lära dig spelet iallafall, det finns det en annan flik under singleplay för. Så varför?

Mycket blod, lite action.

Du har två andra lägen under singleplay, det ena är ett överlevnadsläge där fiendetrupperna bara väller på tills du antingen förlorat eller klarat av alla olika vågor och ett mer klassiskt skirmish läge där du bygger upp en bas och försöker stoppa din fiende från att göra detsamma.

Det finns många roliga idéer i Taste of Power. Istället för att markera vilka av dina arbetare som ska göra vad, så ger du dem olika uppgifter från en administrationsbyggnad med några enkla och snabba klick. Detta sparar mycket tid och tankekraft vilket du verkligen behöver om du ska försöka förstå ovan nämnda truppsystem.

Det finns ett korruptionssystem som stoppar dig från att bygga massiva megastäder, detta går också att slå på och av för varje ny spelomgång. Detta kan göra så att du som spelare tvingas ut från din bekvämlighetszon och måste utveckla nya strategier. En kul idé som bidrar till att förlänga spelets livslängd.

Istället för att skapa en liten svärdsman varje gång du tränar en trupp, får du en liten grupp på fem till tolv stycken att leka med beroende på trupptyp. Du kan dock inte beordra dessa individuellt, istället har man här tagit inspiration från Total War-serien och du ger order åt hela gruppen samtidigt. Det funkar helt okej, men det finns en hel del problem när du ska flytta större arméer då du inte kan zooma ut kameran stort nog för att faktiskt se alla dina trupper. Det är också stora problem med pathfindingen så det är ofta som du måste flytta på individuella trupper för att gå fram över t.ex. en liten bro. Detta dödar den lilla glädje som gruppfunktionen ger.

Om du undrar varför allt är rött och blått så är det färgerna som finns. Finns inget läge för fler spelare än två ändå.

Allt som allt är Taste of Power ett lite halvdåligt RTS-spel i mängden. Med död multiplayer och dåligt kampanjläge så kan man börja undra varför man köper det här spelet. Inte är det för grafiken eller animationerna, de är ärligt talat rätt så fula. Kanske för skirmish-läget, som ibland erbjuder fina guldkorn med underhållning när allting funkar och du förstår vad du gör, men för min del händer det inte ofta nog.