Leisure Suit Larry: Wet Dreams Dry Twice

Det finns få spelkaraktärer som funnits med sedan vad man kan argumentera är den digitala populärkulturella begynnelsen… 

Super Mario kan man argumentera har funnits med oss som spelbar karaktär sedan 1981 i och med arkadspelet Donkey Kong. Rörmokaren är en av världens kanske mest igenkännbara fiktiva karaktärer; det är inte konstigt när man tänker efter på hur många fantastiska spel med honom som lagt grund för mediets evolution under flera decennier.

Mario var dock i regel exklusiv till konsoler, så hur såg det ut hos datorspelen vid den här tiden? Finns det några maskotar kvar från dess? Jodå, men kanske inte lika relevanta eller populära som kära Mario; men vi har ju trots allt gamle Larry Laffer.

1987 var året då spelare fick chansen att träffa Larry på hans alldeles egna äventyr i jakt på sexuella eskapader i Leisure Suit Larry in the Land of the Lounge Lizards som möttes av otroligt fin kritik, vilket ledde till flertalet uppföljare. Dessa släpptes med jämna mellanrum under 90-talet och följdes även av två stycken som kom under 2000-talet. Första spelet har fått två remakes; den ena 1991 och den andra, Leisure Suit Larry: Reloaded som kom 2013, och antagligen spelet som visade att det fortfarande fanns intresse för det anrika pervot – trots de minst sagt mediokra betyg de senaste spelen rättfärdigat mötts av.

Efter några år återkom Larry till rampljuset i Leisure Suit Larry: Wet Dreams Don’t Dry (en ganska fyndig titel om jag får säga det själv); ett spel utan direkt koppling till de tidigare i serien och agerade mer som en reboot (ett av hittils fyra spel utan skaparen Al Lowes inblandning; de andra är Magna Cum Laude, Box Office Bust och nu Wet Dreams Dry Twice). I rebooten axlade vi rollen som klassiska Larry, såklart, men med en liten twist till den vanliga formulan i jakten på att få ligga: Larry har nämligen hamnat 30 år in i framtiden, vilket är vår nutid. Hur ska denna sexuella dinosaurie klara sig nu!?

Uppföljaren till det spelet är just Wet Dreams Dry Twice (inte lika fyndig titel, enligt mig) och det jag recenserar här efter en mindre historielektion, tydligen. Storyn tar vid ganska direkt efter föregångaren, men frukta icke kära spelare. Om det är att ni inte spelat Wet Dreams Don’t Dry så gör uppföljaren ett ganska fantastiskt jobb med att summera historien så långt, på ett interaktivt vis istället för en enda lång mellansekvens och presentera merparten av de karaktärer vi kommer att bekanta oss med under kommande timmar. Det här är något jag känner fler utvecklare borde ta efter, om de siktar på att göra spel vars handling tar vid direkt efter föregångarens slut. 

De första 20 minuterna ger oss rätt fyndiga pussel och någorlunda fyndiga dialoger (i nivå vad man kan räkna med i ett Larry-spel) för att sätta ton på vad vi har att förvänta oss framöver, problemet är att det inte riktigt känns som att spelet vet vilken publik det ska rikta sig till. Det driver med det mesta, men vågar aldrig riktigt göra det ordentligt. Det känns som att utvecklarna velat tilltala en modern och hipp publik som avfärdat spelserien innan som manschauvinistisk och sexistisk. På sätt och vis förstår jag det valet – de vill ju såklart locka in flera nya spelare, men genom det valet har de i princip avfärdat en stor del av kärnpubliken som en gång hade intresse för serien. Tråkigt nog fokuserade jag mest på frågan “Vilka är det här för egentligen?” istället för på de komiska bitar som var genuint roliga eller de pussel som var genuint väldesignade, genom merparten av min speltid.

