Indivisible

Den unga flickan Ajna ser sin by stå i lågor, med krig som härjar runtomkring. Hennes far faller offer för den onda armé som anfallit, och hon beslutar sig för att ta ut motståndarnas ledare Ravannavar. Men inte ensam, utan hon fångar (omedvetet) andra personer till hennes inre värld (?!). Ja det är en mustig saga med en rättfram hjältinna i spetsen. Vi får se om spelet levererar något episkt i slutänden.

När Ajnas far drar sitt sista andetag, så är det hämnd som fyller upp hennes annars muntra hjärta. Att hon sedan under resans gång mot den onda tyrann som lett arméerna mot hembyn, lyckas fånga in och transportera olika karaktärer till sin inre värld (här kallad Inner Realm) är lika förvånande för dig som spelare som det är för henne.

Spelet öppnar upp med en filmsekvens som verkligen får mig att känna att utvecklarna inte bara bryr sig – men älskar sitt spel. Den anime-inspirerade filmsekvensen leder ut i den fina men mer spartanska ’look’ som är spelet. Ett sidskrollande RPG/plattformsäventyr med turbaserade strider, akrobatik och pussel. Där du som Ajna möter nya faror och karaktärer på löpande band. 

Ja utvecklarna har med Indivisible skapat något som känns unikt och framförallt vackert. Du utforskar världen under resans gång efter röda stenar som låser upp fler ”actionpoints” – d.v.s. antalet aktioner dina karaktärer kan göra under strider, samt löser pussel, låser upp nya vapen och framförallt träffar på olika individer som du medvetet eller omedvetet får med i ditt party. Sedan är det bara att välja vilka fyra karaktärer du vill ha tillgängliga, och variera allteftersom du spelar. Ajna transporterar de olika karaktärerna till den hubb-värld som heter ”Inner Realm” där du kan prata med de, interagera med de och få ny information genom spelet – en intressant tagning på hubb-världstänket.

Se där, en trophy för att jag uppgraderar mig i ”Inner Realm”

Hela systemet med turbaserade strider i en plattformsvärld var ovan – men när man kom in i det hela så infann sig taktik och eftertänksamhet på ett tacksamt sätt. Varje karaktärs agerande utgår ifrån att du helt enkelt trycker på en enda knapp. Men med variationen i att om du samtidigt håller handkontrollens tumspak neråt så är det en typ av attack – håller du uppåt så är det en annan. På detta sätt så lär du dig hur du bryter igenom olika motståndares försvar, hur du bör hålla på vissa karaktärers krafter till när du behöver de, samt får bättre koll på när du använder dig av en specialkraft. Specialkraften byggs nämligen upp (som till synes av den mätare uppe i vänstra hörnet i bild), och när den är full, så håller du in R1 och trycker på lämplig knapp (för den karaktär du vill använda), och vips så körs den.

På det hela, är det ett stridssystem som om än varierat, bara blir så bra som dess motståndare. Visst finns det undantag, men de flesta fiender du stöter på är mer av rena HP mätare på ben – för att uttrycka sig dumt. Med det menar jag att du egentligen inte direkt använder någon strategi i många lägen, utan bara mosar på, och när motståndarna attackerar trycker in L1 som blockar. Visst handlar det också om tajming när det kommer till blockandet – men på det stora hela så är striderna många gånger rentav trista, och snarare ett hinder på vägen, i den fina om än enkla berättelsen som målas upp. Sedan har vi även pilbåge och yxa som den unga Ajna får tag i som tillåter henne att ”hugga” sig upp till högre höjder, och skjuta på mekanismer på långt avstånd.

Tack och lov finns ett gäng olika karaktärer, alla förmedlade med roliga dialoger och vana röstskådespelare – där särskilt den lakoniska Razmi står ut, med sina torra one-liners. Själva plattformandet och kontrollen är dessutom väldigt välbalanserad och exakt, och känns som något som utvecklarna verkligen nött mycket tid på. Pussel och gåtor i miljön är relativt enkla, men ändå underhållande, och spelet i sin helhet kan komma att bli lite av en nutida klassiker, om man bara ser till hantverket i animationer och karaktärsurval.

Men än en gång, så är det tråkigt att fiender du stöter på har ovanligt höga HP mätare, men utan någon finess i hur man tar ut dom. För att inte tala om de märkliga buggar och just den obalanserade känslan som tornar upp sig över spelet. Buggarna är inte direkt så farliga – mest dialoger som så tydligt skulle vara upplästa, men som inte kan höras (är egentligen de värsta buggarna), men de obalanserade avstånden mellan olika spartillfällen, fienderna än en gång, och kontrasten mellan plattformandet och de turbaserade striderna, gör att jag själv går fram och tillbaka i vad jag tycker…

Om jag ska försöka landa någonstans, så är det ändå en angenäm spelstund du har framför dig, med en mängd karaktärer du kan lära känna, annorlunda spelstil och med vackert animerade sekvenser och gameplay. Sedan att spelstilen inte riktigt lyckas föras samman hela vägen gör inget, det är ändå en fin stund med vår tjej Anja.

FYI. Då vi fått kod på förhand, så finns det givetvis en stor chans att utvecklarna lyckas lösa de buggar som finns till release.