ASUS ROG Falchion Ace HFX

Falchion Ace HFX är ett tangentbord med ett tydligt syfte: att vara ett högpresterande, portabelt gamingtangentbord med magnetiska brytare och justerbar aktiveringspunkt. På den fronten levererar tangentbordet en upplevelse i toppklass. Men bakom den avancerade tekniken finns detaljer som kan påverka hur väl tangentbordet faktiskt lever upp till förväntningarna – både i spel och vid vardaglig användning.

Låt oss börja med det uppenbara – detta är ett gamingtangentbord. Det innebär en 8000 Hz pollingfrekvens för en extremt snabb respons, iögonfallande RGB-detaljer och blixtsnabba brytare. Mycket av marknadsföringen kring Falchion Ace HFX fokuserar just på dessa brytare. De är ASUS nya och egna magnetiska ”hall-effect”-brytare, där aktiveringspunkten kan justeras mellan 0,1 och 4,0 mm. Detta tillåter användare att anpassa exakt hur känsligt tangentbordet ska vara – en funktion som man önskar att alla tangentbord hade.

Det är magneterna i brytarna som möjliggör denna föränderliga aktiveringspunkt, och de håller dessutom längre då friktionen mellan materialen är obefintlig. Det extremt lätta motståndet på 40 gram, tillsammans med tangentbordets ovannämnda höga pollingfrekvens, bidrar till en otroligt responsiv känsla. Falchion Ace HFX är menat att användas för gaming, och på den fronten tillhör tangentbordet den absoluta toppklassen.

Falchion Ace HFX har en 65%-layout som passar i ett 60%-format, vilket enligt mig är den perfekta balansen mellan produktivitet och gaming. Den kompakta formen ger gott om plats för musen, samtidigt som de användbara piltangenterna behålls. Även om avsaknaden av F1-F12-knapparna märks till en början, vänjer man sig snabbt. Tangentbordet är tydligt utformat för att vara portabelt, med sin lätta vikt, kompakta design och det medföljande skyddet för tangenterna.

Gamingtangentbord är ofta kända för att vara plastiga och högljudda. Det förstnämnda stämmer delvis; Falchion Ace HFX är huvudsakligen tillverkat av plast, med en bakplatta i aluminium där tangenterna är fästa. Detta bidrar till den låga vikten på endast 643 gram, och trots plasten känns tangentbordet stabilt och robust, utan några tecken på att knaka eller böjas under användning.

Tangenterna är gjorda i PBT-plast, som är mer tåliga än ABS-tangenter och både låter och känns bra. De är kortare i höjd än vanliga tangenter, och kommer dessutom med en textur som förhindrar fettiga fingrar från att göra avtryck. Att tangenterna är lågprofil är väldigt välkommet, särskilt när tangentbordet inte levereras med ett handsledsstöd. En mindre petitess är att typsnittet är lite väl “gamer-aktigt” för min smak, men sådant kan lätt bytas ut för den som stör sig lite extra över det. Tangenterna sitter stabilt på plats och de förvånansvärt bra stabilisatorerna bidrar till att ”Space”- och ”Enter”-knapparna likaså är stadigt på plats.

Där Falchion Ace HFX skiljer sig från många andra gamingtangentbord är att knapptryckningar inte låter horribelt dåligt. Faktiskt så är det helt tvärtom. Tack vare den mycket omtalade gasket-mount designen och fem lager ljudisolerande material, tillsammans med switchar som är försmorda redan i fabriken, levererar detta tangentbord en skrivupplevelse i världsklass. Ljudet är klickigt, men har djup bas och känns fantastiskt taktilt. Av alla tangentbord jag haft är detta i särklass den skönaste att skriva på, vilket är mirakulöst med tanke på att det är menat för gaming.. Ljud- och känslomässigt kan klickandet närmast jämföras med Cherry Red-brytare – fast ungefär dubbelt så bra – och eftersom det tyvärr inte går att ändra brytare får man nöja sig med vad som levereras.

Rapid trigger kan aktiveras på tangentbordets baksida.

Med Falchion Ace HFX introduceras två nya lägen: Rapid Trigger och Speed Tap. Det förstnämnda är en fantastisk idé: en switch på baksidan av tangentbordet som tillåter dig att direkt ändra brytarnas aktiveringspunkt. Det är nästintill omöjligt att arbeta och skriva på ett tangentbord med en aktiveringspunkt på 0.1 mm, då de minsta lilla misstagen i fingerplacering leder till att oönskade tangenter nedtrycks. Samtidigt är en så låg aktiveringspunkt viktigt för spel, då snabba reflexer är avgörande. Lösningen? Tillåt användaren att snabbt byta mellan två aktiveringspunkter på tangentbordet, i mitt fall 0.2 mm och 1.0 mm, för att vara flexibelt både för vardagsbruk och för spel. Jag använder funktionen flera gånger per dag och är lika glad att den finns varje gång.