Trots en fin grafik och en estetik som definitivt ekar av arvet från de tidigare spelen i serien känns det hela, mycket på grund av sin dubbelsidiga men tandlösa egg, tondöv åt alla håll. Inte för att det lär uppröra särskilt många, men de har inte heller fokuserat på vad som får folk att skratta med spel som dessa. Ärligt talat blev jag nästan mer förolämpad av hur mycket avstånd spelet verkar försöka ta från sin egen serie, för att sedan kasta bort mycket av vad karaktärsutveckling eller val heter för att slänga in Larry i sexuella situationer med vad jag antar utvecklarna tänkt är “starka kvinnliga karaktärer”. Vad de inte verkar ha greppat är att dessa karaktärer fortfarande mest agerar sexobjekt, trots att de försökt ge dem en större roll i storyn, men det kräver bra författande och det är inte vad vi har här. Istället känns det lite pinsamt och slapphänt på sina ställen – inte alltid, men lite här och där. Välskriven humor kan inte ersättas med alltför enkla innuendon, tråkiga stereotyper (som hade kunnat göras roliga), penisavbiler och slö egg även när det försöker som mest. Larry letar dessutom efter sin “kärlek” – Faith, men ändå får man inte valet att inte ligga med andra. Dessa verkar istället vara scener som oundvikligt bara sker, istället för att gömma sig bakom ett pussel eller val och försöker vara kul, antar jag. Alla vägar leder till Rom, tydligen.

Dessutom känns menyerna lustigt sparsmakade och billigt gjorda. Att spelet dessutom inte har automatisk sparfunktion är oförlåtligt år 2022. Äventyrsspel har sällan gagnats av en sådan funktion, men i ett spel som detta där ens val inte spelar mycket roll känns det bara lustigt och onödigt regressivt för genren. Fans av liknande spel är nog vana vid att spara mer frekvent än andra typer av spelare, men att i alla fall ha alternativet att slå på eller stänga av autospar borde vara en självklarhet nu.

Nu är det inte att jag hatar Wet Dreams Dry Twice. Inte alls. Miljöerna är noggrant detaljerade, ibland med små animationer som ger liv åt världen, karaktärerna har sina egna tydliga personligheter och vissa av de humoristiska situationer Larry finner sig i lockar definitivt fram mer än ett par skrattsalvor ur mig. Det fanns inte många tillfällen då jag inte var nyfiken på vad som skulle ske härnäst. Inte heller kände jag mig någonsin direkt fast, även om vissa pussel känns som att de bär den ökända förbannelsen gällande klassiska Sierras “moon logic” som tyngde flera av deras älskade äventyrsspel. Som ett peka-klicka-spel gör inte Larrys senaste spel mycket nytt för genren, men det behöver det inte heller göra. Vad det kunde ha gjort hade varit att förbättra sättet man hanterar ens inventory på, särskilt då flertalet pussel löses däri. Det känns segt och klumpigt. Som om det var mer anpassat och designat med surfplattor och telefoner i bakhuvudet (första spelet av rebootens släpptes på dessa plattformar tidigare i år). Om det är där just den här versionen av Larry skulle florera är en tanke som definitivt slagit mig fler än en gång, medan en annan frekvent tanke var ”är Larry relevant alls längre, eller gör han sig bäst endast som referens till peka- och klickagenrens forna glansdagar”.

Wet Dreams Dry Twice är ett spel vars charmiga gameplay och pusselorientering känns som hämtad från en annan era av spelindustrin, just för att den är det – på gott och ont. Med några riktigt skojiga tillfällen där jag kände mig smart efter att jag undersökt varenda grej i ett rum, plockat upp allt som inte varit fastspikat och sedan löst ett lagom klurigt pussel. Dessutom är soundtracket småkul och sprudlar av en (kanske litet lustigt) barnslig charm i det att det ibland låter som något hämtat ur serien Svambob Fyrkant. Dess humor och manus känns dock som om det är skrivet av folk som absolut inte ville göra någon upprörd över någonting alls – humorns död. Jag säger absolut inte att det behöver vara snuskigt eller elakt, då har man oftast misslyckats lika mycket som om man inte vågar gå på äggskalen alls; men det behöver vara någonting. Vid vissa tillfällen känns det dock som någon rackare smög in och slängde in lite mer vågade skämt utan att någon märkte innan släpp, till varierande framgång. Dock ett tecken på att någon i alla fall försökte.