Sonic Superstars

Den blå igelkotten ärar oss med hans närvaro återigen, denna gång i spektakulär 3D – än en gång hack i häl på den nedrige Dr Eggman! Varför inte Sonic är less på att jaga denna flintskallige kanalje är bortom mig, precis som på samma sätt spelet i sig är för mig!

Denna nytolkning av Sonic börjar bra – med tydliga vibbar från originalet, samtidigt som vackert renderade 3D-landskap ses svepa förbi i bakgrunden, allt medan du hastigt rör dig genom mängder av galna områden. Om det så är ö:ar i solnedgångsljus, galna flipperspelsvärldar eller tokiga tivoliområden, variationen är svår att undkomma. En sak är säker, utvecklarna har verkligen gått in för att göra en så genuin nyversion av originalspelen som möjligt, och sett till spelets utseende kan jag inte annat än instämma helhjärtat. De omväxlande banorna kommer dessutom med lika varierade bossstrider – alla med någon rolig detalj sett till design. Du som Sonic (eller någon av spelets övriga karaktärer – då detta rentav kan spelas i samarbetsläge om fyra personer) ska än en gång lösa spelvärldens största gåta; varför är Dr Eggman så himla usel som antagonist? Snubben klarar verkligen inte någon strid genom spelet, och detta trots att han bygger de mest extraordinära mackapärerna. Nåja, det är inte mycket till idé att ifrågasätta spelets grundberättelse, för den är så lösryckt och meningslös som alltid i denna spelserie.

Lägg därtill det trassliga galleri av karaktärer som poppar upp här och var, vilket gör det hela än mindre sammanhängande för nya spelare, och vips lyckas utvecklarna att tappa något som helst engagemang hos spelaren. Det ska sägas att plattformare i min mening inte direkt behöver ha den mest tydliga berättelsen, herregud, vi ska springa snabbt, hoppa på förväxta plåt-bin och dänga till en och annan boss då och då. Vad behövs egentligen? Men i ett spel där en snygg introscen sätter ribban direkt – eller åtminstone mina förväntningar – så faller de riktigt hårt i backen. Där Mario-spelens papperstunna story åtminstone är tydlig, lyckas Sonic Superstars kännas rörig och mest ett skäl för dig att hastigt ta dig vidare till nästa värld och arena. Och inte på ett underhållande sätt…

Rör på benen gosse!

Det som initialt var en välkommen och rentav trivsam upplevelse, blev alltmer tydligt frustrerande – trots Sonics glada attityd. För att vara en ultrasnabb igelkott i sina bästa år, är han långsam och tradig ju fort du träffar fel under alla hopp och studsande – medan de hiskeligt snabba partierna snarare sköter sig självt. Åtminstone känns det som det. Framförallt är det dock känslan i hur Sonic rör sig; ett obalanserat glid som hela tiden gör att det känns precis utanför ramen för exakthet. Med andra ord känns det som att jag bokstavligen glider in på ett räkmacka många gånger – vare sig det går bra eller dåligt. Jag känner aldrig att jag har full kontroll över över den korvätande vettvillingen, sett till styrningen och detta påverkar spelglädjen. Frustration sätter sig då och då in, likt en blöt filt, och hindrar mig ibland från att uppskatta de saker som spelet faktiskt gör bra. Märk också att jag säger då och då, för under de coolare stunderna, när Sonic sveper fram likt den blåa fara han är – världen susar förbi och fiender avverkas på löpande band… ja då kan det vara roligt. Men gång på gång avbryts dessa flyktiga stunder av en dålig smak i mun när styrningen kommer in likt en magister på 40-talet; med pekpinne i högsta hugg! ”-Aja baja, nu blir det ett rapp över fingrarna!” är tanken som kommer över mitt sinne, när Sonic plötsligt tappar hastighet och plötsligt rör sig i ultrarapid. Vips får jag börja om en bit tillbaka, allt medan jag har ett frågande uttryck över ansiktet.

Allt detta hjälps inte heller av spelets bandesign, vilket bör sägas är tämligen öppen då och då – med olika vägar mot slutmålet – ändå känns väldigt plottrig. Det kan förvisso vara kul att komma vidare oavsett vilken väg du tar – ett pluspoäng i sig – men det mischmasch av vägar, särskilt mot spelets sista banor gör det svårt att hålla koll ibland. Tack och lov är samtliga banor i spelets korta kampanj (runt 5-6 timmar) inte så värst långa i sig, så det kvittar i slutänden. Dessutom bör jag i ärlighetens namn säga att precis som med originalspelen, handlar det om optimering samt idén om att hitta hemliga specialbanor och dylikt under varje akt. Detta är spelets hjärta skulle jag säga. Omspelningsvärdet och specialförmågor.

Presentationen rent visuellt är alldeles duglig, men hur är ljudbilden? Den underliggande tonen och atmosfären är avgörande ’Sonic’-esk. Gladtrallande popslingor möter technoinspirerade retromelodier på ett behagligt men lättförglömligt sätt. Sett till själva ljudlandskapet rent spelmässigt, känner vi igen oss rejält – då Sonics patenterade höghastighetsljud återkommer som sig bör. Visst finns det ett tydligt mått av stolthet – i alla fall om vi ser till musiken – som jag tror kommer uppskattas av fans, även om de knappast (i mitt tycke iaf) kommer hamna på någon Spotify-lista någonstans. Nåja, överlag är ljudlandskapet åtminstone välproducerat och ambitiöst… till skillnad från vissa andra aspekter av spelet.

Sonic och de karaktärer du kan spela med är tacksamma att utforska spelets världar genom. Inte för att de i sig skänker någon direkt spelglädje, men sökandet efter specialbanor eller bara tanken på att rensa en bana på ringar på bästa sätt kan vara en morot minst lika bra som någon annan. Att utforska dessa bjärta spelvärldar med vänner – och göra det om och om igen för att få bästa poäng kan vara underhållande en stund åtminstone. Det är här som spelets myller sett till bandesign bäst kommer till användning. Därefter har vi de specialförmågor som låses upp lite här och var. Det kan vara att du framkallar en hord av Sonics, ser hemliga objekt i omgivningen eller byter form. Dessa gör upplevelsen lite mer energisk, även om det aldrig riktigt känns som att de kommer väl till pass – mycket på grund av spelets snabbhet. De är dock gynnsamma i bosstrider, där de hör hemma betydligt mer.

Ett spel för några få tappra hjältar…

När allt kommer till syvende och sist är frågan; är det kul? Spelets lite tafatta kontroll då och då drar inte helt ner intrycket. Spelvärldarna bubblar av kreativitet sett till dess estetik, och det blir egentligen aldrig svårt – mest frustrerande. Spelets okonstlade homage till originalspelen är svår att undvika, och oavsett om det är ett plus eller minus, så är det åtminstone klart ambitiöst från utvecklarnas sida. Det känns som att de gjort vad de kunnat för att fånga essensen av vad ett Sonic-spel ska vara… vilket då dessvärre innefattar en någorlunda tråkig spelloop som inte ens spelets omspelningsvärde kan hjälpa till å bära. Till skillnad från Sonic Frontiers, där försök till innovation gjordes, är det här istället mest sett till specialförmågor och världsbygge. Men vet ni vad, i lagom stora doser kan det vara kul med vänner åtminstone, en aspekt som sannerligen inte är något att fnysa åt.