Senuas Saga: Hellblade II

Något i mig säger att hela den här recensionen egentligen ska vara en trigger warning. Hellblade-sagan är djup och tragisk, sorglig och upplysande. Ninja Theory ger dig en unik insikt i hur det kan vara att leva med psykoser och samtidigt levererar de – ännu en gång – en spelupplevelse som greppar tag i dig och släpper inte förrän de själva anser att det är dags.

2017 var året då jag upplevde nästan total ångest genom ett helt spel för första gången. Sittandes i soffan med hörlurar på och höra viskningar runtomkring, gjorde att jag vid ett flertal gånger tog av mig lurarna bara för att jag behövde ta en paus. Det ska tilläggas att jag under en väldigt lång period har levt med psykisk ohälsa och då har röster, visioner och självtvivel varit en stor del av det. Och Hellblade: Senua’s Sacrifice tog allt jag kämpat med och slängde in det i ett spel. Även om psykoser är något jag inte har personlig erfarenhet av, var det många saker i spelet jag kände igen mig i.

För att förtydliga lite innan jag fortsätter: jag tänker inte skriva jättemycket om själva storyn varken från första eller andra spelet eftersom jag tycker att det är spel som ska upplevas i första hand. Då fortsätter vi.

Senua’s Saga: Hellblade II tar vid strax efter första slutar. Senua har tillåtit sig att bli tillfångatagen av Nordmännen, de som låg bakom hennes älskade Dillions död från första spelet och är nu på väg till Island. Hennes plan är att leta reda på vem som är ytterst ansvarig, och sen kräva ut sin hämnd på den personen. Under sin resa hör Senua två stycken röster i huvudet som hela tiden säger åt henne vad hon bör göra och inte bör göra. Som berättar för henne hur värdelös hon är och varför hon inte ska lita på någon. Och som kryper in under skinnet på mig och stannar där långt efter att eftertexterna rullat klart. Förutom att synliggöra Senua’s tvivel och självhat, fungerar rösterna som en slags guide och kan berätta för dig vad du ska göra och vilket håll du ska ta. Utöver allt detta har hon sin pappas röst som mullrar vid väl valda tillfällen. Varje gång har han ett livsråd som han försöker övertyga Senua om och varje gång han börjar prata, rycker jag till eftersom det är en dov och överväldigande röst.

Ett sagolikt under

Senua’s saga: Hellblade II är ett visuellt mästerstycke. Bandesignen är omfattande, spektakulär och föränderlig. Du färdas genom täta skogar, mörka grottor och regniga stränder i din jakt på hämnd. Liksom första spelet, finns här en hel del pussel att lösa. Allt från att hitta dolda runor i världen, till att bokstavligt talat vända uppochner på tillvaron för att öppna upp nya vägar framåt. Det är en blandning mellan det du redan känner till och sånt som är nytt för uppföljaren. Vissa pussel är lite svårare än andra och det gör att jag uppskattar den korta speltiden lite mer. För i slutändan är både Hellblade: Senua’s Sacrifice och Senua’s saga: Hellblade II väldigt korta spel. Första spelet klockade in på runt 9 timmar och detta spelet lägger sig på liknande. Det är lite beroende på ifall du är en av dem som vill hitta alla hemligheter och småsaker.

För det finns en hel del hemligheter att upptäcka. Runorna är tillbaka, där du hittar olika runstolpar lite avsides från din huvudsakliga väg. Här får du följa Grettir och hur hans historia blev en legend som alla pratar om. Totalt finns det 18 stycken runor och små, korta historier om Grettir, och jag fastnar direkt. Men utöver runstolparna, finns det träd som du kan fokusera på för att få dem att blomma ut. Och här får du också en historia berättad för dig genom varje träd du hittar. Det märks så oerhört tydligt att Ninja Theory vill att deras spelare ska uppleva spelet genom att ge dig såna här små stycken här och där. Oavsett om det är audiella eller visuella saker, har de gått above and beyond som man uttrycker sig i staterna. Dessa hemligheter kan du upptäcka ifall du lär dig att tolka din omgivning. Lite här och där finns det så kallade vegvísir. Det är en isländsk runa som hjälper dig att hitta vägen. Den leder antingen till ett träd eller en runstolpe. Det finns också gömda ansikten i stenarna som är utspridda på ön. För att komma vidare måste du återigen fokusera på dem. Du kommer då att se hur stenansiktet ändrar sig en aning i form och smälter in i naturen. På så sätt kan du nästan förstå att vissa människor ser saker som inte finns. För vi andra kanske inte tittar tillräckligt noga.

