Strangeland

Vi befinner oss i ett land som verkar vara ett slags limbo mellan livet och döden. Förutom att vandra omkring i en nöjespark från helvetet stöter vi även på en rad plågade själar, som dessutom verkar veta mycket mer om oss och våra plågor än vad vi själva gör. För att komma härifrån och på något sätt försöka förstå vad som egentligen försiggår, verkar det som att vi först måste reda ut vem vi är och vad vi egentligen vill.

I Strangeland spelar vi som en anonym herre, som spelet refererar till som främlingen. Han har på sig någonting som ser ut som en sliten tvångströja. Han vaknar upp i ett tomrum. En väg böjer sig i konstiga former och en pil med texten Strangeland pekar åt vänster. Han går dit och möts av ett cirkustält, vars ingång föreställer huvudet på en jättelik, vansinnig och demonisk clown. Clownen välkomnar främlingen med ett skämt och antyder att det inte är första gången de ses. Främlingen kliver in i tältet genom clownens mun och ser plötsligt hur en kvinna med gyllene hår och iförd patientrock hoppar ner i en brunn. Främlingen får av en korp som sitter på en pinne i närheten, reda på att hon alltid hoppar ner i brunnen. Döden beter sig enligt fågeln tämligen annorlunda på den här platsen.

Främlingen bestämmer sig för att ta reda på vem denna kvinna är och försöka förhindra henne från att kasta sig i brunnen. Det kommer inte bli lätt, allt elände i denna värld verkar vara kopplad till en varelse kallad ”Den mörka saken” som får blodet att frysa till is med sitt helvetiska tjut, som den ger ifrån sig i tid och otid. Många plågade själar kommer man möta med, och frågan är om främlingen verkligen kommer göra deras tillvaro bättre med sin hjälp, eller kommer allting bli mycket värre?

Strangeland är ett Peka & klicka äventyrsspel av klassiskt snitt. Allt från den traditionella muskontrollen till den pixliga grafiken. Eftersom att man på senare år har börjat sparka liv i den här genren, känner man igen utseendet från andra titlar som Kathy Rain, Unavowed och Whispers of A Machine. Man vet helt enkelt bara genom att titta på spelet vad man får rent mekanikmässigt. Man klickar på saker och karaktärer för att titta, prata eller plocka upp. Man får saker i sitt inventarie där man även kan kombinera objekt med varandra för att skapa andra saker, vilket är nödvändigt i vissa av spelets pussel. Kort och gott är spelet extremt rättfram vad det gäller spelmekanik och är absolut inte någon revolution på det planet. Vanligtvis är det här någonting jag skulle påbörja att kritisera, men spelet bjuder en hel del annat som gör att jag inte bryr mig om hur grundläggande det faktiskt är.

Till att börja med har vi miljöerna som är hämtade ur valfri surrealistisk mardröm. Alla miljöer ser bekanta ut, men har förvridits och skrapats bar på all typ av livlighet. Vi lämnas med en miljö som är mycket dyster och ogästvänlig, men samtidigt kan man inte ta ögonen ifrån den. Lusten att titta närmare och undersöka finns alltid där, samtidigt har vi klart för oss att man inte vill stanna kvar här för länge. Jag tilltalas otroligt mycket av detta och skulle absolut inte ha något emot en poster på valfri miljö i spelet för att hänga upp på väggen. Miljöernas stämning cementeras av den fantastiska ljuddesignen. Bas drönareffekter, skeva melodier och tunga industriella och oregelbundna rytmer, höjer verkligen allting till en ny nivå och jag ömsom njuter, ömsom ryser.

Karaktärerna man möter är också någonting som är briljant med spelet. Vi stiftar bekantskap med personer vars livsöde är allt annat än positivt. Vi möter en herre som offrat båda sina ögon efter att han blivit lovad vishet om han gjorde så. Han matar korpar, som han tror är duvor med ruttet kött och skriver ner alla ord som en talande korp på en nära belägen gren kväker ur sig på papper som är både staplade i högar och liggandes i drivor på marken. Vi möter en inburad och hårig man som pratar om att han blivit berövad på den råtta han såg som sin lillebror. Han berättar hur råttan dödades, tömdes på sitt innanmäte och fylldes med mynt för att sedan försvinna ur hans liv för alltid. Kvar lämnades han med sig själv och sina tankar som enda sällskap. Det här är bara två exempel på fantastiskt sorgliga karaktärsporträtt vi får ta del av och då har jag inte ens gett mig på att beskriva vår huvudkaraktär, men ni får spela spelet för att upptäcka det själva.

Manuset och dialogerna är även dem mycket välgjorda. Spelet har en hel del kluriga pussel, men där andra spel i genren upplevs lämna spelaren till att famla omkring i mörkret, bakar Strangeland in kryptiska hintar i dialogen. Man har även den goda smaken att känna av när spelaren har klurat länge på en lösning och kasta in en liten subtil hint. Inte att man får lösningen ordagrant sagd till sig, utan en liten lätt putt i rätt riktning bara, mycket finurligt och uppskattat. Skulle man fortfarande famla omkring, finns det en telefonautomat där man ringer nummer noll och en röst ger oss en hint om nästa steg.

Manuset tacklar tuffa ämnen som depression, självdestruktivitet, förlust och självmord, men man behandlar dessa ämnen med den obehagliga respekt de förtjänar. Genom att baka in det i den här välsmakande kakan av psykologisk skräck som verkligen kryper in under skinnet på spelaren, det blir nämligen mycket intimt på sina ställen. Vilket jag applåderar, men har full respekt för de som tycker att det blir för mastigt.

Spelets lätta handhållning till trots, finns det ett eller två pussel som tangerar att ha lite väl långsökta lösningar. Det finns som sagt en hintfunktion, men en luttrad äventyrare som undertecknad brukar ändå vilja lyckas klura ut lösningen själv och vid två tillfällen tyckte jag att spelets dialog var lite väl kryptisk angående lösningen. Kör man inte fast alltför länge, klockar spelet in på cirka fyra till fem timmars speltid, vilket jag tycker är lagom för den historia man berättar. Tyvärr känns upplösningen lite hastig. Den är emotionell och spelets olika slut levererar olika typer av slag i magen, men spelets tempo blir lite hafsigt framåt slutet och innan spelets klimax känner jag mig besviken över den vägen man valde att gå som uppbyggnad.

Strangeland bjuder på en resa in i den dystra galenskapen. Med fantastiskt surrealistiska miljöer och psykologisk skräck som behandlar starka ämnen. Det kommer vara magstarkt för vissa spelare, men de som vill ha en upplevelse som kryper in under skinnet gör helt rätt i att skaffa spelet. Det kommer främst tilltala peka & klicka fantaster, men jag är övertygad att en genrenovis med en fäbless för skräck och starkt berättande kommer uppskatta det också. Det här är en av de starkaste upplevelser för mig hittills i år, vågar du se vad som döljer sig innanför clownens gap du också?