Open Roads

Utforska din tonårsrelation till din mamma på ett betryggande avstånd!

Om det är något som jag är svag för, är det spel med en genomtänkt och rörande berättelse i grunden. Oavsett om det är stora spel som The Last of Us, eller om det är små indiespel som Dear Esther, uppskattar jag arbetet bakom. Att ha den förmågan som kan få mig att sitta och spela igenom något som i princip skulle kunna vara en film eller tv-serie är något som alltid har fascinerat mig. Ibland kommer det i form av äventyr där du har bestämmanderätt att styra över dina egna handlingar och ibland är det en historia där du inte gör något annat än att bara… gå och upptäcka världen i exakt samma takt som huvudrollspersonen.

Det kommer alltid nya spel av typen Walking Simulator och det är förmodligen svårt att hitta nya infallsvinklar. Det är däremot vad Annapurna Interactive försöker göra med sitt nya spel Open Roads. I spelet är du en tonårstjej, Tess, som bearbetar förlusten av sin mormor Helen, som blivit berömd på grund av sina frågespalter i tidningen. Tess har alltid känt sig väldigt nära sin mormor på grund av dessa frågor och svar som låg ute för hela världen att läsa. Ibland till och med att vissa av frågorna verkade stämma in på henne så väl, som om någon hade tagit en fråga direkt ur hennes liv och skickat in till hennes mormors frågespalt. Förutom förlusten av din mormor har du en frostig relation till din mamma Opal, ännu mer efter att din pappa har lämnat er för att kunna tjäna lite snabba pengar.

Spelet går ut på att gå runt och interagera med olika föremål. Du kan plocka upp en hel del av sakerna och titta på dem och vissa av dem gömmer en djupare historia. När det händer, ropar du på din mamma och sen följer antingen en kort monolog från mamma eller en dialog som är lite längre. Sakta men säkert tar du dig fram i huset som ska säljas och du för historien framåt.

Det som Open Roads gör bra är att de tar tag i ett ämne som jag inte har stött på tidigare. Hur man navigerar sig i sina sena tonår med känslor och tankar, samtidigt som dina föräldrar inte riktigt är närvarande. Det är en svår djungel och Annapurna Interactive gör ett ganska bra jobb med att hitta den där nerven. Bakom rösterna står bland andra Kaitlyn Dever (Tess), som har spelat med i tv-serier som Justified och Dopesick, och Keri Russel (Opal) som har roller i Mission:Impossible och Felicity. Båda två gör väldigt bra insatser och jag köper deras känslor och deras spänningar. Spelet innehåller dessutom hemligheter och ett mysterium som måste lösas, vilket är grunden alla dessa typer av spel står på.

En annan sak som jag verkligen tycker om är det grafiska elementet. Det tecknade utseendet och de statiska bilderna för mina tankar till det fantastiska As dusk falls. Det märks att det har lagts ner mycket omsorg i arbetet. Musiken och bakgrundsljudet är okej. Det är inget minnesvärt men det hjälper till att hålla en del av atmosfären uppe. Det enda jag känner att jag hade lite problem med var styrningen. De tillfällen du måste plocka upp något är din markör väldigt känslig och mer än en gång märkte jag att jag försökte hitta den där millimetern där jag kan trycka på X för att plocka upp ett foto eller liknande.

När det gäller hur Open Roads står sig till andra typer av interaktiva simulatorer som jag har spelat, är det dock inte något som slår sig in på någon topplista. Det är ett okej spel. Manuset är lite tunt, men räddas upp av skådespelarna. Det är inte heller direkt trovärdigt, vilket jag gärna vill känna med den här typen av spel. Även om jag känner att de fångar in den där känslan som kunde infinna sig när jag själv var tonåring, försvinner känslan lite. Eller det kanske inte är försvinner som jag letar efter. Det är snarare så att det blir väldigt klyschigt. Från att ha börjat starkt, tycker jag att det snart går på sparlåga och de använder sig snarare av tropes – hur vi förväntar oss hur en tonåring ska bete sig – snarare än att utforska och våga ta ut svängarna. Berättelsen har en röd tråd som den följer, men det är en röd tråd som bleknar ju längre du spelar och tillslut är det knappt en kaninrosa tråd. Vissa tillfällen får du svarsalternativ att välja mellan. Då jag uppskattar gesten, visar det sig att det bara är rent estetiska och bara något du egentligen har nytta av om du är en person som jagar achievements.

Rekommenderar jag spelet då? Om du har lite pengar över och känner att du gärna spenderar de på ett vanilj-spel, ska du definitivt köra hårt. Jag hade önskat att utvecklarna verkligen hade grottat ner sig i hur det faktiskt kan vara som tonåring. Kanske att ha gjort spelet någon timme längre för att få plats med något mer. Nu känns det mest som att de har följt en punktlista över saker som förväntas vara med och struntat i resten. Vilket är tråkigt, för spelet har egentligen en ganska stor potential. För om jag ska var ärlig så är nog dina pengar bättre spenderade på att köpa glass, choklad och något att dricka. Sen plockar du upp telefonen och ringer din mamma för att ha det där terapisamtalet som du så länge har längtat efter. Det kommer du att få ut mer av. Plus att din mamma får höra din röst.