Call of Duty: Modern Warfare

Nu är det visst fjärde året i rad som jag sätter mig ner för att återigen skriva om årets Call of Duty. Denna gång ska vi varken ut i rymden eller tillbaka till Andra Världskriget utan rakt in i vår egna nutid. Frågan även denna gång är om det finns något nytt och spännande att hämta härifrån eller om det bara är samma gamla visa igen. Häng med så tar vi en titt på Call of Duty: Modern Warfare!

Kampanj

I de djupa skogarna av Urzikstan smyger sig en grupp med amerikanska specialstyrkor fram. Bland dem har vi CIA agenten Alex som har skickats dit för att infiltrera en rysk militärbas och lokalisera en försvunnen försändelse av ryska kemiska vapen. Efter ett lyckat anfall på basen hittar gruppen vapnen, men hamnar i ett bakhåll och en grupp terrorister åker iväg med gasen. Med de kemiska vapnen i fel händer måste amerikanarna reagera snabbt och anlitar därför en bekant man vid namn Captain Price för att assistera i jakten på de kemiska vapnen. Ett dygn senare attackerar en grupp självmordsbombare från terrorgruppen Al-Qatala Piccadilly Circus i London. SAS Sergeanten Kyle Garrick är på plats och får tillsammans med Captain Price’s hjälp läget under kontroll. Kyle Garrick rekryteras också in i gruppen som är efter den stulna gasen. Alex skickas till en rebellgrupp nere i Urzikstan och nu är jakten på den stulna gasen igång. En bombastisk kampanj följer därefter!

Kontrovers är måhända inget nytt för Call of Duty serien. Alla minns mediedrevet som gick igång efter Modern Warfare 2 och dess ”No Russian” uppdrag. Där man som spelare fick möjligheten att kliva in på en rysk flygplats och skjuta ner försvarslösa civila. Denna aspekt har vridits upp många grader denna gång. Till att börja med är civila i all allmänhet med i skottlinje oftare och spelets mekanik har uppdaterats för att reflektera detta. Efter varje uppdrag får man ett betyg från A till F i så kallad ”Collateral Damage Assessment”, det vill säga hur mycket sidoskada man orsakat gentemot civila under uppdragets gång. Detta gör att man i många fall faktiskt får bekräfta innan man skjuter att det faktiskt är en soldat man siktar på och inte en civil.

Detta är en fråga som ställs inför några av spelets karaktärer. Hur långt är man villig att gå och med vilka medel för att uppnå sina mål. För min del var det väldigt oväntat, och stundtals känns Call of Duty lustigt nog som ett anti-krigs krigsspel. Så motsägelsefullt som det nu låter.

”We are all killers here. No?”

Där kampanjen dock faller helt platt om du frågar mig, är vid porträtteringen Rysslands styrkor och soldater. Att använda ryssen som skurk är en gammal kliché som funnits sedan länge i västvärlden, speciellt populär under Kalla Kriget. Jag har inte personligen argumenterat emot den kliché tidigare, men i detta spel tycker jag att de dras så löjligt långt. Om du som läser vill undvika spoilers kan du hoppa vidare till styckena om multiplayer. Ryska soldater ses döda civila helt ohämmat, de använder gas mot civila mål och hänger civila som straff för dödandet av ryska soldater. De största praktexemplet är dock just den händelsen som har en exakt verklig motpart. Skildringen av ”Highway of Death” i spelet skiljer sig inte mycket från sin verkliga motsvarighet. Dock är det Ryssland och inte USA som står till svars för händelsen i spelet.

Alla dessa exempel bidrar till en känsla av klumpighet i spelets sensmoral. Det är tydligt att man ville berätta en mer jordnära berättelse och visa krigets alla mörka sidor, inte bara de actionfyllda och heroiska bitarna. Men när man tar ett land från verkligheten och gör dem så oerhört onda faller de hela platt. Speciellt när de länder som ställs emot varandra båda två i verkligheten befinner sig i en rejäl gråzon, och ska definitivt inte porträtteras som någon form av kamp mellan gott och ont.

Allt detta sagt, finns det något mer positivt att säga om kampanjen? Ja, om vi riktar in oss mer på gameplay så finns det några positiva överraskningar. Call of Duty kampanjerna är så klart kända för sin linearitet och denna aspekt är förvisso inte helt bortstädad. Men det jag la märke till är du mångt och mycket är fri att röra dig som du vill i många banor, och så länge du uppfyller det angivna målet kan du ta dig an spelets fiender lite på det sättet du vill. Det finns några banor i mitten och mot slutet som skiner i detta anseende, då spelet släpper på tyglarna och låter en springa runt lite som man vill. Detta var en behövlig förändring från tidigare spel, där man kände att man alltid under alla omständigheter måste gå exakt den väg som spelet sa åt en att gå.

