Sonic Frontiers

Sonic din korvätande marodör! Nu är du i farten igen (bokstavligen) och oj vilket äventyr (på gott och ont!). För när nu Sonic tar sig an semiöppna områden, märkligt cybernetiska bossar och allt detta medan han dundrar fram i 180 km i timmen bådar det ändå gott på pappret. Nåja, tills det att berättelsen knackar på dörren och säger ”Yooohooo!”.

Sonic, Tails och Amy lyckas med konsten att fara i väg till en märklig cybervärld där vår blåa hjälte sedan ska lösa mysteriet med världen i fråga och rädda sina vänner från fångenskap. Förvisso lyckas han mirakulöst nog ändå få deras hjälp under resans gång i alla fall då han hittar deras hologram(!?) utspridda lite här och var samtidigt som en udda figur gömmer sig i faggorna. Allt detta blir en resa genom fem varierande världar smockfulla av hemliga vägar, upplåsbar karta och mängder av fräsiga rails för Sonic att färdas på. Men låt oss gå till hur spelet spelas… häng med nu, för nu blir det (i alla fall i skriven form) plottrigt.

De fem öarna kommer med varsin enorm Titan att besegra. För att ta sig an denna hiskeliga Titan behöver du ha fått tag på sju Chaos Emeralds som finns utspridda över varje ö. Men för att låsa upp de valv som dessa befinner sig i kräver det att du gissade rätt nycklar. Dessa hittas lite här och var på kartorna, men kan lättast bli åtkomliga genom att klara Cyberspace stages. Till skillnad från de fem öarnas mer öppen-värld inriktning är dessa istället på mer klassiskt Sonic-manér. Här färdas du i tredjeperson eller i sidleds och vinner du fyra delmål erhåller du en nyckel per klarat mål. Hänger du med ännu?

Men! Inte nog med det, våra kära utvecklare tyckte även att dessa Cyberspace-etapper behövde någon form av nyckel för att kunna öppnas och voilà! Nu måste du hitta några förbenade kugghjul ute i världen. Dessa piffiga kugghjul får man lättast genom att ta sig an andra typer av bossar som även de finns utspridda både här och var i den varierade terrängen.

Småbossar är ganska varierade!

Så en snabb recap! Klarar du av ett gäng småbossar får du alltså kugghjul, med vilka du kan ta dig an Cyberspace-etapperna. Vinner du i dessa får du nycklar, vilket du i sin tur kan låsa upp Chaos Emeralds med. Med vilka du slutligen kan tvinga den ostoppbara Sonic att ta sig an öns enorma Titan. Mosar du snoret ur denne jätte kan du ta dig vidare till nästa ö. Puh! Fick jag med allt? Eller…?

Nåja, nu må jag verka lite spydig, men ovan text representerar i mångt och mycket mina initiala intryck när jag satte mig med spelet första gången. Men tro det eller ej föll det sig ändå i god jord en stund in, när jag väl utforskat dessa öppna zoner. ”-Förlåt, vad?!” hör jag er ropa i ursinne. Grejen är dock att spelets skönt varierade värld bjuder in till utforskande, och trots att den initiala upplevelsen kändes konstlad, funkade det långt bättre i praktiken när man väl bara flög fram över banorna. Utforskandet leder dig till att låsa upp kartan på ett organiskt sätt och då denna aspekt paras med möjligheten av att glida fram i 180 km/h på rälsar som faktiskt är kul även de, kom det hela ihop på ett betydligt mer naturligt sätt än jag initialt väntat mig. Bara det faktum att kartans dolda områden alltid är tillgängliga, men att upplåsning av hemliga frågetecken (som finns utspridda på kartan) öppnar upp kartan, gör att utforskandet spetsas ännu mer.

Ja, det är överinvecklat och nästan pretentiöst, men det funkar rent spelmekaniskt, och kommer säkerligen dra in både den ena och andra spelaren. Vad som däremot fick mig att tappa momentum är försöket till berättelse, dessa Cyberspace-etapper och spelets utseende.

