Assassin’s Creed Shadows

Förlåtelse tar många former. En ed, ödmjuka ord eller att aktivt agera på ett sätt som förtjänar förlåtelse. Något som överensstämmer med Naoe och Yasukes resa genom det feodala Japan – en lika delar Tarantino-doftande actionspektakel som smäktande melodrama.

Att påstå att AC: Shadows har varit omdebatterat är en underdrift. Allt från att inte representera Japan på ett respektfullt sätt, uppskjutningar, läckor och diverse kontroverser har redan skadat spelets anseende innan det ens släppts. För mig handlar det om en enda sak: är spelet roligt och engagerande? En fråga som på pappret verkar enkel, men som i fallet med AC: Shadows blir mer komplex ju längre du spelar. För nog tusan finns det mycket att göra här… kanske lite för mycket!

Feodala Japan, ja tack!

Låt oss börja med berättelsen, som först leder oss till Naoe, en ung kvinna vars liv abrupt bryts av, ett där hon förs in i konspiratoriska intriger under Japans senare Sengoku-era. I hennes fall börjar det med tragedi till synes på grund av den smått imperialistiska krigsherren Oda Nobunaga i hans framfart över de japanska markerna – där framförallt en annan ung mörkhyad samuraj kan hittas. Yasuke som denne man kallar sig, är alltså initialt på motsatt sida från Naoe – något som lägger till grund en i mina ögon fin – om än förutsägbar – berättelse om förlåtelse, hämnd och gammal hederlig AC-action. Givetvis är inte allt som det verkar och under spelets första tio timmar är det just Naoe vi enbart följer, när hon försöker komma till grepp med den tragedi som fallit över henne. Allt i jakten på att nå Oda Nobunaga med en hämndlystnad bortom många andras. Inte nog med att hon ser honom som skälet till varför vissa familjemedlemmar tagits från henne, en specifik artefakt som hennes far bad henne att finna och se efter – ska tydligen finnas i hans ägor.

Naoe i all sin prakt!

Nu är allt inte alltid riktigt som det verkar, och när dagen kommer då Oda Nobunaga står framför henne, blodig och dan, kommer även Yasuke in i bilden. Härefter leder ödet Naoe och Yasuke samman, i vad som blir en gemensam resa in bland konspiratoriska hemliga klaner, udda grupperingar och allmän mystik. En berättelse jag personligen fann riktigt engagerande – om än med en och annan floskel. Just balansen mellan Naoe och Yasuke funkar väl – åtminstone sett till det narrativa, medan själva spelandet däremot kan ta sig en törn när du skiftar mellan de två. En sak är säker, för alla som gillar AC-serien har Shadows skalats utifrån åtminstone mängden referenser mot tidigare spel, och har därmed gjorts till att bara handla om dessa två individer. Där tidigare spel tydligt kopplats mot vår samtid på ett eller annat sätt, är verkligen AC: Shadows bunden till denna tid under mitten till senare delen av 1500-talet.

För mig som kom in senare i serien är detta mer njutbart, eftersom vi slipper de ständiga tidshoppen som präglat vissa andra AC-spel. Samtidigt ställer det högre krav på att berättelsen ska kunna stå på egna ben. Här dyker den berömda elefanten i rummet upp – den oundvikliga jämförelsen med Ghost of Tsushima.

Där Ghost of Tsushima har en mer konstnärlig och narrativt driven stil, med fokus på kampställningar i strid, är AC: Shadows mer modernt i sitt spelmekanik och helhjärtat fokuserat på spelupplevelsen. Spelet har färre markörer på kartan än tidigare delar – åtminstone i början – men följer ändå Ubisofts välkända upplägg. Världen är vida stor, och mängden saker du kan hitta – om det så är kistor, specialuppdrag, hemliga klaner och framför allt specifika personer du ska lönnmörda, ja det finns det gott om. De berömda kartikonerna är alltså kvar här men har justerats till att visa sitt ansikte ju längre du spelar, istället för att kasta allt i ditt knä från start.

När det kommer till folk du ska lönnmörda behöver du nu forska i var de kan tänkas finnas, vilket innebär allt från att höra med lokalbefolkning samt få ledtrådar som sedan kan användas för att få en plats på personen du söker. Många gånger kommer du över eftersökta individer av ren slump och vips kommer du vidare på det sättet.

Halshuggningar är något Yasuke gör oväntat lätt!

