Har du någon gång velat ha mer än bara ett bra mordmysterium? Att verkligen få leva dig in i själva berättelsen? I Famicom Detective Club’s senaste spel får vi som medhjälpare på en detektivbyrå ta oss an ett riktigt rysligt fall.
Personligen läser jag inte särskilt många deckare, jag behöver något mer än bara ett mord för att berättelsen ska gripa mig. Det många författare brer på då är en missbrukande detektiv som egentligen har allt för många egna problem för att kunna lösa andras. Min inställning till Emio – The Smiling Man var dock hoppfullt positivt, slänger du in lite animefigurer i mixen brukar alltid något annorlunda hända, på gott och ont…
Mina förhoppningar var inte förgäves, spelet startar upp med att vi som medhjälpare på Utsugis detektivbyrå blir inringda tillsammans med Utsugi-san till vad polisen tror är ett mordfall. En grundskoleelev har hittats död med en papperspåse över huvudet. Han har tydligt blivit strypt till döds. Det mest bisarra är att på papperspåsen han har över huvudet har någon ritat ett obehagligt leende. Ganska snart leder detta oss till den urbana legenden Emio – The Smiling Man.
Tillsammans med Utsugis andra medhjälpare Ayumi försöker vi som spelare leta reda på ledtrådar och intervjua olika personer med koppling till fallet. Trots det tragiska temat stöter vi på många skojfriska eller åtminstone udda karaktärer under berättelsens gång. Allt från gamla skolkompisar med allt för mycket energi till den strama poliskvinnan och hennes odåga till kompanjon.
Så gott som hela spelet går ut på att vi som spelare väljer vilka frågor vi ska ställa i dialog med olika personer. Vi kan välja mellan att fråga eller lyssna till vad de har att säga om en person, ett påstående eller annat nyckelord. Oftast har vi två till tre alternativ som det gäller att alternera för att den andra personen ska berätta så mycket som möjligt.
Utöver att fråga om olika nyckelord kan vi se oss omkring i omgivningen för att se om vi kan hitta några ledtrådar. Eller själva fundera över situationen och det vi precis fått reda på. Att välja att fundera kan i vissa fall ge oss en liten hint om vad vi ska göra för att komma vidare i dialogen, ibland är själva funderandet vad som för dialogen vidare.
Längre fram i spelet introduceras allt fler kommandon, så som att visa en bild eller en skiss du har på dig. Det gäller att varva de olika kommandona på rätt sätt, men även om du inte kommer på den helt korrekta ordningen så bestraffar inte spelet dig. Väljer du ”fel” kommando så bara upprepar personen du pratar med samma mening som tidigare. Resultatet kan dock bli att dialogen känns upprepande och något trög i vissa fall.
Eisuke
Ett problem som spelet har och som jag tror är ganska typiskt för genren är att dialogen kan fastna i en loop då den du pratar med enbart upprepar samma sak om och om igen. Jag kan ha valt alla de olika nyckelorden och sett mig omkring flera gånger och ändå inte komma vidare i dialogen. Att testa alla nyckelorden är ett första steg. Fungerar detta inte så kan det oftast hjälpa att välja kommandot fundera, men ibland kände jag mig verkligen helt fast. Ganska tidigt i spelet fastnade jag i dialog med en poliskvinna som min karaktär kände igen, men visste inte vart ifrån. Efter en bra stunds klickande fram och tillbaka i alla menyer fick jag till slut inse mitt nederlag och googla. Då var det meningen att jag skulle se mig omkring i rummet och klicka på poliskvinnans ansikte, inte bara på henne som person. Detta gjorde att min karaktär kom på vart han sett henne tidigare och dialogen fortsatte.
På liknande vis är det lätt att fastna på några platser i spelet där det till synes är omöjligt att ta sig vidare. Det händer inte ofta men kan kännas ganska irriterande. Mot slutet ville spelet att du faktiskt skulle ge upp och klicka på spara eller sluta undersökningen för att dialogen skulle fortsätta. Just detta segment tog mig verkligen ur inlevelsen i spelet, även om utvecklarnas tanke antagligen var att göra oss som spelare lika uppgivna som huvudkaraktären vi spelar i att hans undersökning nu skulle ta slut.
Detta återkommande irritationsmoment till trots så har spelet en väldigt intressant dialog. Alla diskussioner som vi får delta i har inte något med fallet vi försöker lösa att göra. Vi får lära känna en hel bunt med spännande personligheter, några något mer ovilligt än andra. Alla vill inte hjälpa oss och en del personer måste vi uppmuntra eller charma för att de ska svara på våra frågor. Nyfikenhet och avsaknad av skrupler i att gräva i andras privata liv är nyckeln här.
Spelet består av 12 kapitel och någon gång under varje kapitel får vi gå igenom de ledtrådar som vi har letat reda på. Genomgången kan vara vid slutet av dagen tillsammans med Ayumi eller till exempel på egen hand efter en session i biblioteket. Här kan vi som spelare välja mellan olika alternativ på påståenden som stämmer eller är felaktiga. Om vi inte minns vad vi har kommit fram till och svarar fel så får vi bara välja igen. Detta tycker jag på ett sätt är synd för att våra val inte tycks spela lika stor roll, men samtidigt är det skönt att spelet inte bestraffar mig för att jag är lite tankspridd ibland och inte läste hela frågan.
