Tales of Xillia Remastered

De flesta som är intresserade av japanska rollspel har säkert hört talas om Bandai Namcos Tales of-serie. Det har gått fyra år sedan det senaste spelet i serien, Tales of Arise. Sedan dess har Bandai Namco startat ett projekt att remastra äldre spel i serien, bland annat Tales of Symphonia, Tales of Graces f och nu Tales of Xillia.

En resa med två vägar

Jag vill börja denna recension med att säga att jag aldrig spelat Tales of Xillia tidigare, men trots det har jag en del erfarenhet av serien och bildat mig en uppfattning av vad jag kan förvänta mig.

En unik aspekt med just Tales of Xillia är att vi kan välja mellan två protagonister, Jude Mathis och Milla Maxwell. Jude är en medicinstudent från staden Fenmont och Milla är en kvinna som säger sig vara reinkarnationen av Maxwell, “Lord of Spirits”.

Spelet börjar med att Jude upptäcker att millitären i Fenmont i hemlighet använder ett vapen kallat för Lance of Kreshnik, som suger kraft ur andar. Milla ger sig ut till Fenmont för att sätta stopp för detta vapen och stöter då på Jude. När de hittar vapnet inser de vilken enorm styrka det bär på och Millas fyra andar förintas, vilket leder till att hon försvagas och våra protagonister blir oförmögna att sätta stopp för vapnet. De tvingas fly från laboratoriet där de hittade vapnet och deras gemensamma resa tar sin början.

Det dröjer ett par timmar in i spelet innan storyn tar fart, men när den väl tar sig är berättelsen bra. Efter ett par timmar, när jag hade börjat bekanta mig med spelets karaktärer och värld, började jag känna mig mer engagerad. Jag gillar att skurkarna porträtteras med en gråskala – att det inte står klart vem den sanna skurken är förrän mot slutet. Berättelsen innehåller många tvistar som jag inte såg komma, vilket är något jag brukar uppskattar i JRPG-berättelser. Kul också att partyt är så varierat, från kungens bekanta Rowen, till den mystiske Alvin. Jag gillar att det inte bara är ett gäng ungdomar som ska slåss mot ett tydligt hot som i de flesta andra Tales of-spel jag testat.

För de som är bekanta med serien sedan innan väntar igenkänning när det kommer till spelmekaniken. Här rör det sig om ett action-rollspel där vi slåss mot monster, tar oss an uppdrag i olika städer, löser pussel i grottor och besegrar bossar. Dock vet jag inte om pusseldelen är särskilt applicerbar i just Tales of Xillia. Pusslen i denna del är ytterst få och de som finns är enkla, till exempel handlar det om att flytta block för att kunna ta oss upp på höga plattformar. För att vara en serie som dels kännetecknas av att ha pussel i sina grottor tycker jag att det är märkligt att det inte finns här. Det gör också att variationen rent gameplaymässigt brister en aning i längden.

Tillsammans blir vi starkare!

Stridsmekaniken i Tales of-spel går lättast att liknas med ett beat em’ up, där du rör spelaren i realtid på ett slagfält. Precis som i andra spel i serien har vi tillgång till vanliga attacker och artes. Till exempel kan en vanlig attack vara ett slag, medan en arte kan vara en projektil eller en läkande förmåga. Genom att hålla styrspaken åt olika håll samtidigt som vi använder attackknapparna kan vi använda olika förmågor. Detta innefattar även magier för magianvändarna i ditt lag. Dock pausar du spelet om du ska använda ett föremål, som en hälsobrygd.

Något som är unikt för just Tales of Xillia är ”link attacks”. Du kan länka din styrda karaktär till en av lagkamraterna. När du gör det samarbetar de i strid, delar synfält och skyddar varandra automatiskt. Dessutom kan de utföra Linked Artes, kraftfulla kombinationsattacker. Dessa kan bara utföras efter att de länkade karaktärerna har utfört specifika artes var för sig först. Stridssystemet är intressant, men tyvärr kändes det, som i många andra action-RPG:n, mashigt och generiskt. I många strider, på normal svårighetsgrad, räcker det att klicka på så många knappar som möjligt och hoppas på det bästa. Dock upplevde jag ett rejält kliv i svårighetsgrad mot slutet. Bossar slungar dig in i combos som är svåra att undvika och ta sig ur. Detta var jag inte förberedd på med tanke på hur lätt en stor del av spelet är.

Ytterligare en aspekt som gör Tales of Xillia unikt jämfört med många andra spel i serien är att varje karaktär har ett erfarenhetsträd, så kallade Lillium Orbs. Det är genom detta system karaktärerna får tag på nya artes att använda och trädens noder ger även karaktärerna bättre stats, bland annat styrka och liv. Om jag hade upplevt en större skillnad i användbarhet mellan artes hade jag nog uppskattat detta system mer, men jag gillar att det uppmuntrar spelaren att experimentera mer med karaktärerna än att ge dem olika rustningar och vapen.

På tal om rustning och vapen gillade jag vad de har gjort med shopen i detta spel. Istället för att varje affär du kommer till har nya vapen och ny rustning har alla affärer initialt samma utbud. Genom att utveckla olika avdelningar, som att investera i vapen och material går affärerna upp i nivå och ger dig tillgång att köpa starkare rustning och vapen. Detta lägger till ett strategiskt element där du behöver tänka till innan du investerar. Vill du lägga alla dina resurser på vapen, eller vill du balansera vapnen med rustningsaffärer?

Utöver striderna och grottorna finns det en del sidouppdrag att ta sig an. De flesta är generiska, till exempel att du ska leverera ett visst föremål eller att du ska ta död på ett par monster som ställer till med problem. Precis som i de andra spelen i serien har vi ”skits”, som är små konversationer mellan partymedlemmarna. De flesta av dessa är lättsamma vardagskonversationer, medan andra ger ytterligare information om saker som sker i världen. Jag uppskattar att det inte är som i Tales of Berseria, där du blir fast i vad som känns som en evighet om du råkar initiera en skit.

En lat portning?

Remaster-versionen erbjuder en del livskvalitetsförbättringar till upplevelsen, som auto-sparningar, möjligheten att stänga av fiendemöten och markörer på kartan som beskriver vart du ska härnäst. Överlag är det småsaker som leder till en smidigare upplevelse. Dock känns det tyvärr som att teamet har legat lite på latsidan gällandet denna port, dels då dessa förbättringar är små och dels för att det, enligt bland annat diskussionforum på Steam, kryllar med buggar. Själv upplevde jag ett problem med screen tearing till följd av hög frame rate på PC, utan möjlighet att anpassa detta i menyerna. Jag tycker det är oacceptabelt att släppa spelet i ett sådant skick, särskilt när det är en remastrad version av ett äldre spel.

Grafiskt tycker jag att spelet ser dugligt ut. Det skiljer sig inte särskilt mycket från andra Tales of-spel från Playstation 3-eran. Det har en mysig anime-stil med varierade karaktärsutseenden. Jag uppskattar också att de ibland har anime-mellansekvenser för att förstärka viktiga händelser. Musiken i spelet är inget att hänga i granen. Det finns inte ett enda stycke jag kommer lägga på minnet, förutom att jag tyckte att det var märkligt att lägga in jazzig hissmusik i ett område mot slutet där spelet skulle väcka känslan av att vi rörde oss mot slutet.

Sammanfattningsvis är Tales of Xillia ett hyfsat rollspel, men jag har svårt att rekommendera det, iallafall innan buggarna har åtgärdats. 

Testdator: ex. Intel Core i7-12650H), ex. 16GB DDR5, ex. RTX 3060