Tar vi utseendet först, börjar det hela med Dr Eggman medan han ses smida ränker och hålla på med allehanda fuffens – allt presenterat så filmiskt som denna spelmotor kan. När jag såg detta först (trots att jag spelar på PS5) kände jag att det påminde om ett Playstation 2-spel. Sunkiga texturer, fula karaktärer och 90-tals animationer överlag. Det var först när vi kom till att springa i de öppna landskapen eller de Sonic Generation-osande Cyberspace-etapperna som spelets utseende funkade. Världarna är vackert skapade även om inladdningen av objekt är ohemult seg! Oftast poppar saker och ting upp i tomma intet bara en bit framför din karaktär, vilket tar ifrån den fina värld de har här.

Det hela hjälps inte av att spelets utgångsläge är i dess kvalitetsläge där piffig 4K-upplösning är standard. Dessvärre betyder det 30 fps som känns hackiga på grund av dåligt framepacing. Varför inte 60 fps läget, som faktiskt finns och är standard på PS5, vette tusan, men har du den nuvarande generationens konsoler… byt kvalitetsläge omgående!

Cyberspace banor kan vara irriterande relativt ofta, trots deras piffiga utseende

En ny karaktär visas upp!

Ett ytterligare stort hinder för specifikt Cyberspace-etapperna är den otroligt irriterande idén om att spelet växlar mellan semilåsta kameror som rör sig med spelaren eller ibland mer freeform. Vad detta innebär är att de flesta av dessa banor låter kameran diktera ditt spelande, genom att ändras utifrån scen och inte ditt spelande. Genom att göra detta och istället för att låta dig diktera (som du nu precis blivit van vid i öppen-värld delen) skapar 3D-plattformandet en onödig tröskel. Inte i svårighetsgrad men i otydlighet. Du kan röra kameran ibland, men oftast har den sitt eget liv, och när du exempelvis ska hoppa över stup eller bara springa jäms med banan händer det gång på gång att du får svårt att avgöra avstånd, eller ens veta när kameran får för sig att ändra sig. Visst kan du köra om banan till döddagar, men vid det laget har 3D-plattformandet tappat sin charm helt och du argt kastar handkontrollen åt sidan… Tack och lov är det mer öppen-värld spelande här än dessa specialbanor, och inte heller är alla lika illa – men ändå, skärpning! Det hjälper inte heller att styrningen, som för övrigt känns väldigt anpassad för den mer öppna världen inte översätts lika bra till dessa specialbanor. Knappkombinationer och styrandet av den blåa igelkotten känns nu istället även det plottrigt, och så här i efterhand hade jag gärna sett att de skippat eller dragit ner på dessa specialbanor då de får mig ur spelet i sin varierade kvalitet.

Mycket att låsa upp. Och detta är bara ett exempel på en värld!

Självklart förekommer fiske! Här kan du fånga fångster med vilka du sedan ”säljer” för att få ex. fler vaultnycklar, gears etc.

Trots detta, är kanske den banala berättelsen spelets sämsta aspekt. Det är som att Sonic-gänget sneglat på Mario spelen och tänkt ”Vi ska minsann få till en djup och annorlunda story!” – för att sedan göra allt de kan för att få med alla knasiga idéer de kommer på. Berättelsen segmenteras sakta men säkert fram när du träffar hologrammen av ex. Amy och Knuckles – men aspirationen är för hög för utförandet att klara av.

Ett spel som vill göra allt… och klarar åtminstone vissa saker galant!

Att påstå att Sonic Frontiers är ett rakt av dåligt spel känner jag personligen är fel. Spelet vill så mycket på en och samma gång att det blir för mycket för det att hantera. Vissa delar som den öppna världen är härligt ambitiös och levererar ett skönt utforskande. Rälsåkandet är beroendeframkallande och till och med specialbanorna kan vara underhållande från och till. Att spelet haltar i sitt lama försök till berättande, tekniska uppbyggnad, icke-optimerad kamera och repetitiva art gör att det samtidigt tappar de poäng som det så energiskt byggt upp. Det känns verkligen som att för varje underhållande del av spelet, finns en motsvarighet som känns krystad, utdragen och frustrerande.

Att spela detta på Nintendo Switch bör undvikas, men på de nyare konsolerna (förutsatt att du aktiverar dess 60 fps-läge) kan du ändå få en stunds underhållning trots brister. Sonic Frontiers vågar åtminstone att göra något nytt i spelserien, och får de chansen att göra en uppföljare där de finslipar konceptet är jag genuint nyfiken – men om vi ser till denna första iteration hamnar slutresultatet på plus/minus noll i slutänden… och det hjälper inte att spelet tror sig vara bättre än vad det egentligen är…