Fighting och inkludering

Striderna är oerhört intensiva och lätta att lära sig. Du har två attacker och en block och det är allt som behövs. Fokuset ligger istället på hur sårbar du känner dig. När du inte lyckas blockera den där attacken du försökte dig på, utan istället hamnar du på knä. Hur du i sista sekund lyckas rulla ifrån det dödande slaget och du hör både din och Senua’s andhämtning hyperventilera ikapp. Jämfört med ettan är striderna mycket mer beräknande. De är svåra, men inte så svåra att du inte klarar det, (du kan förresten ändra inställningarna för strider ifall du vill ha en enklare eller svårare upplevelse) och de balanserar hela tiden på den där gränsen på vad du tror att du klarar av.

I första spelet hade Senua något som kallades för Rot. Det innebar att hon infekterades med denna röta varje gång hon förlorade och ifall hon fick alldeles för mycket av denna röta, var det game over och perma death. Nu visade det sig att det där inte riktigt stämde, utan var ett knep av Ninja Theory för att få dig mer nervös än du egentligen ville vara. Något som fungerade alldeles utmärkt. Jag var livrädd hela tiden! Tyvärr finns det inte någon sådan mekanik i denna uppföljare. Det betyder dock inte att du sitter och myser dig igenom spelet. Det är här de intensiva striderna tar över och gör samma sak för pulsen. Till din hjälp har du dock en spegel som du kan aktivera när du har fått in ett par träffar, eller gjort lyckade blockeringar utan att bli träffad själv. När du aktiverar den, saktar tiden ner och du får möjlighet att göra slut på din fiende. När det är många som hopar sig, är det ett välkommet inslag att använda sig av.

Senua’s Saga: Hellblade II är ett spel som utgår från devisen att alla ska ha rätt att spela spel. Därför har de en hel uppsjö med inställningar för att hjälpa till. Allt från att menyerna kan läsas upp för dig, till inställningar för knapptryckningar, färgblindhet och andra handikapp som kanske exkluderar dig från att spela de flesta av spelen som släpps nu. Ninja Theory är också väldigt måna om att porträttera den psykiska ohälsan på rätt sätt. Det finns en liten dokumentär med i spelet, där de följer en man som upplever psykoser, och de har konsulterat en professor från universitetet i Cambridge. Allt för att inte förminska de människor som lever med detta på vardaglig basis. Kanske till och med för att öka förståelsen, fastän det är genom ett medium man inte förknippar med det direkt.

En sak som jag uppskattade väldigt mycket när jag skulle plocka screenshots från spelet, är dess photomode. Du kan välja ramar, placera om karaktärer, ändra skärpedjup, lägga till filter och upp till tre olika ljuskällor; alla med egna färger och placeringar. För en gångs skull var det faktiskt en fröjd att plocka screenshots från min Xbox. Och alla som har försökt det tidigare, vet hur fruktansvärt det är! Något jag däremot inte tyckte om, eftersom jag nästan behöver hitta något, var att i den sista scenen var Senua’s röst lite osynkad med hennes munrörelser. Men jag kan leva med det tror jag.

Eftertänksamhet

Efter spelet är klart, sitter jag kvar i soffan en lång stund, precis som jag gjorde med första. Jag känner mig utmattad på ett oförklarligt sätt. Pulsen är stadig, men kraftig. Hjärtat slår hårt och jag känner det ända uppe i halsen. Hela spelet är en upplevelse utan något som är i närheten av att likna det. De har tagit allt som var bra med det första spelet och putsat det, gjort det lite bättre, lite smidigare och lite snyggare. Röstskådespelarna är helt fantastiska och motion-capture-tekniken som de använder sig av gör spelet levande och det känns som att jag upplever spelet, mer än att jag spelar det.

Som en person med en npf-diagnos kanske jag tar in spelet på ett annat sätt än normisar gör, men det kanske är lite det som är meningen också? Jag vet inte, men det känns så. Jag vill ha mer, hela tiden, samtidigt som jag uppskattar den korta speltiden. När eftertexterna är slut, möts du av ytterligare en överraskning, som kommer att göra din andra spelomgång med spelet till en helt annan upplevelse. Det är en överraskning i samma liga som när eftertexterna till Detroit: Become Human var klara. Ni som har spelat det, vet vilken nivå ni kan förvänta er nu.

I slutändan är det ett mästerverk. Och det är ett spel som jag tror att alla människor hade behövt spela. Inte bara för det oerhört viktiga budskap som Ninja Theory försöker förmedla, utan för spelet i sig också. För att uppleva de isländska vidderna, de brutala striderna, ångesten i att vara jagad och för att få ett fantastiskt soundtrack, inspirerat av 900-talets Island.

Att Aurora avslutar och sjunger sig rakt in i hjärtat under eftertexterna, är bara det värt spelets pris i sig.