Maquette

Relationer tar slut. Deppigt sätt att inleda en recension på kan tyckas, men så livet ser ut. Far- och morföräldrar går bort, vänskaper och kärleksrelationer, alla har de ett slut. I den färgglada upplevelse som är Maquette utforskas en av dessa relationers resa från starten fram till det oundvikliga slutet. Pussel ska lösas och storleken spelar roll – åtminstone i pusslens värld.

Det första spelet jag recenserade här på Nördliv var ett pusselspel sett ur förstaperson vid namn Relicta. Detta är ännu ett i genren, om än mer unikt. Olikt Relicta och Portal är inte den här världen sci-fi, nästan tvärtom faktiskt. Världen är extremt verklighetstrogen – åtminstone en aspekt av den. Jag pratar om relationen mellan de två (och enda) karaktärerna Kenzie och Michael.

Kenzie är en helt vanlig tjej som älskar att teckna. Hon rusar in på ett café för att köpa kaffe åt sig själv och några fler. Beställningen tar tid och hon märker att det sitter en ensam kille och tecknar vid ett av borden. Eftersom hon själv gärna tecknar går hon fram och pratar. Det visar sig att killen också älskar att teckna. Vad vi som spelare får bevittna är starten på en kärlekshistoria. Killen heter Michael, spelets huvudkaraktär och den man spelar som. Ju längre in i spelet man kommer desto mer detaljer om de båda karaktärerna upptäcker man. Att se hur deras relation utvecklar sig är väldigt intressant på grund av två saker: manus och skådespelet.

Karaktärerna byggs väldigt trovärdigt. Allt från deras repliker till tankebanor är skrämmande lika riktiga personer. Jag menar inte att jag har mött de här personerna på riktigt. Det jag menar är hur makalöst verklighetstrogna de är. Sällan har jag upplevt en karaktär i underhållningens alla medier som en riktig person som i det här fallet. Det skulle kunna falla platt och vara det mest ointressanta som någonsin skapats, men just eftersom det går hand i hand med handlingens verklighetsförankrade fundament fungerar det väldigt väl. Jag kan också känna igen mina egna brister i Michaels. Flera gånger fick jag stanna upp och fundera på om inte jag och min sambo haft exakt de här ordbytena någon gång. Återigen, det hade kunnat kraschlanda, men som tur är räddas det av hur charmiga Kenzie och Michael är. De är inte på något sätt de mest karismatiska karaktärerna någonsin, de är bara riktiga karaktärer. Vänta här nu, jag kanske har träffat Kenzie på riktigt…

Spelets utseende är enkelt och snyggt, men inget som är världsomvälvande. Världen man spelar i speglar hur deras relation är för tillfället. Mår den bra är det färgglatt och sommar, mår den mindre bra är det grått och höst. Man får aldrig se någon av karaktärerna. Handlingen presenteras ofta efter man löst ett pussel via en dialog de båda parterna emellan. Inte sällan är det en svart bakgrund där det i realtid tecknas och färgläggs olika relevanta objekt för handlingen. Ljuset och dess reflektion på diverse objekt är fasansfullt vackert.

Även musiken är ett plus för spelet. På den fem timmar långa resan från början till slut sätter musiken stämningen. Den är sparsmakat använd men är extremt kraftfull när den väl används. I stora delar av resan är det bara bakgrundsljud som hörs och ingen musik. När man fått en liten bit av handling brukar musiken dra i gång och jag älskade varenda låt! Det är inte bara det instrumentala som sätter stämningen, utan texten spelar en stor roll. Har man svårt för akustisk gitarr och modern, poppig folkmusik är det nog ingen idé att kasta sig över soundtracket.

Små modeller blir stora

Maquette är en liten modell av något en konstnär har tänkt skapa i mycket större format. Det är väldigt passande som namn på spelet. Pusslet går ut på att man har en utgångspunkt som är en kupol. Från kupolen finns ett hus i varje ände av de fyra väderstrecken. Inuti kupolen finns en miniatyr av världen; det finns en kupol och fyra hus. För att ta sig vidare ska man hitta prylar i de olika husen och föra dem till miniatyren. Hittar man en trappa och stoppar i den i miniatyren dyker den upp i världen bredvid dig, fast mycket större! Man kan också göra objekten mindre genom att göra tvärtom, lägga objekt på marken och plocka upp dem från modellen. Man kan också göra världen mycket större samtidigt som man själv är väldigt liten. För att göra det springer man ut från världen och fortsätter springa. Pusslen blir framåt slutet väldigt kluriga då man dels ska ändra storlek på objekten, dels göra sig själv mindre genom att gå ut i den stora världen. Det är väldigt tillfredställande när man kommer på hur man ska klara av ett pussel som är riktigt klurigt. Dock krävs allt detta att man både gillar narrativa och kluriga spel.

Att styra Michael är väldigt enkelt då han har få kommandon. Gå, hoppa, ändra kamera, plocka upp/släpp objekt och vrida objekten. Kontrollerna känns logiskt utplacerade och inget särskilt finns att säga om dem. Har man irrat bort sig fullständigt kan man hålla in triangel (eller ’F’ på PC) för att snabbt ta sig tillbaka till miniatyren.

Vad blir då kontentan av allt det här? Ja, det blir bra, det blir till och med riktigt bra, men något jag inte vet vad det är fattas för att vara en fullpoängare. Handlingen, skådespelet och mekanikerna är alla intressanta och för mig väldigt tilltalande, men något skaver. Spelet är kort nog för att mekanikerna hela tiden ska kännas underhållande. Något stoppar spelet från att vara en personlig favorit och det är med stor sannolikhet inte något för alla – men ett Bra köp är det tvivelsutan!