Little Nightmares III

Tarsier Studios heter utvecklaren som ligger bakom de två föregångarna i Little Nightmares – serien. Nu när det är dags för tredje spelet att se dagens ljus, har dock ansvaret istället gått till Supermassive Games, som förmodligen är mest kända för att ha gett oss Until Dawn och The Dark Pictures-spelen. Förs det groteska arvet vidare, eller kommer de att snubbla på mållinjen?

Precis som dess föregångare är Little Nightmares III en blandning mellan äventyrsspel, pusselspel samt plattformsspel. Allt är sedan paketerat i en estetik och atmosfär av ganska grotesk skräck. Vi styr de små krabaterna till protagonister genom mardrömslika miljöer, där vi dels måste lösa problem som att flytta på lådor eller försöka använda mekaniska grejer för att ta oss vidare. Som om inte det vore nog stöter vi med jämna mellanrum på obehagliga varelser som vill oss illa. Eftersom att de oftast är större än oss, gäller det att gömma sig och ibland springa för sitt liv för att inte råka ut för vad det nu är de vill utsätta oss för.

En annan sak som har varit återkommande i serien är grafiken som är i 2,5D. Detta yttrar sig i att spelet ser tvådimensionellt ut, men det finns ett djup i miljöerna. Vi behöver alltså inte alltid röra karaktärerna i en strikt linje från höger till vänster, eller tvärtom. Vi kommer att behöva röra oss inåt i miljön, bort från kameran. Framförallt vid sekvenser när vi blir jagade, kommer vi istället springa mot kameran. Anledningen till att jag tar upp detta, är för att detta för med sig ett litet irritationsmoment ibland. Det är nämligen svårt att avgöra avståndet mellan två avsatser emellanåt och det händer väldigt ofta att jag springer in i väggar och dylikt, för att jag inte uppfattar hur nära hindren jag är. Under jaktsekvenserna i det här fallet, är det väldigt små marginaler som avgör huruvida du lyckas fly eller inte. Det finns med andra ord inte riktigt utrymme för misstag, vilket gör det än mer frustrerande att jag måste ta om hela sekvensen för att jag råkade springa in i en kartong eller dylikt.

Vi iklär oss hursomhelst rollen som antingen Low eller Alone. De är två bästa vänner som försöker fly den mardrömslika plats som vi befinner oss i. Deras otäcka äventyr kommer ta dem från en fallfärdig till bland annat ett tveksamt tivoli till ett besvärande mentalsjukhus. Nytt för serien i och med den här upplevelsen, är som sagt att du kan välja vilken karaktär du vill spela som. Den andra karaktären kommer styras av en AI. Såvida du inte har en kompis som är sugen, då kan du nämligen med ett Friend’s pass bjuda in denne till att delta i äventyret. Bara en av er behöver äga spelet med andra ord, vilket såklart är trevligt. Jag kan dock försäkra er om att det inte är några problem att spela själv. AI’n är nämligen programmerad att bete sig som en riktig spelare, så vid tillfällen där ni måste genomföra varsitt moment, kommer denne att genomföra sin uppgift utan några problem. Jag var ärligt talat skeptisk till hur detta skulle bli, men måste faktiskt säga att jag blev positivt överraskad. 

Vad döljer sig bakom dörren, om inte ytterligare en vederstyggelse!?

En annan ny grej är att karaktärerna har ett unikt verktyg med sig. Low har en pilbåge. Med den kan hen nå knappar som är utom räckhåll, kapa rep och ibland även lamslå fiender. Alone i sin tur har en stor skiftnyckel. Den kan användas för att aktivera diverse maskiner, slå sönder glas eller lösa stenar samt trädbitar. Skiftnyckeln kan också likvidera de fiender som Low har lamslagit. Tro nu inte att detta är regelrätta vapen. Det finns tillfällen då ni kommer ha möjlighet att försvara er med dem, men dessa tillfällen är få, oftast kommer istället den gamla floskel “hellre fly än illa fäkta” tillämpas. Jag tycker att verktygen är ett trevligt tillskott, då det ger mer variation sett till pussellösandet. Under min genomspelning spelade jag som Alone. Det enda som verkar skilja karaktärerna åt, är verktyget de bär med sig. Det kan förvisso vara något som kan motivera till en andra genomspelning.