Just denna aspekt, parat med den väldigt fylliga öppna världen gör att AC: Shadows får en mer tydlig profil från Ghost of Tsushima mer – i mina ögon – sprituella sådana. Inte nog med det, Ubisoft har vågat sig på att göra det hela än mer stilistiskt och nära nog en homage till Hong Kong- och Kung Fu-action. Inte sett till berättelsen, men sett till hur vissa fiender tas ut, och framförallt vilken musik som då och då dyker upp. På det stora hela är ljudbilden av mer traditionellt japanskt stuk – men under många passager där karaktärer belyses eller vissa mellansekvenser visas, får vi ett soundtrack som påminner om något Quentin Tarantino skulle kunna ha använt.

Allt detta resulterar i ett spel vars atmosfär känns som en mix av modern ’storytelling’, coola klipp och till viss del Hong Kong-influerade lönnmordssekvenser, allt förpackat i en realistisk grafik. Saker som får det att stå ut från Ghost of Tsushima, även om det även finns många likheter. Det är ändå samurajer, ronins och shinobis i Japan vi pratar om här…

Talk the talk, but will it walk the walk…

Jag går inte djupare in på berättelsen, mer än att den höll mig engagerad, men dess största problem är tempot. Förvisso har utvecklarna valt att du behöver spela med Naoe en god stund innan det är dags för att ge dig åtkomst till Yasuke – men detta gjorde att åtminstone början var mer tajt. Nåja, till viss del i alla fall. I detta första steg med Naoe kan du nämligen ta dig vart du vill och göra vad du vill innan du tar dig till Oda Nobunaga, och just detta känner jag borde ha gjorts mer linjärt. I nuläget spenderade jag initialt många timmar med enbart Naoe, då hon fokuserar på smygpartier, vilket parat med en öppen värld gjorde det vanskligt. För mig tog det ungefär tio timmar att bli klar med första akten som enbart är med henne, men i och med spelets öppna natur kan du säkert klämma avsevärt fler timmar om du vill. Något som dessvärre gör att takten av hur du fortskrider berättelsen på många sätt dikteras av spelaren – medan jag känner att det borde gjorts mer linjärt.

När väl Yasuke kommer in i bilden, denna tunga tank-liknande individ, öppnas berättandet upp då du kan skifta mellan de två personerna. Du kan när som helst byta karaktär – nåja så länge du inte står i en fiendebas i alla fall – och får därför alla möjligheter att ta del av allt spelet har att erbjuda.

Yasuke må vara tung, men han har en diger mängd stridstekniker/vapen du kan välja mellan – vilka dessutom kan uppgraderas individuellt. Om det så är ”Long Katana” som spelet kallar det (vanligtvis kallas detta odatchi, men av någon märklig anledning ej i AC: Shadows), pilbåge, stav eller påk exempelvis, är det upp till dig att välja vilket vapen som passar. Det roliga här är att du kommer behöva välja vilka som passar dig bäst, och uppgradera dessa enbart. De uppgraderingspoäng du får räcker bara så långt. Yasukes närstridsfokuserade stil kontrasteras av Naoes ’stealth’-anslag. Hon är bättre på att klättra, mer flexibel och kan lättare gömma sig i skuggor och vråer. På detta sätt kan hon med hjälp av en välriktad Kunai (kastkniv) döda fiender – om du inte hellre låter henne lura till sig folk varpå hon lönnmördar de på ett klassiskt Assassin’s Creed-manér. Just separeringen mellan de två karaktärerna gör att spelet paradoxalt nog känns både fokuserat och spretigt på samma gång.

Det hela är tämligen igenkännbart – sett till strider rent generellt. Hårda och lätt attacker, pareringar/blockeringar som kan ge en automatisk motattack om du ’tajmar’ det rätt. Tillräckligt för gemene kvinna och man att uppskatta, utan att behöva ge dig en arsenal av funktioner som behövs hållas koll på.

Ett myller av förmågor att uppgraderas. ”Mastery” – som dessa heter, hittas inom ett antal områden, både på Naoe och Yasuke.

Det är mycket riktigt roligt att dundra in med Yasuke och bokstavligen rada upp halshuggningarna på ett brutalt sätt – men likaså smyga in med Naoe och lura vakter hit och dit för att sedan ”ta ut dem” i stillhet. Det krångliga blir de gånger du är inne i fiendeområde och har rensat – varpå du exempelvis vill låsa upp en ”Eagle view”-punkt (d.v.s om det finns en vypunkt som ger dig översikt och mer info kring omnejden). Om dessa befinner sig i höga hus är det nämligen bara Naoe som kan klättra uppför dessa – medan Yasuke helt enkelt står grymtandes på backen. Men om du spelar som Yasuke för ögonblicket, kan du inte byta karaktär om du är inne i ett fiendeområde. Detta innebär att du ibland måste gå en frustrerande lång sträcka för att byta karaktär.

