Gordian Quest

Det är dags att rädda världen – igen! De döda lever och någon stor, ond trollkarl ligger bakom allt, du är den utvalde etcetera, etcetera. Med sin berättelse och grafik liknar Gordian Quest allt annat du sett, men spelmekaniskt gör den något som ingen testat förut.

Gordian Quest är ett spel där du samlar ihop ett sällskap som ska rädda världen, och vilken värld det är. Jag har aldrig sett en värld som är så generisk fantasy som den i Gordian Quest. Allt ser ut att ha kommit från den senaste fantasy-animen rent grafiskt, men även spelets berättelse verkar ha skapats i ett sterilt labb där du matar in fantasy-troper i ena ändan och får en ”ny” berättelse i den andra. Du har zombies, stolta riddare, gubbiga trollkarlar och charmerande tjuvar. Magi, svärd, alver och allt du någonsin sett förut. Föreställ er då min chock när allt spelmekaniskt visar sig vara nya, vågade kombinationer som jag inte stött på någon gång tidigare. Spelet kombinerar kortleksbygge med RPG, strategi, papper och penna-rollspel, roguelite och en hel del djup.

På kungatronen av alla kortbyggarspel med roguelite element hittar vi Slay the Spire. Ett än så länge oöverträffat kortbyggarspel som jag än idag spelar minst en gång i veckan. Med fyra distinkta karaktärer, tokiga/fantastiska kortkombinationer och en känsla av ”bara en omgång till” sätter Slay the Spire ribban för denna typ av spel högt. Ett sätt att ta sig över detta enorma hinder är att tillföra komplexitet, och på så vis forma sitt spel till något som är mer än vad det egentligen ser ut att vara. Det är denna väg utvecklarna Mixed Realms valt att gå.

I vanlig ordning slåss du en hel del. Striderna är turbaserade och du vet i förväg vad dina motståndare kommer att göra på sin runda. Det är upp till dig att spela kort som antingen, skadar, skyddar eller gör något helt annat för att vinna striden. Det gäller att prioritera rätt, spela rätt kort vid rätt tillfälle och tänka några steg framåt. Men du spelar inte bara kort i Gordian Quest, du styr upp till tre karaktärer samtidigt, alla med sina separata kortlekar och strategier, på ett rutnät. Beroende på var din karaktär och motståndarna befinner sig kanske du inte når dem med den där superstarka specialattacken, men på samma vis kan du undvika skada helt genom att bara ta ett steg bakåt.

En annan inspiration från rollspel är inkluderingen av ett initiativsystem. När striderna börjar rullar varje karaktär en tärning, lägger på sin bonus och sätts därefter på plats i tidslinjen. Detta är en enorm skillnad från andra spel i samma genre, där det nästan alltid är spelaren som börjar.

Less is more!

Låt oss gå in på rollspelsaspekten. Varje kort du spelar tillhör en av tre kategorier, röd, grön eller blå. Beroende på färg blir kortet bättre om den karaktär som spelar det har många poäng i motsvarande attribut; styrka, smidighet eller intelligens. Dessa attributpoäng går, i äkta RPG-manér, att öka med olika sorters utrustning och när du går upp i nivå.

Mycket av spelets komplexitet ligger i RPG-elementen. Istället för ett klassiskt ”träd” som du uppgraderar din karaktär på har du ”plattor”. När en platta är full, får du lägga till ytterligare en, med sin egen kombination av prickar som ger olika attributpoäng och andra bonusar. Det mer klassiska förmågeträdet återfinns dock i form av olika traits. För varje platta, kan du skaffa dig en ny trait. Det sista lagret av komplexitet kommer i form av utrustning och möjligheten att lägga ädelstenar i dessa. Utrustning kan förutom poäng i dina olik attribut, också lägga till kort i din kortlek. Ädelstenarna kan också ge nya kort, men är för det mesta fortsatta attributbonusar.

Som en sista spark åt RPG-hållet kommer du under spelets lopp stöta på olika problem och utmaningar i textform. Här får du göra ett val, slå en tärning och se vad resultat blir. Du kan också tillfälligt offra ett kort med rätt färg för utmaningen och klara av den direkt, men kortet får du inte tillbaka förens nästa vila.

Det finns ett överhängande problem med spelet som tyvärr kommer avskräcka många från att vilja spela mer än någon timme av det, inklusive mig. Det är för mycket som introduceras för snabbt och som inte förklaras ingående nog. Samt att när du väl fått en förståelse för spelmekaniken upptäcker du snabbt en annan brist: alla dessa olika genremixningar hänger inte så bra ihop.

När jag var liten fantiserade jag ibland om att jag skulle göra ett dataspel och det dataspelet skulle ha ALLT! Lite samma känsla får jag av Gordian Quest. Det finns en stor ambition här att skapa ett komplext kortleksbyggarspel med tydliga RPG-kopplingar, men det man verkligen borde ha lyssnat på är uttrycket less is more. När alla möjligheter till förändring och utveckling för din kortlek är på så många olika platser, blir varje förändring oerhört liten. Till exempel ger en attributpoäng oftast inte någon väsentlig skillnad på skada, skydd eller andra delar av dina kort. Inte förens jag spenderat åtta (!) poäng i ett attribut kändes det som att jag faktiskt hade påverkat min karaktär.

Grundproblemet är kombinationen av RPG och roguelite. Inte i det att man inte kan kombinera genrerna, men det känns som att utvecklaren inte riktigt analyserat exakt vad som får folk att spela respektive genre. I nuläget spenderar du en stor mängd tid på bara en ”omgång” av spelet. Du levlar upp, lägger in kristaller i vapen och redigerar kortlekar för tre karaktärer samtidigt. Detta tar betydligt mer tid och tankekraft än att till exempel spela en omgång i Slay the Spire. När game over skärmen sedan dyker upp flera timmar senare och du måste börja om från början… Ja, det svider lite för mycket. Utan roguelite-aspekten hade detta varit ett bra kortbyggarspel med RPG-element.

En karta med uppdrag och andra händelser.

Spiken i kistan för mig är britsen på roliga kombinationer. Varje karaktär har tre olika skolor som den får kort från vilket man kanske tror ger bra möjligheter för coola kombinationer, men icke. Visst finns det kombinationer, men nästan allt handlar bara om att göra siffran på kortet större, och den där kreativa känslan av problemlösning infinner sig inte.

Less is more och andra liknande smarta ord hade behövts under utvecklingsprocessen av Gordian Quest. Det finns nästan två separata bra spel här, men tillsammans blir det för mycket.