Efter några av dessa genomgångar ändras formeln något. I stället för flervalsalternativ får vi öppna vår anteckningsbok och avsluta ett påbörjat påstående med de nyckelord som vi har nedtecknade. Eller välja karaktärer från den lista med inblandade karaktärer som vi har i samma anteckningsbok. I några fall får vi till och med själva fylla i ett namn eller ett ord genom att använda tangentbordet. Detta kan bli en aning klurigt i något fall då vi ska skriva in ett namn på någon karaktär, som givetvis är på japanska men med västerländska bokstäver. Du kan inte ta upp din anteckningsbok under dessa genomgångar, så det gäller att lägga saker på minnet. Oavsett hur viktiga du tycker att de är i stunden.
Personligen blev detta framför allt problematiskt en gång då jag läste ett namn på en lapp i bakgrunden i en bar och sedan uppmanades skriva det på egen hand. Efter att jag bara hört, eller läst, namnet en gång visade det sig vara riktigt klurigt. Att ha ett svenskt namn på tungspetsen kan i sig vara irriterande, men tänk då att enbart minnas första bokstaven i ett namn på ett helt annat språk… Det fanns ingen möjlighet att backa ur och läsa på lappen igen, så jag fick åter igen krypa till korset och googla…
Berättelsen är som tur är det som lyfter spelet. Trots alla sina små problem så tycker jag ändå att de är små i jämförelse med hur gripande berättelsen är. Alla karaktärerna är distinkt unika och nätet mellan alla karaktärerna växer sig bara alltmer komplicerat allt eftersom. Små hintar ger oss som spelare glimtar om hur saker hänger ihop. När vi äntligen får reda på hur det faktiskt ligger till kan vi antingen utropa ”Det var ju det jag visste!” bara för att i andra fall inse att vi blivit helt bortkollrade.
Det är inte enbart upplösningen i vem mördaren är som ger oss ett avslut. Flera mindre mysterier eller funderingar får även sina svar vid väl avvägda tillfällen under berättelsen. Med stigande intensitet viker mordmysteriet ut sig framför oss på den lilla switch-skärmen.
Musiken stämmer inte alltid ihop med stämningen då den i början av spelet känns lite som den musik vi kan höra i en hiss eller ett generiskt köpcentrum. Senare tonas den dock upp till att bli mer mystisk och spänd. Första hälften av spelet känns ändå musiken lite ur kontext. Lite som när någon satt en romantisk poplåt som effektmusik till en biljakt. Alla dialoger är röstsatta på japanska och röstskådespelarna gör ett riktigt bra jobb. Så även om ansiktsuttrycken inte alltid är helt mitt i prick så är rösterna definitivt det.
Menyerna är enkla men klickandet fram och tillbaka för att ”locka fram” dialogen kan kännas lite enformigt i vissa scener. Det var inget som egentligen störde mitt helhetsintryck, men för de som inte är vana vid spel med massor med dialog kan detta kännas lite som att se en film med upprepade avbrott.
För den som ska ta sig an det här spelet gäller det att du är medveten om att spelet i princip bara är dialog. Men en sådan dialog sedan. Den dramaturgiska kurvan grep verkligen tag i mig och jag har både skrattat och haft hjärtat i halsgropen i min genomspelning på omkring 10-15 timmar.
Efter att vi klarat ut spelet får vi även ett extra kapitel som berättar mer om mördaren och dennas bakgrund. Här varnar spelet oss för att det är väldigt grova ämnen och bilder som kommer visas för oss som spelare. Detta extra kapitel är betydligt mörkare än det övriga spelet och visar mycket lidande, så en varning är verkligen på sin plats. Efter att ha sett detta sista kapitel som i stor del utspelar sig som ett anime-avsnitt ersattes min lättnad vid spelets slut av en sorgsamhet av att detta hemska mycket väl hade kunnat hända på riktigt. Vilken tur att det i detta fall är fiktion.
Emio – The Smiling Man är inte för den lättskrämde, vilket jag i och för sig är… Men trots de otäcka och ibland rentav äckliga scener som spelet bjuder på är här inga monster eller mördare som hoppar mot oss i mörkret. Vi som spelare är mycket väl medvetna om när det kommer att dyka upp något obehagligt. Att det är i manga eller animestil gör det även lite lättare för mig med lite för lätt att spinna mardrömmar att ta mig igenom de obehagligare delarna av spelet.
Som slutkläm av denna ganska långa utläggning om Emio – The Smiling Man vill jag lyfta hur väl utvecklarna lyckats med balansen mellan underhållande komiska scener och svåra teman i hjärtskärande händelser. De problem som spelet har med dialogvalen kan jag ha överseende med då berättelsen är en av de bästa jag spelat på mycket länge. Snubblande nära Toppklass vill jag verkligen rekommendera spelet till den som vill uppleva en riktigt rysare nu under hösten. Ett demo finns på Nintendo e-shop.
