Clock Tower: Rewind

Det finns många saker vi minns genom nostalgins förskönande vy. Tiden läker inte bara många sår, utan slätar även över mycket som kanske inte var de lenaste av upplevelser.

Året är 1995. Genren survival horror ligger fortfarande i barnsäng och är inte ett faktum ännu. Sweet Home på Nintendos Famicom (en konsol vi i väst i princip känner till som NES) hade ett par år tidigare planterat dess frö i Japan. Innan det skulle växa sig till den något klumpiga gigant och genreformare som vi känner som Resident Evil så fanns det ett par andra spännande och unika projekt. Ett av dessa var Clock Tower. Först släppt på Super Famicom för att nästa år få en uppdaterad variant av sig släppt på Sonys då sprillans nya PlayStation. Där blev det kvar (bortsett en mer eller mindre irrelevant portning till PC, likt många japanska spel, då PC aldrig varit en gigantisk marknad på samma sätt som konsoler). Några försök till fanöversättningar har vi sett under årens lopp, varav jag själv provat två till milt imponerande resultat.

Problemet är att alla versioner jag provat ärver originalets design och konsolernas tekniska begränsningar. Lite på samma sätt som jag personligen ser på något som nästan vedertaget och under tidiga 2000-talet så gott som klassas som något synonymt med genren i sig: bristande och frustrerande kontroller. Resident Evil kan kallas mycket, men intuitivt och smidigt är inte två av de sakerna. Visst har det en charm som återigen nostalgin hjälper oss med, och folk som vande sig när det hela var i zeitgeist (kanske i brist på annat) verkar inte ha problem med detta än idag. Vem säger att indoktrinering nödvändigtvis behöver vara dåligt!

Skämt åsido så var detta något jag behövde lägga fram för att kunna förklara varför jag ser på Clock Tower: Rewind som jag gör. Låt oss tydliggöra något som inte var självklart för mig från början (mest på grund av mig själv): Clock Tower Rewind är inte en remake, utan snarare en remaster. Limited Run Games och WayForward (utgivarna respektive utvecklarna) kallar det själva för en “revival”, andra har kallat det en “resurrection” – en återuppståndelse helt enkelt. Jag kan inte klandra någon annan än mig själv, då korten verkar ha legat öppna på borden från start, förutom att det inte verkar ha kallats för just remaster.

Här ligger själva kruxet med det hela. Rewind är inte mer eller mindre än sitt original, inte egentligen. Kanske kunde självaste rewind/spola tillbaka funktionen som är ett nytt inslag inneburit färre frustrationer när döden knackar på. Dessvärre var den oftare än inte meningslös, då allting går så otroligt långsamt till och med hur den spolar tillbaka för kort period och spolfunktionen räcker endast en förvånansvärt kort period bakåt. Hur tänkte de där..? Istället för att få en andra chans så fick jag bara återuppleva mitt misstag ännu en gång.

Clock Tower är nämligen ett ganska så klassiskt peka-och-klicka-spel presenterat i en sidvy. Saker och ting är inte kända för att vara särskilt snabba i den genren. Spelaren styr en muspekare (ja, även på konsol) till respektive intresseområde de vill undersöka eller röra sig till. Här kan jag passa på att nämna att kontrollerna är lika hemska nu, eller upplevs i alla fall lika stela som jag minns dem. Detta delvis för att kärnan av kontrollerna inte uppdaterats mycket alls sedan originalet – just för att de ska kunna spelas av konsolspelare utan problem. Detta är inget jag har ett problem med egentligen, men när även PC-versionen blir låst till ett handkontrollanspassat styrläge så har vi problem. Visst kan du styra muspekaren med musen (logiskt nog), men även med tangentbordet på ett sätt som får mig att bara undra varför det ens är ett alternativ. Tangentbordet är nödvändigt för att kunna spela ordentligt, då flera knapptryck krävs för att kunna spela effektivt. So far so good, men det är upplagt på ett så bakvänt och motsträvigt vis att jag verkligen kan känna hur utvecklarna gjorde detta motvilligt.

När det kommer till att försöka klicka på grejer i världen så är det lite som att försöka fästa en magnet i närheten av en annan med samma pol. Tanken är att muspekaren ska klicka fast på den så kallade hot spot spelaren vill klicka på, men istället leder till missklickningar och frustration – särskilt under jaktsekvenser, för ja, såna finns. Allting – oavsett handkontroll eller mus och tangentbord (jag provade båda) – är stelare än ett kylskåp och att försöka placera muspekaren på en mindre specifik punkt kan i stort sett uppfattas som omöjligt. Det riskerar att leda till att spelaren antar att det inte är något av vikt där och går vidare. Clock Tower är inte ett spel där du vill att spelaren ska göra det. Ett missat föremål kan leda rakt i fördärvet.

Vad handlar det hela om då? Serien är trots allt en kultklassiker och har en trogen fanskara. Vi följer den föräldralösa Jessica Simpson som blivit adopterad, tillsammans med flera av sina likar av familjen Barrows i Norge. Strax efter att flickorna anländer till Barrows herrgård mitt ute i ingenstans så faller en av flickorna offer till en galen mördare kallad Scissorman. Det enda som gäller nu är att ta sig ut ur den enorma herrgården med livet i behåll. Enkel premiss som kan fungera förvånansvärt väl om den hanteras rätt, och på många sätt är den perfekt i sitt upplägg för ett atmosfäriskt skräckspel. Det hela spelar lite grann på samma strängar som känslan i remaken av Resident Evil 2 med hur bjässen Mr. X vandrar omkring på jakt efter dig. Det är genuint rysligt och spöklikt. Tills det handlar om att skaka av sig aset, då det befinner sig i vägen för precis dit du måste gå.