Detta krux visar på spelets ibland dåliga sätt att hantera den öppna världen. De två karaktärerna i sig är roliga att spela, men då Yasuke oftast är den mer rättframma och pålitliga (sett ur mängd hälsa) blev det för mig honom jag spelade mest med. Nu har dock båda karaktärerna olika typer av uppdrag de kan göra, så du behöver oundvikligen byta mellan dom vare sig du vill eller inte. För att inte tala om deras personliga berättelser som givetvis måste spelas med en av de två. Kanske ett lyxproblem i slutänden, men ändå aspekter som tillför till en mer splittrad bild av spelet.

Iiiiihhhh! Mitt i mjälten!

Världen, spelandet och sidouppdragen

Världen är fylld av händelser och situationer, även om det oftast handlar om att slå ihjäl någon. Tack och lov är striderna underhållande och har en arkadmässig känsla, även om de ibland kan kännas lite tafatta. De är dock tillräckligt tillfredsställande för att jag ständigt ska vilja ta ”bara en strid till”. Dessutom har varje karaktär en begränsad mängd poäng att fördela på sin arsenal av vapen, vilket skapar en mer specialiserad spelupplevelse. Du kan även byta huvudvapen senare, vilket ger mer variation i striderna, oavsett om du spelar som Yasuke eller Naoe.

Det finns gott om saker att göra. Ditt gömställe, som fungerar som en bas, kan uppgraderas med fler byggnader, och du kan bjuda in allierade att bo där för att få ytterligare fördelar. Utöver det finns småkontrakt och scouter ute i världen. Scouterna hjälper dig att hitta lönnmördarmål eller säkra resurser som finns utspridda i landskapet.

Vilket för oss till världen och det visuella spektakel som är Assassin’s Creed Shadows. Karaktärsmodellerna börjar avslöja att spelmotorn är gammal, men världen är en visuell njutning. Berg, skogar, öar och ängar är vackert återgivna och känns levande. De växlande årstiderna förstärker upplevelsen ytterligare. När sommaren övergår i höst förändras inte bara landskapet utan också spelupplevelsen. På sommaren kan Naoe lättare gömma sig i högt gräs, medan höstens blåst gör det enklare att snabbt smyga in i ett läger och överraska fienden. Under vintern dämpas dina steg av snön, vilket gör det lättare att röra sig obemärkt. Små detaljer, men de bidrar starkt till inlevelsen.

Och just inlevelse är nyckelordet här. Du kan undersöka dina offer, uppleva små narrativa händelser eller tjuvlyssna för att få hemlig information. AC: Shadows bjuder på en blandning av allt detta – på gott och ont.

Att klappa katter – och nu kattungar är bara ett smakprov på djur som förekommer. Djur som för övrigt sedan kan adopteras till din hemmabas!

”Same, same, but different!”

Är då AC: Shadows en revolutionerande titel som alla kommer vilja spela? Nja, grunden från de senaste AC-spelen finns kvar, inklusive vissa irritationsmoment. Din karaktärs förkärlek för parkour kan ibland leda till märkliga stridssituationer. Att se Yasuke råka hamna på en stolpe mellan dig och din fiende och se ut som en tupp – ja, det är något vi sett förr i serien. Spelets animationssystem kan skapa frustration, och din häst har en tendens att ställa sig bakut om du rider fel och träffar ett hinder. Det kan leda till att du frustrerat utbrister: ”Men sabla kuse, sluta rotera runt, jag vill ju bara rida!”

Dessa detaljer är förstås småsaker. Spelets större problem ligger i berättelsen och tempot. Historien om förlåtelse och hämnd är bekant, och här och var smyger sig en och annan klyscha in. Att du kan ta dig an spelet på dina egna villkor är positivt, men återigen har Ubisoft skapat en värld som känns för stor. När eftertexterna rullade efter 50–60 timmar fanns det fortfarande mycket kvar att upptäcka, inklusive en epilog. Det är i sig inget negativt, men tempot i berättelsen känns ojämnt, vilket gjorde att jag ofta tappade fokus på vad jag höll på med.

Stridssystemet lär heller inte tilltala mer hardcore-orienterade spelare. Visst finns det flera sätt att närma sig en strid beroende på vilken karaktär du spelar, men i slutänden är det oftast mest effektivt att locka till sig alla fiender och hugga sig igenom dem som om de vore en anonym köttmassa.

Spelet är långt ifrån perfekt och även om Ubisoft försöker skildra Japan med respekt, är det i grunden mer av samma från AC-serien. Trots det hade jag betydligt roligare med detta än exempelvis AC: Valhalla. Kanske är det miljöerna, avsaknaden av nutida story-element eller mixen av karaktärer, men det är genuint underhållande. Och vet ni vad? Är det inte just det vi vill ha? Jo, det är det banne mig – oavsett hur bekant det känns. Spel är till för att spelas, och det gäller även AC: Shadows!