Hem RecensionerSpelrecensionerNintendo LEGO Star Wars: The Skywalker Saga

LEGO Star Wars: The Skywalker Saga

av Mattias Malm

LEGO och Stjärnornas Krig är en kombination vi har sett tidigare. De små blockfigurerna har gett oss sin knasigare version av berättelsen i en fjärran galax för längesedan. Nu har man för första gången samlat samtliga nio filmer i ett och samma spel. Frågan är om det är platt fall eller en fullträff vi har framför oss.


Det kanske är en aning överflödigt att gå in på berättelsen här. Jag gissar på att de som läser dessa rader är bekanta med vad som berättas i berättelserna som samlas under paraplyet Star Wars. Men för sakens skull kan vi säga att de berättar om ett krig i en galax långt, långt borta. Där ett ont imperium vill lägga beslag på hela galaxen och hur en motståndsrörelse gör allt i sin makt för att hindra detta. Detta krig kommer att kretsa mycket kring en familj vid namn Skywalker. De är samtliga starka inom en slags religiös kraft som helt enkelt bara kallas för kraften. Några är trogna den ljusa goda sidan och andra frestas av den mörka sidan och sprider djävulskap. Det är en klassisk berättelse om det onda mot det goda, vänskap, svek och äventyr. För första gången kan vi nu med de knasiga LEGO-figurernas hjälp ta oss genom sagans samtliga nio delar.

Frågan som först dyker upp hos mig är om jag måste börja med första episoden och jobba mig framåt. Det visar sig att den första berättelsen i varje trilogi är öppna från början och de resterande delarna öppnar upp sig allteftersom. Det är ju väldigt trevligt, eftersom att spelaren då kan välja sin favorittrilogi, utan att känna sig tvingad att spela genom de berättelser man inte håller lika kär. Spelet följer filmernas berättelse såklart, men till skillnad från de allra första LEGO-spelen som tacklade Star Wars, slussas man inte bara vidare från scanario till scenario. Utan man har öppnat upp det en aning och det finns tillfällen då spelaren kan ranta runt i miljön och leka runt lite på egen hand. Man har till och med kastat in lite sidouppdrag för de som känner att de vill ha lite mer än bara den välbekanta historien. När man tagit sig genom de olika nivåerna öppnas något som heter Galaxy Free Play upp sig. Där man har möjlighet att utforska de grejer man känner att man missade tidigare.

Det här innebär att när du får ta kontroll över karaktärerna får du en markör i världen som visar vart du ska gå för att föra handlingen vidare och när du kommit fram dit får du frågan huruvida du vill fortsätta berättelsen eller inte. Just det här semi-öppna sättet att närma sig berättelsen är jag personligen tveksam till. Jag köper att man vill bjuda på mer innehåll, eftersom att de flesta som kommer spela redan kan berättelsen, eller är av en yngre årskull som vill att spelet ska vara mer av en öppen lekstuga. Jag tycker dock att det sker en konflikt i spelets flöde. Spelet har nämligen en stark framåtrörelse hela tiden och gör att de ibland väldigt långa transporterna till nästa punkt blir outhärdlig. Sidouppdragen är emellanåt inte så bra utspridda och ibland måste du aktivt leta efter dessa, vilket jag har svårt att göra eftersom att spelet manar mig att gå vidare hela tiden.

Spelet är nämligen som bäst under filmernas kända scenarier. Där det bjuds på rolig action av varierande sort. Allt från bataljer med rymdskepp i yttre rymden, skottlossning mot fiender samt dueller med ljussablar. Därför blir det återigen en konflikt för mig när jag kommer till de halvöppna transportsträckorna, eftersom det blir som att spelet rusar in i en betongvägg med huvudet före. Det blir således svårt för mig att verkligen känna mig investerad i spelet och jag suckar högt och ljudligt när jag måste ranta runt en hel karta för att komma till nästa historiepunkt. Jag hade kunnat godkänna sidouppdragens existens om det hade känts värt att göra dem. Den enda belöningen man får är värdefulla legobitar som används för att köpa på sig förmågor, någon karaktär och en värdefull kloss som kallas för kristall som mest bara är en klapp på axeln. Det utvecklar inte någon slags bakgrund till berättelsen och de berikar inte universumet direkt heller. De finns där för spelare som jagar duktighetspoäng helt enkelt.