Multiplayer

Singelspel i all sin ära men det är ju multiplayern som många köper Call of Duty för, så låt oss ta en genomgång av hur upplägget i årets Call of Duty ser ut. Vi kan börja i ena änden med vilka spellägen som erbjuds. Bekanta klassiker så som Team Deathmatch, Domination, Free-For-All och Headquarters är så klart var. Ground War gör även ett återbesök men denna gång är har spelläget helt egna och i Call of Duty’s mått mätt väldigt stora banor.

Ett nytt spelläge som tagit upp en stor del av min tid med Modern Warfare är 2v2 läget Gunfight. Även här har vi en handfull skräddarsydda mindre banor. Läget spelas i rundor utan respawn och återgenererande hälsa, försten till sex stycken vunna rundor vinner hela matchen. Antingen vinner man helt enkelt genom att döda sin två motståndare, eller så kan man också vinna genom att ha mest hälsa kvar när tiden tagit slut eller också ta kontrollen över en flagga i kartans mitt. Detta kanske inte är det mest nytänkande eller revolutionerande spelläget som serien erbjudit. Men den framhäver verkligen justeringarna som gjorts på rörelse och skjutandet som mer eller mindre känts väldigt likt i många år. Ens karaktär har nu en tydlig vikt och tröghet i sina rörelse samtidigt som man ändå tar sig fram snabbt. Särskilt tack vare att man numera kan dubbelklicka på sprint knappen och för en kort stund springa extra snabbt. En annan märkbar skillnad är att vapen har avsevärt mycket mer visuell rekyl, särskilt de vapen med öppna riktmedel och snäppet högre kaliber.

Men det hade ju inte varit ett Call of Duty utan Create A Class. Denna gång är Pick-10 system borta utan vi har ett betydligt mer traditionellt system där man får välja ett gevär och ett sidovapen. Tre stycken perks som förhöjer olika förmågor samt två val mellan explosiva och taktiska tillbehör, så som spränggranater och chockgranater. Men det tar ju så klart inte slut där. Varje vapen kan sedan utrustas med fem stycken tillbehör, bland annat sikten, nya kolvar, ljuddämpare eller flamdämpare. Som grädden på moset får man så klart också smacka på lite färg på sina vapen.

Summa summarum då. Är Call of Duty även denna gång i grund och botten samma spel? Helt klart, om du har lagt serien bakom dig sedan länge finns det inte mycket nytt här som kommer övertyga dig att börja spel CoD igen. Spelet har fortfarande samma kaosartade non-stop action sedan tidigare. Rörelse och skjutande känns nytt och fräscht och den nya motorn ger spelet en behövlig modern känsla. Jag som spelat varje spel med enstaka undantag sedan Call of Duty 4 har definitivt fått tillbaka intressent.

Co-op

Detta läge fortsätter som en liten avstickare där kampanjen tog slut. I skrivande stund finns det fyra uppdrag att ta del av tillsammans med upp till tre vänner. Man ska dock inte förvänta sig samma kvalitet på uppdragen som i kampanjen. Detaljerna och de exakta målen i uppdragen kan variera, men de slutar allt för ofta med att man står stilla på en och samma plats och försvarar sig mot till synes oändliga horder av fiender. Såsom med andra förstapersonsskjutare är Call of Duty som värst när man inte får röra sig framåt. I skrivande stund är Co-op något av en besvikelse, så jag hoppas att de i framtiden lägger lite mer krut på Co-op uppdragen.

Summering

Man kan ju inte förneka att det fortfarande är samma gamla Call of Duty detta handlar om. I grund och botten är gameplay bekant och kampanjen är en liknande kort bombastisk upplevelse som vi sett innan. Jag har ju personligen skrivit på den här hemsidan att jag tröttnat totalt på Call of Duty. Så spelet måste ju ändå har något extra som de senaste fyra årens iterationer inte har haft. Personligen bidrar den nya motorn till den punkten mycket. Känslan är betydligt mer följsam och precist. Grafik och ljudeffekter är bättre än någonsin och dessutom flyter de på hur bra som helst (både på min och Fredriks dator med olika nivåer av prestanda). Att klämma av en hagelbrakare rakt i nyllet på någon ger bättre tillfredsställelse än någonsin innan, och jag tror att det är just det denna iteration har som dom gamla saknat. Bra känsla i gameplay.