Gods Will Fall

Tänk att du lever i en tid för längesedan.  Det är hårt att överleva på grund av svält och varelser som inte vill göra någonting annat än att sluka dig. Till råga på allt, kräver gudarna ni dyrkar er totala underkastelse och offergåvor i mängder. Vad får ni av att tillgodose deras behov? Ingenting! Misären blir snarare värre tack vare gudarna. Då finns det bara en lösning: kavla upp ärmarna, knäcka knogarna och ge samtliga gudar en smäll på käften! Just det här får vi uppleva i Gods Will Fall!

Spelet inleds med att vi får se ett bildspel där en berättarröst, på ett främmande språk, berättar om hur människorna tröttnar på de entiteter man dyrkar och bestämmer sig för att revoltera och störta gudarna! Efter en batalj ute till havs simmar sju stycken överlevande individer i land på en ö där, passande nog, alla tio gudar valt att ha sin hemvist. Det är nu upp till spelaren att styra de sju individerna genom ön och dess grottor för att besegra gudarna och deras underhuggare en gång för alla! Med hjälp av en karta kan man se vart alla gudar håller till och vad de heter. När man kommer fram till en grotta, radar alla karaktärer upp sig och stirrar på dess port. Nu får vi välja vilken krigare vi vill skicka in i hålan. Man ska nu styra krigaren genom grottans mörker, slå ihjäl fiender och förhoppningsvis besegra guden i en avslutande bosstrid. Skulle man på något sätt misslyckas, blir krigaren tillfångatagen, eller i värsta fall dödad. Tillfångatagna krigare blir inte tillgängliga igen förrän man klarat sig genom hela grottan och besegrat bossen… Om det nu inte är så att krigaren faktiskt blir dödad, då är den borta för evigt. Misslyckas man med samtliga krigare blir det game over-skärm och man får börja om från början med helt nya karaktärer. 

Där har vi konceptet i detta Action/RPG. Jag gillar nerven i att man potentiellt kan bli av med sina karaktärer. Det förstärker bilden av dem som dödliga och jag uppskattar även att det inte är en direkt permadöd, utan krigarna får agera sju stycken extraliv. Mina problem börjar dock här också. Då grottorna är väldigt långa och samtliga fiender återvänder samt att grottornas planläggning inte ändras, blir det ett slag i magen varje gång man inleder ett nytt försök. Vilket såklart är meningen. Problemet är att det till skillnad från Rougelikes inte ändrar själva utseendet på grottans karta, spelar man om exakt samma sak. För mig blir det fruktansvärt enformigt och till slut blir det tråkigt. Det finns givetvis inte heller något sätt att spara spelet på. Har du inte misslyckats med samtliga krigare, kan man dock avsluta spelet och få sätta igång där man sist befann sig, men har man väl sett orden game over hånflina dig i ansiktet är det bara att svälja stoltheten och starta ett nytt spel. För att retas ytterligare syns sparfilerna av dina misslyckade sessioner i huvudmenyn, med krigarnas gravstenar som visningsbild.

Vilka sju krigare du får i ditt gäng är helt och hållet slumpmässigt. Lika slumpmässigt är det även när det kommer till vilken utrustning de har. Jag är lite kluven till den här mekaniken. Å ena sidan är det ju ett sätt att baka in variation på, men å andra sidan är jag inte förtjust i den alls. Spelarens eventuella framgång avgörs helt och hållet av vilka karaktärer och utrustning man får. Det påminner mig om gamla Maniac Mansion där det också slumpas fram vilka karaktärer man får, problemet där är att det bara är en viss kombination av karaktärer som kan klara spelet. Innan man ens hunnit gå en centimeter kan spelet alltså vara förlorat. Vilket är fruktansvärt orättvist och inte särskilt kul eller bra. Gods Will Fall är lyckligtvis inte skyldig helt och hållet till det här, de tangerar att vara det dock, vilket jag känner är illa nog.

Väl inne i banan ser man högst upp på skärmen en hälsomätare med gudens namn under. Hälsomätaren representeras av röda diamantformade rutor. Den uppmärksamme spelaren noterar förmodligen att när man dödar en fiende, släcks en av rutorna. Man kan helt enkelt göra bossen något svagare innan konfrontation genom att ta kål på så många fiender som möjligt. Jag tycker att det kombinerat med att det även finns loot man kan plocka upp som kan hjälpa en på vägen, är ett smart sätt att motivera utforskning av grottan. Mina problem här inne ligger främst i striderna mot alla fiender. Det har en hel del med spelets kontrollschema att göra. Egentligen borde det inte vara något problem då det är väldigt enkelt och simpelt designat. Spelar man med handkontroll har man en snabb attack och en tung attack fördelade på varsin knapp. Man har en dodge knapp, en knapp för att lyfta upp fienders vapen och en knapp för att kasta dessa vapen. Med ett knapptryck kan man även ge ifrån sig ett vrål och då fylls en blodlustmätare på vänster sida av skärmen, den här mätaren är även krigarens hälsomätare. Blodlust fylls på när man slår ihjäl fiender eller orsakar skada på bossen.

