Mind Maze

Nej, jag talar inte om Katy Perry-låten jag aldrig hört. Det här är ett spel. Ett simpelt spel som vet exakt varför det existerar och tar inte ut några som helst svängar – inte ens de säkra…

Mind Maze fungerar på följande vis: du ser en form som är fylld av små kvadrater där du ska sätta ut streck kring kvadraterna. Om det är du som sätter sista strecket som omsluter en kvadrat färgas den blå och du får en poäng. Det går ut på att ha mest poäng när alla kvadrater är ifyllda. Fyller man en kvadrat får man lägga ut ett streck till. Fylls inte en till kvadrat i går turen över till din motståndare (antingen datorn eller andra personer online). Det är också allt.

Visst är det väldigt simpelt och utvecklingen av gameplay står helt stilla, men det är faktiskt ganska roligt! I alla fall i kortare stunder. Kampanjen, i den mån man kan kalla den för det eftersom det inte finns någon handling, är singleplayer-läget medan hotseat är online-läget. Det finns inga krusiduller som förvillar dig, det enda som kan ställa till det för dig är du själv. Spelar man själv mot datorn finns tre svårighetsgrader: idiotlätt (easy), medelmåttigt (medium) och förbannat svårt (hard). Att man kan välja svårighetsgrad gillar jag, men det hade behövts minst två till för att enklare kunna anpassa spelet efter sin förmåga. Nu är det, som jag själv valde att kalla svårighetsgraderna, nästan svart eller vitt.

Estetiskt finns det inte mycket att säga. Alla nivåer ser i stort sett likadana ut, den enda skillnaden är formen som innehåller kvadraterna. Vissa är en hel form medan andra är en form där det finns tomrum mellan bitarna. De sistnämnda är mer intressanta då det blir ytterligare en aspekt att ta med i beräkningarna, men de har en egen kampanj. När man startat kampanjen finns det två flikar att välja mellan: en med sammansatta former och en där det är delade former med tomrum mellan kuberna. Oavsett vilken flik man väljer kan man byta när man känner för det. Båda finns som sagt i kampanjen.

Vad kan man säga om estetiken? Ja, det visuella är väldigt tillintetsägande. Det gör jobbet men rör sig inte en millimeter mer än det som behövs. Bakgrunden är konstant svart med ett slags lila skimmer och någon form av gråbeige. Den är minst sagt subtil och försiktig, samtidigt som den på något sätt andas mystik. Tur är väl det, för en massa färg och effekter hade gjort spelet outhärdligt. Musiken å andra sidan är faktiskt väldigt bra. Den består av en motsägelsefull soppa av synthwave som är lugn och harmonisk samtidigt som stridslysten. Känslan den ger passar väl in på färgerna och är anonym nog för att vara precis det den är, bakgrundsmusik.

Visst är det här ett bra spel. Det kommer med största sannolikhet inte att klassa in på några topplistor, men det vet så väl vad det är och böjer sig inte en millimeter för trycket från mainstreamen. Enkel gameplay, estetik och idé gör det här till ett spel jag ser fram emot att plocka upp någon gång då och då. Ska man köpa det lämpar sig Switch-versionen bäst då de korta ”matcherna” gör det perfekt att ta upp när man är på språng.