Speed Tap är en omtalad och kontroversiell funktion. Precis som Razers Snap Tap och Wootings Rappy Snappy tillåter funktionen att användaren – enkelt förklarat – kan göra omänskligt precisa rörelser, vilket är särskilt avgörande i spel som CS, Valorant och Overwatch. Mest användbar var denna funktion i Counter-Strike, men där har den nyligen förbjudits av Valve. För en duktig spelare är skillnaden med Speed Tap-läget direkt märkbart, men för en vardaglig spelare är funktionen obetydlig.

RGB-belysningen är helt okej; inte exceptionellt bra, men inte heller en besvikelse. LED-lamporna är rätt svaga och att tangentbordet är helt svart, inklusive bakplattan, hjälper inte ljuset att spridas särskilt väl. Med det sagt är belysningen faktiskt helt okej – tangentbordet har de vibranta färgerna som man är van med, har inga annorlunda färgstick och kan ändras fritt direkt via tangentbordet eller i den medföljande mjukvaran. Tyvärr kan dock inte den väldigt utstående remsan med “Republic Of Gamers”-texten stängas av, men förhoppningsvis kan det ändras i en framtida mjukvaruuppdatering.

RGB-belysningen är helt okej.

Där börjar dock fördelarna ta slut, och det finns mycket som kan avvärja en potentiell köpare. Låt oss börja med det värsta brottet: touchpanelen. Detta är inte en touchpanel i vanlig ordning, utan snarare en plastig remsa på tangentbordets baksida som tillåter användaren att ändra ljudnivå, pausa ljud, justera tangenternas aktiveringsnivå samt ett antal andra funktioner. Men touchpanelen är något enormt opålitlig och kräver ibland två eller tre försök att åstadkomma det man faktiskt försöker göra. Något så enkelt som att pausa musiken kan ibland ta flera försök att genomföra, och att höja eller sänka volymen är desto svårare.

På många tangentbord styrs media och ljudvolym som bekant av en ratt. Det värsta är att Falchion Ace HFX faktiskt har en ratt-liknande knapp på baksidan, men den agerar som en knapp (och bara en knapp) för att ändra mellan de olika lägena som erbjuds: media, ljud, belysningsstyrka, aktiveringspunkt och ett anpassningsbart läge. Man använder sedan touchpanelen för att justera dessa olika lägen. Varför ASUS inte gjorde så att den ratt-liknande knappen kan vridas för att justera dessa funktioner, volymen och media, istället för att använda en opålitlig touchpanel, är bortom mig.

På baksidan finns även två (!) USB-C ingångar, men ingen “USB-passthrough”-port. Tanken är att tangentbordet kan vara kopplat till två datorer samtidigt, och mycket riktigt finns en switch på baksidan för att ändra vilken utgång som tangentbordet skriver till. För den enstaka procenten som faktiskt kan ta nytta av att ändra var tangentbordet skriver till (exempelvis till laptopen eller till datorn) kan denna funktionalitet vara väldigt användbar, men för den överväldigande majoriteten är det bara en krusidull. Det finns dock två problem med detta: För det första levereras tangentbordet med endast en kabel, så den andra måste användaren förse själv. För det andra så måste du som användare sträcka dig till tangentbordets baksida varje gång du vill byta vilken enhet tangentbordet skriver till. Jag skulle mycket hellre se en blåtands- eller 2,4GHz-trådlös funktionalitet på tangentbordet, särskilt med avsaknaden av en USB-passthrough-port.

Den opålitliga touchpanelen är ett stort minus.

Programvaran ASUS Armoury Crate är sedan länge kritiserad. Vid första installationen möttes jag med att programvaran inte kunde installeras, men efter ett andra försök fick jag det att fungera. Armoury Crate är fyllt med reklam, är långsam och kör ibland flera andra orelevanta processer i bakgrunden. I skrivande stund körs 14 olika Armoury Crate-relaterade processer på min dator enligt aktivitetshanteraren. Efter att jag installerat Armoury Crate tigger programmet vid varje uppstart om att jag ska skapa ett konto och registrera mitt grafikkort. Nej, tack. Det är så nära bloatware som en mjukvara kan komma.

Armoury Crate är dock inte nödvändigt för att använda tangentbordet, men många funktioner kan endast styras och ändras på via mjukvaran. Det gäller även för RGB-ljuset, där Aura Creator tillåter mycket justering och låter kreativiteten för att justera färgerna flöda fritt. Men först måste man bara ta sig igenom Armoury Crate.

Falchion Ace HFX levererar en gamingupplevelse i världsklass med imponerande skrivkänsla, snabb respons och en rad användbara funktioner. Prislappen på $189.99 är dock hög, särskilt med tanke på de tveksamma designvalen, den opålitliga touchpanelen och den problematiska mjukvaran. Marknaden för tangentbord med magnetiska brytare är ännu omogen och konkurrenterna kommer snabbt ikapp, och med tanke på bristerna som följer med detta tangentbord kan det vara värt att vänta ett par månader för nya tangenbord att dyka upp på marknaden (eller till ASUS-tangentbordets nästa iteration) innan man gör ett köp. För den genomsnittlige användaren är det  svårt att motivera köpet i nuläget, men för gamers som prioriterar prestanda och portabilitet – och inte mycket annat – kan det fortfarande vara värt att överväga.