Problemet med striderna och kontrollschemat är att det är bökigt. Även om du anfaller med din snabba attack, upplevs din krigare som fruktansvärt långsam. Det är flera gånger fiender får in flertalet slag på mig innan jag ens hinner träffa med mina slag. Spelet menar vid ett tillfälle på att man kan använda den snabba attacken för att avbryta fiender i sina anfall, vilket är en ren och skär lögn! Har fienden inlett ett anfall, oavsett om det är en snabb eller tung sådan kommer den att bli av, oavsett hur mycket du än slår på fienden. Appliceras samma sak åt andra hållet då? Nej givetvis inte. Fienderna bryr sig inte ett skit om dina futtiga försök att slåss och har inga problem att slå omkull dig. Jag vet att detta inte är nytt, men eftersom att jag fått tipset att avbryta fiender med en snabb attack och det visar sig att det inte fungerar har de ju ljugit för mig och jag blir bara irriterad över att mina anfall är mindre värda och det spelar ingen roll om jag slår först eller inte. När ska utvecklare sluta med sådant här trams? Det kan ju omöjligt vara kul för någon. Men Mattias, det ska ju vara svårt! Ja visst, men det ska väl ändå vara kul också? Det blir lite som att jag och några vänner ska spela hockey mot NHL proffs, med den lilla twisten att mitt lag bara får spela med klubbor utan blad och oslipade skridskor. Alla vet redan resultatet, det blir inte kul för oss och inte heller för proffsen, varför ska vi ens besvära oss med att försöka genomlida eländet?

När det kommer till dodge stör jag mig gruvligt på att karaktären inte gör det genom att rulla åt önskat håll. Utan den hoppar istället lite lojt åt den riktning man önskar, vilket bara känns klumpigt. Varför spelet inte heller har besvärat sig med att ha en blockeringsknapp är också störigt, främst med tanke på att det finns en parreringsmekanik här. I som så många andra spel där man kan trycka på block i sista sekunden, fienden blir då oblockerad för en sekund och ens karaktär kan då göra ett kontringsslag. Gods Will Fall har som sagt inte en sådan knapp, utan man tycker att det är helt rimligt att åstadkomma detta genom att man ska  trycka på dodge och hoppa mot fienden. Vilket är fruktansvärt pantat och slutar i åtta fall av tio med att man blir halvt ihjälslagen. Lyckas man tar krigaren tag i fienden och kastar den på marken vilket gör den mer sårbar för attacker. Det här för med sig att jag bara blir irriterad när jag ser att en fiende kommer i min väg.

Jag blir även något förbryllad över bosstriderna. Till en början ter de sig som klassiska bataljer mot bossar, där de har tydliga mönster och som spelare måste vi försöka tillämpa allt vi lärt oss hittills i spelet. Sedan inser man sakta men säkert att bossarna bara manglar på med anfall och faser och ibland är det fruktansvärt oklart när man ens har möjlighet att få orsaka skada på dem. Lösningen på flera av bossarna visar sig vara att bara springa fram och mata slag mot bossen samt bara hoppas på att man inte förlorar för mycket hälsa på det. Här verkar utvecklaren bara har kastat in bossarna och tänkt att är det svårt duger det, men återigen faller jag tillbaka till att ”ja det må vara svårt, men kul är det inte!” 

När jag ändå är igång och gnäller kan jag påpeka att spelet är fult. På avstånd ser i alla fall miljöerna okej ut, men så fort man kommer lite närmare faller det. Jag antar att man siktat på att det ska se någorlunda handgjort ut, men att man missade att ta bort utsmetade färger och annat som talar för att man bara hafsade ihop någonting och bara sade: Det duger! Karaktärsmodellerna är primärt det jag stör mig på. Det är väldigt mycket polygon från tidigt 2000-tal över dem och precis som miljöerna ser det ut som att man satt ihop någonting snabbt och nöjt sig med resultatet.

Ljudmässigt tycker jag att musiken är trevlig. Det är orkesterarrangemang som är gjorda för att man ska känna sig episk och jag får ändå säga att de lyckats. Vad som inte är lika bra är rösterna. Jag har ingen aning om det är ett nonsensspråk som pratas eller inte. Det ska egentligen inte vara något problem, men misslyckas man i en grotta måste man lyssna på berättarrösten som säger någonting i stil med: Dörren öppnades men ingen kom ut, då Kurt var tillfångatagen inuti. Sedan hör man de övriga karaktärernas klagosång. Dessa partier går inte att skippa och tar onödigt lång tid!

Det finns intressanta mekaniker i spelet. När man närmar sig en grottöppning kan en karaktär inse att denne har sett grottan i sina mardrömmar och får som straff sämre hälsa och styrka på grund av detta. Väljer man att gå in med räddharen och överlever tillräckligt länge, kan man få en boost på samma färdigheter då krigaren blir euforisk av att fortfarande vara vid liv. Andra karaktärer kan ha personliga vendettor mot specifika gudar, vilket ger fördelar om man väljer att ta sig an dessa. Detta gör karaktärerna mer personliga för spelaren och slaget i magen att eventuellt bli av med dem blir således starkare – på gott och ont.

Gods Will Fall bjuder på ett spännande koncept och har även några trevliga idéer rent spelmekaniskt. Tyvärr drar de bökiga striderna, det underliga kontrollschemat, det fula utseendet och dess enformighet ner betyget gruvligt. Jag hade så gärna velat vara mer positiv, men spelet är ärligt talat inte särskilt kul att spela och då är det svårt att vara snäll. Jag önskar de uråldriga krigarna all lycka i sin kamp mot gudarna, då de får klara sig utan mig i framtiden.