Mobile Suit Gundam Extreme VS. Maxiboost On

Mobile Suit Gundam Extreme VS. Maxiboost On släpptes 2016 som arkadspel; i somras portades det till Playstation 4. Anime, fighting och robotar är vad spelet cirkulerar kring. Är det ett lyckat fightingspel, med  snabbt svarande kontroller och tjusiga animationer?

Många dumma namn finns det, men hur dumt får ett namn lov att vara? Bevisligen får namn inte vara helt uppåt väggarna knasiga. Skatteverket säger nej till vissa namn av en anledning. Vill du döpa din nytillkomne familjemedlem till Summercloud? ”- Go for it, säger Skatteverket”. Inte kan väl Pung godkännas? ”- Åh, vi älskar Pung, vrålar Skatteverket extatiskt”. Hm, okej… ”Då spikar vi Superfastjellyfish” tänker då givetvis hundratals blivande föräldrar. ”- Självfallet inte, sådant trams ska vi inte ha i vårt civiliserade samhälle, hävdar Skatteverket myndigt”. Typiskt.  Hur ska jag kunna förklara för min sambo att vår förstfödde inte kan döpas till Rackartuss?! Några som inte tänker som jag, är utvecklarna på den japanska spelstudion Bandai Namco. De är nog mest glada för att Skatteverket inte granskar deras titel Mobile Suit Gundam Extreme VS. Maxiboost On (hädanefter refererat till som endast Gundam, varken du eller jag har all tid i världen).

Gundam är, kort och gott, ett fightingspel i konststilen anime. När spelet startas hör man en helt okej rock/metallåt som pumpar på. Låten känns som ett intro till en animeserie; sådant är alltid trevligt! Besöket från trevligheten är lika välkomnande som det är kort – titelmenyn dyker upp. Alla ord i titeln har olika färger och loggan består av fyra eller fem olika typsnitt. Bakom texten ser man olika Gundams, stridsrobotar som styrs av människor. De är nästa problem.

Katastrofen som spelas upp för mina ögon.

Gundams är de karaktärerna man spelar som och slåss mot. Man har väldigt många att välja mellan, men alla ser, om inte likadana ut, så märkbart snarlika. Tyvärr spelas de också mer eller mindre exakt likadant. Det finns inte något mer att säga om dem än att sammanfatta dem på följande vis: usch, fy och blä. Det enda som skiljer karaktärerna åt är det kosmetiska, och knappt ens det! Många Gundams har samma typ av ”kaross”. Motivationen för att spela som olika karaktärer finns inte; de känns bara som dysfunktionell utfyllnad. Inte heller de olika arenorna man slåss på har särskilt mycket till variation. Det finns många av dem, men de är snarlika varandra och har extremt få detaljer. På allt detta ligger en HUD som är alldeles, alldeles fruktansvärd; den tar upp en stor del av skärmen och den är rörig med vissa onödiga funktioner.

Genom att klara av olika spelmoment låser man upp titlar. På titlarna kan man bland annat välja till bakgrund, glans, animation. Det är ganska kul att kunna skapa något eget i spelet, men en titel är till för att, tja, finnas antar jag, den är helt värdelös. Inte heller det stämmer, den fyller en funktion – den är en del av den hemska HUDen. Redan nu är det otroligt svårt att titta på katastrofen som spelas upp framför mina ögon. För att lite snabbt avsluta spelets estetik kommer jag nu till musiken. Till titelmenyn är metall-låten hyfsat skön. Efter det händer ingenting. Jag vet i ärlighetens namn inte om det ens är någon musik när man slåss. Men det blir värre. Självklart blir det värre…

Kaos, kaos, kaos.