Det är inte heller en hemlighet att stora delar av Clock Tower är baserat på den italienska ikoniska regissören Dario Argentos film Phenomena. Liknelserna kan knappast kallas det ens med tanke på hur extremt uppenbara de är. Spelets protagonist Jennifer Simpson är uppenbart baserad på filmens huvudrollsinnehavare, en vid tillfället ännu inte känd skådespelerska vid namn Jennifer Connelly. Clock Tower lyckas faktiskt fånga mycket av filmens drömlika atmosfär som ofta är synonym med Argentos verk. Jag önskar bara att resten höll samma mått som vad de snodde från filmen. Att skriva det känns inte heller helt rätt, då de visuella och audiella bitarna håller en någorlunda hög klass i sig, särskilt från eran de härstammar ifrån.

Vackert digitaliserade foton ligger till grund för karaktärernas sprites, med en imponerande nivå av omsorg lagd på deras mjuka animation (särskilt för Jennifer med alla hennes olika rörelser). Varje rum är vackert illustrerat i 16-bitar och har ett djup som kan vara lite svårt att navigera i här och där, men som erbjuder en elegant scen för vad som än ska ske mellan skådeplatsens tre väggar (vi som spelare representerar den fjärde väggen). Visst har Clock Tower sin beskärda del av regelrätta korridorer som för det mesta agerar likt utdragna transportsträckor mellan större händelser. Ibland blir det uppenbart att en händelse är väldigt specifikt scriptad, för Jennifer springer plötsligt till motsatt sida av rummet, endast så att scenen kan spela ut sig korrekt enligt spelets programmering; även om det kan leda till hennes död.

Tillfällen som dessa avslöjar ett par av de begränsningarna som befinner sig under huven, hur mycket det är som bygger på den utdaterade trial and error-metoden av designtänk. Hade dessa tillfällen varit färre och kortare så hade problemet inte varit lika framträdande. Som det är nu kan det påverka längre spelsessioner, endast för att tvinga spelaren att ladda om en sparfil från en halvtimma tidigare, om de inte vill börja om från början. Visst att speltiden är chockerande kort när du vet vad du ska göra, men det lär ingen göra första gången igenom. Vilket i sig är bra, eftersom det trots allt finns ett slumpmässigt element till hur saker och ting går till, eller de beror på vad du gör i vilken ordning rättare sagt. Detta kan leda till flera olika slut och erbjuder trots allt en hygglig nivå av omspelningsvärde för den inbitne Clock Tower-fantasten. För oss andra räcker nog en sittning under en blåsig höstkväll med en schysst kopp te vid sidan av.

En sista sak jag vill lyfta fram som en ytterst stark bit av den rysliga kakan. Stycken som i sin avsaknad av originalitet fortfarande framhäver kalla kårar på grund av hur välkomponerade de är. Att höra något som oundvikligt tagits från t.ex. duschscenen i Alfred Hitchcocks Psycho, eller en kortare bit som starkt antyder att skaparna var fans av George A. Romeros original Of the Dead-trilogi, renderat i 16-bitar, är en svårbeskriven lycka som ett skräckfan som jag själv har svårt att inte uppskatta och respektera. Sen finns det stycken som vi hört variationer av innan, endast för de är så enkla att skriva utan att ens försöka kopiera något särskilt, utfört på ett tillräckligt nytt vis att det blir ikoniskt för verket i sig; t.ex. den spöklika Cradle Under the Star. Dessa påminner om de soundtrack som Goblin gjorde för Argentos filmer . Det skulle jag dock lätt kunna säga om hela soundtracket till Clock Tower, och i lägen som dessa är det ibland en hårfin skillnad på inspiration och plagiat.

När jag nu ska summera min upplevelse blir det uppenbart för mig att det jag uppskattar mest med Clock Tower är vad originalet gav oss. Det finns kvar i WayForwards uppdatering (tillsammans med ett par nya animerade, men onödiga, mellansekvenser, och illustrerade ramar om du inte vill ha bilden i widescreen), men enligt mig är till och med användandet av ordet “uppdatering” nästan för mycket för att beskriva vad de gjort här. Visst har de sett till att en ny publik kan få ta del av en nästan bortglömd skräckklassiker, men de har knappast förbättrat någonting som inte fans gjort innan; särskilt då jag anser att deras “spolfunktion” försämrar upplevelsen, så begränsad som den är i nuläget. Kanske skulle de tillåtit spelare att hoppa tillbaka ett rum eller två. Detta istället för att endast ge oss den ytterst begränsade möjligheten att spola tillbaka en begränsad mängd tid som ofta inte leder till någon nytta.

En avsevärd uppdatering av de förlegade kontrollerna hade varit toppen på min personliga prioriteringslista, men icke. Clock Tower var i ett desperat behov av spelmekaniska uppdateringar, och trots lite skoj bonusmaterial, samt en visuell putsning, så är det inte vad som borde ha hamnat i fokus för ett nysläpp. Vad vi har här är inte mer än ett missat tillfälle, som hade kunnat vara så otroligt mycket mer, med i alla fall en tillstymmelse av ansträngning, respekt, och passion. För nu gör det nästan lite ont. Jag är inte arg – bara besviken…