Färdighetspoäng nämnde jag. Nytt för det här spelet är ett slags rollspelselement. Där man kan utveckla alla karaktärernas förmågor så att vapen och liknande saker fungerar bättre. Därför kanske man kan tycka att det är trevligt att få legobitarna som belöning av sidouppdragen. Ja det kan man tycka, men är det någonting som är lätt att få tag på i spelet är det dessa bitar. De ligger och dräller överallt på banorna. Löser du problem på banorna strösslas dessa bitar ut. Slår du sönder inredningen eller besegrar fiender strösslas bitar ut också. Det är helt enkelt överflödigt att ha det som motivation, eftersom att du får dem bara av att spela berättelsen.

Någonting annat som är nytt för det här spelet är att man valt ett tredjepersonsperspektiv, som är vanligt i actionspel som till exempel Uncharted. Det är trevligt på ett sätt eftersom att det gör actionsekvenserna betydligt mer intensiva. Det är såklart ett trevligt tillskott, men jag tycker att det känns en aning klumpigt. Jag kan inte riktigt peka på exakt vad bekymret är, men karaktärerna känns en aning stela att hantera. Det kan förvisso ha att göra med kontrollen som på det stora hela fungerar. Men det finns frustrerande företeelser som att prata, bygga, använda objekt, använda förmågor och beväpna sig använder sig av samma knapp. Jag sitter och svär över att karaktären inte gör det jag vill. Att fienderna dessutom är projektilsvampar, det vill säga att man ibland måste skjuta i en mindre evighet innan de dukar under, gör att frustrationen bara stiger inom mig.

Spelet är som sagt bäst när man är inne i filmernas kända scenarier. Då känns allting mycket mer fokuserat och tempot är betydligt mer finslipat här. Tyvärr är det inte helgjutet. Det finns nämligen partier här som håller på alldeles för länge. Detta blir tydligast i bosstriderna. Där bossarna kan springa och gömma sig helt plötsligt och man måste spendera en mindre evighet med att hitta dem för att kunna fortsätta striden.

Utseendemässigt är det ingenting att klaga på. Miljöerna är faktiskt riktigt välgjorda och det märks att man verkligen ansträngt sig för att översätta dem från filmerna. Musiken är så klart bra. Man har ju lånat soundtracket till filmerna och det passar precis lika bra här. Mellansekvenserna bjuder på den knasiga slapstick-humorn som har blivit ett signum för LEGO-spelen. Det jag dock kan sakna är att denna knasighet inte riktigt översätts i själva spelandet. Jag sitter och skrattar gott i mellansekvenserna, men den underhållningen går tyvärr förlorad i resten av spelet.

LEGO Star Wars: The Skywalker Saga vill bryta ny mark med tredjepersonsvy, halvöppen värld och lite rollspelselement. Tyvärr känns inte rollspelsaspekten tillräckligt utarbetad i min smak och den halvöppna världen leder oftast till en konflikt i flöde och tempo. Väl i berättelsernas actionsekvenser blommar spelet ut med varierade spelelement och finslipat tempo. För egen del hade spelet tjänat på att vara mycket mer linjärt. De halvöppna tillfällena blir i slutändan bara evighetslånga transportsträckor till historiepunkt. Sidouppdragen ger dessutom inte tillräckligt mycket belöning för att kännas existensberättigade. Jag vill säga att spelet är superkul och bjuder på mersmak, men transportsträckorna och andra problem jag har gör att det alltid är ett motstånd när jag ska starta spelet igen. Jag känner inte den spelglädjen spelet vill utstråla helt enkelt.


Specifikation

Denna recension baseras på Playstation 5 versionen.
Spelet finns tillgängligt till samtliga plattformar.

LEGO Star Wars: The Skywalker Saga. Lägsta pris 518 kronor enligt Steam 2021-04-05.

 

i samarbete med PriceRunner

Recensionsex tillhandahållet av Warner Bros. Interactive Entertainment.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll. 

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar