Hitchhiker – A Mystery Game

Prata med folk kan vara underhållande och givande. Inte minst i spel som ofta beskrivs som promenadsimulatorer. Men om man tar bort promenaderna då, klarar konversationerna av att stå på egna ben? Om du är nyfiken på svaret så häng med, för här ska det snackas, gafflas, konverseras och tjôtas!

Du spelar som en man. Han vet ingenting om vem han är eller vart han är på väg. Varför han befinner sig i öknen han är i vet han givetvis inte heller. En annan man plockar upp honom. Den här mannen är väldigt trevlig och erbjuder dig russin, för han är nämligen en russinbonde. Man kan väl inte vara russinodlare, vindruvsodlare är man väl ändå? Det tyckte jag också (och det nämns av en annan person senare!) men icke, russinodlare är han. Han erbjuder dig russin och om du äter ett får du en utomkroppslig upplevelse på några sekunder. Skum snubbe… Han blir ännu skummare när det kommer fram att ni har träffats tidigare. Informationen du får är att du tydligen har en flickvän (eller har haft kanske?) som åkt till Paris. Innan hon åkte dit gav hon dig en kub med ett lås. Spelet går från och med nu ut på att leta reda på nyckeln som hör till kuben för att, med lite tur, ta del av din egen historia.

Handlingens upplägg är minst sagt intressant, men det faller platt tyvärr. Alla karaktärer du träffar (fem totalt) har tidigare träffat dig, men du minns dem inte. Själva mysteriet försvinner genom att chaufförerna (dvs karaktärerna) berättar saker för dig och du ställer följdfrågor genom att välja på ett till två svarsalternativ. Man kan nästan bara trycka på en knapp för att klara spelet. Handlingen är inte intressant nog för att väga upp för bristen på gameplay (det finns ju ingen reell utmaning!). Gameplay går ut på att, förutom att lyssna och svara, klara av enklare pussel två – tre gånger under hela spelets gång. Kort och gott, spelet är astråkigt – vilken tur att det bara tar fyra timmar att spela genom!

Russinodlaren

Öken.

Det visuella kan tyckas intressant, men allt som oftast fallerar det. Miljöerna skiljer sig ganska markant från varandra, men allting på respektive nivå ser exakt likadant ut. Dessutom utspelar sig vissa av dem i liknande miljöer (en landsväg och en och en halv i ökenlandskap). Chaufförernas bilar ser också nästintill identiska ut på insidan. Spelet har också en katastrofalt dålig ’draw distance’. Objekt som träd, buskar eller hus dyker upp med en ’frame rate’ av typ åtta och väldigt sent. Animationerna ser inte alls särskilt bra ut. Stelare rörelser får man leta efter. Där det visuella inte alls fallerar utan snarare briljerar är i mellansekvenserna där man får mer information om protagonisten och hans flickväns förhållande. Här får man se stillbilder i olika utföranden som antingen berättar en historia med någon slags sensmoral eller ger information om förhållandet. Jag gillar båda riktigt mycket även om de mer minimalistiska bilderna om förhållandet tilltalar mig mest.

Ljudbilden kan stundvis vara helt okej, men oftast intetsägande. Effekter finns och de hörs, men de sticker inte på antingen det positiva eller negativa sättet. Musiken däremot är ganska bra men tyvärr är den sparsamt använd. Det är något slags basigt klinkande som påminner om när man smyger i detektivspel. Röstskådespelet var spelets klart starkast lysande punkt där åtminstone russinbonden var riktigt bra och resterande okej. Oturligt nog för mig var det här det bästa med spelet…

Det har var ett spel som jag med glädje och nyfikenhet tog mig an; handlingen verkade intressant och, ja, det var egentligen det jag visste om spelet. Hade jag gjort mer research hade jag kanske inte blivit lika besviken och uttråkad som nu. Det var tur att den klinkande basen gjorde mig på lite bättre humör, att spelet var väldigt kort och framför allt gratis – för mig som recensent.