Hemligheter brukar vara något som lockar till fler genomspelningar. Det närmsta Little Nightmares III kommer till att ha hemligheter, är att det finns rum med dockor som du kan plocka upp. En slags speldosemelodi spelas upp när karaktären plockar upp dockan och sedan händer inget mer. Jag har ingen aning om dessa är viktiga på något sätt, utan det kändes mer som att de bara fanns där för skojs skull. Spelet klockar in på cirka sju timmar och slutet är ganska definitivt. Jag har svårt att tänka mig att det ändrs beroende på vem du väljer att spela som med tanke på att tanken är ni är två spelare som spelar varsin karaktär. Är ni sugna på att uppleva ruskigheterna igen, men att ni byter karaktärer med varandra kan det mycket väl vara ett skäl att starta det igen.

Pusselproblemen är primärt där spelets utmaning ligger. De är varierade, både sett till vad som ska göras samt sett till svårighetsgrad. Det kan bland annat vara att aktivera en bro med hjälp av skiftnyckeln, eller att med pilbågen tända lampor i rätt följd. Med det sagt, är det oftast ganska tydligt vad du ska genomföra för att du ska ta dig vidare och det var sällan som jag körde fast ordentligt. Vid de tillfällen jag dock körde fast, var det för det mesta på grund av spelets grafiska design.

Designen har fortfarande en slags Tim Burton eller Henry Selick-aktigt utseende och mina tankar går till filmer som Corpse Bride, Coraline och The Nightmare Before Christmas. Miljöerna må variera sett till vilket tema varje nivå har. Vad de dock har gemensamt, oavsett tema är att de är ganska mörka och har samma mörkgråa nyans. Detta gör att det ibland är svårt att uppfatta detaljer. Vid ett tillfälle vet jag inte hur länge jag irrade omkring och inte förstod vart jag skulle. Bara för att sedan inse att det fanns en ventilationsöppning i bakgrunden, som jag skulle klättra igenom. Problemet var som sagt att den hade samma färgnyans som övriga rummet jag befann mig i.

Det jag inte riktigt har kunnat komma underfund med mig själv under min genomspelning, är hur det står sig mot de två föregångarna. Båda spelen har en stämning som är ständigt illavarslande och obehaglig, som mer ofta än sällan går över till det rent ut sagt groteska. Jag känner inte riktigt av samma stämning i det här spelet och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Till en början trodde jag att det hade att göra med fiendernas design. Fienderna på de tidigare nivåerna känns mer mekaniska än tidigare, då de snarare varit mer “köttiga” i brist på annat ord. På de senare nivåerna får vi dock de groteska köttfigurerna som borde kännas igen från föregångarna.

Jag tror nu under skrivande stund att det är bristen på överraskningar som gör att det inte känns lika obehagligt. Missförstå mig rätt, spelet är fortfarande atmosfäriskt, men det uppnår inte samma obehag. Jag tror att det är för att fienderna vi möter bjuder på sådant vi sett tidigare. Vilket fortfarande är otrevligt, men det påverkar mig inte på djupet. Det finns dock tillfällen då det glimmar till, så helt oävet är det inte.

Ljudbilden gör ett riktigt bra jobb med att sätta stämningen. Vi har ambienta ljud som till exempel hur det knarrar i de gamla byggnaderna vi besöker, eller de väsande andetagen från fienden som vi för tillfället gömmer oss från. Den orkestrala betonar fara eller säkerhet och bidrar även den till atmosfären.

Kontrollmässigt är det inga konstigheter egentligen. Det jag har retat mig på en aning, är att när vi vill klättra måste vi trycka på knappen för att “ta tag i” saker (vilket är vänster axelknapp eller triggerknapp om du spelar med handkontroll). Vill du hoppa över från en avsats till en annan, måste du förutom hoppknappen även trycka på tidigare nämnda knapp. Det kan mycket väl vara att min handkontroll behöver pensioneras, men vid vissa tillfällen registrerades inte knapptryckningarna ordentligt, vilket såklart var irriterande.

I slutändan tycker jag ändå att Little Nightmares III är en värdig uppföljare. Det må så vara att det inte riktigt uppnår samma obehag som föregångarna och att det på grund av grafiken är svårt att avgöra avstånd till hinder, eller viktiga detaljer i bakgrunden. Faktum kvarstår att det är en underhållande och framförallt stämningsfull resa. Gillade du föregångarna, är chansen mycket stor att du kommer uppskatta det här med!

Testdator: Intel Core i7-12650H), 16GB DDR5, RTX 3060