Oavsett vilken Gundam man spelar om har de samma uppsättning attacker; distansattack, närstridsattack och mindre variationer på dem. Kontrollerna är tråkiga, simpla och svarar inte särskilt väl på knapptryck. Ens karaktär låses fast när man använder en attack, vilket får kontrollerna att kännas ännu stelare än de redan är. Höger spak gör ingenting, för man kan inte hantera kameran på ett vettigt sätt. ALLS. När man flyttar sig följer kameran med, men man kan inte själv styra den. Super Mario 64 kom ut 1996 och har betydligt bättre kamera än den här *BEEP* *BEEEP* *BEEEEP*-spelet. När man är i närheten av en fiende och använder sig av närstridsattacken, sätts en längre animation igång – oavsett träff eller ej! Det blir ett irritationsmoment efter tredje – fjärde gången. Även animationerna, och mängden av dem, är horribelt. De ser ryckiga ut och de triggas igång hela tiden, jämt och konstant. Som direkt resultat av mängden animationer, blir det mycket färg. Mycket färg, hela tiden ryckigt och den fula HUDen som klär dem.

Jag förstår exakt hur min stackars far kände sig när jag tvingade med honom för att se Pokémon the Movie 2000. Han åt godis och slumrade i 1h 24min. Under tiden jag spelade Gundam åt även jag godis och slumrade. Oturligt nog behövde jag plåga mig i 3h, eftersom jag tagit på mig uppdraget att skriva den här recensionen. På dessa tre timmar fick jag flera av de symtom för depression som 1177 listar: låg självkänsla, ångest, hopplöshet etc.

Story? Nej, lyckligtvis. Det finns inte heller någon kampanj. Man kan spela co-op med kompisar, mot varandra, online eller Branch Battle. Co-op provade jag snabbt, katastrof även det, eftersom jag inte bytte spel. Onlineläget kunde jag inte spela eftersom jag inte hittade någon annan att spela mot. Fullt förståeligt. Den sistnämnda av spellägena (Branch Battle) är det enda någotsånär vettiga spelläget man kommer. När läget väljs, dyker ett träddiagram dyker upp med massvis karaktärer. Där får man välja vem man ska besegra för att ta sig vidare till nästa omgång (exempelvis Big-Zam). Efter sju omgångar av val hamnar man på en åttonde, och sista, boss. När bossen är besegrad rullar credits. Det här konceptet gillar jag; att man möter olika slutbossar beroende på vilka val man gjort. Eftersom träddiagrammet hela tiden visas (mellan fighter) ges spelaren tillräckligt med information för att kunna göra kvalificerade val.

Ljus, färg och allmänt kaos

Hey, Big-Zam!

Inställningarna är, inte alltid, värdelösa. Att spelet har japanskt tal har jag absolut ingenting emot, dessvärre kan man inte ändra till engelskt tal, eller ha engelsk text på i de korta scener innan fighterna börjar. Efter fighterna dyker det upp en liten, liten text i en ruta i ena hörnet. De säger ändå inget intressant, så det är kanske inte hela världen. Det klart bästa med spelet är de ljudliga inställningarna. Man kan ändra musik för menyn och fighterna. 85 är antalet låtar man kan välja på, vilket är ett kanonbra utbud – även om vissa är skit. Det bästa med inställningarna är helt klart att man kan kasta in egen musik i spelet från en USB-sticka. För juxtapositionens och tramsets skull valde jag att låta Gundams slåss till tonerna av Chopin’s ”Spring Waltz”. Valet stod mellan den nyss nämnda låten och valfritt trams av Onkel Kånkel.

Så här uselt och kostar 599 kr.

Äntligen ska jag aldrig mer behöva tänka på det här spelet. Äntligen ska jag avinstallera det från mitt stackars, stackars Playstation 4. Äntligen ska jag återfå min mentala hälsa. Förhoppningsvis, för det här blir inte lätt att återhämta mig från. Det ser ut som skräp, kontrollerna får mig att gråta och jag lyssnar hellre på min systers ettåriga dotter härma en häst, centimeter från mitt öra i tre timmar än att spela igen. Efter 30 minuter hade jag tömt spelet på innehåll; jag hade fått ut allt jag kunde tänkas få av det. Att spelet då är så här uselt och kostar 599 kr är oförsvarligt. Det är rent av omoraliskt.