Innehållsförteckning
Kvällsskymningens röda strålar är förebådande för händelser som komma skall. Ute i skogen, där mörkret oftast är som djupast hörs ett ljud som definitivt inte hör hemma där. En skrivmaskins klickande ekar olycksbådande genom den daggfyllda skogen, och berättelsen bokstavligen skrivs om framför dina ögon. Alan Wake II är den noir-indränkta rysaren vi alla väntat på – ett spel som måste upplevas!
Det har gått många år sedan författaren Alan Wake försvann under mystiska omständigheter i den pittoreska samt halvsömniga lilla orten Bright Falls. Under en lång tid har det varit relativt lugnt, tills dess ett brutalt – till synes – kultmord påträffas ute i de mörka skogarna. Två FBI-agenter – vars synkroniserade rörelser vittnar om ett gott partnerskap – beger sig ut för att lösa detta märkliga fall. En av dessa är Saga Anderson, en agent som genom spelet lär sig att berättelser kan forma verkligheten, och att saker du aldrig trodde skulle kunna existera… faktiskt kan göra det. Att du dessutom får se från den vilsne författaren Alan Wake:s sida, på platser där överlevnad och kreativt skrivande går hand i hand gör detta till ett ännu mer fängslande äventyr. Du får alltså spela som både Saga och Alan genom spelet ett gäng kapitel – där du väljer följden. På detta sätt kan du utforska perspektivet från båda dessa karaktärer, och simultant bygga upp en insikt till vad som sker. Inte den lättaste spelmekaniken att träffa rätt, men trots det har utvecklarna klarat just detta!
Som ni märker är det ett annorlunda spel sett till berättelsen som spelas upp framför våra näthinnor. Inte nog med det, dess alldeles otroligt unika stilgrepp och berättarteknik gör spelet än mer originellt, på ett sätt där film, spel och interaktivitet förs samman exceptionellt. Det är ärligt talat många gånger jag finner mig själva gapandes över hur väl Remedy lyckats med spelets artistiska vision. Visst känner jag igen vissa drag från det ypperliga Control, men trots det lyckas utvecklarna med att överraska mig gång på gång. Inte nog med att Saga och Alan kan spelas på olika sätt, det är i sättet för hur spelets narrativ kan spelas i valfri ordning – trots en tungt skriven berättelse – som är extra imponerande. Det har en suggestiv och engagerande atmosfär, som kryper under skinnet, utan att någonsin bli ren skräck – men trots det på många sätt mer effektiv. Spelets långsamma tempo parat med undersökande natur (från både Saga och Alan) mixas med detektivarbete och en lågmäld men släpande känsla av bävan. Det är svårt att riktigt precisera skillnaderna från andra spel i ’survival horror’-genren, men då mycket av Alan Wake II bärs upp av sin berättelse, är det troligtvis den goda karaktäriseringen som spär på ”skräck”-känslan. Det är aldrig nagelbitande terror, utan upptrappande mystiskt och härligt ångestframkallande. En udda blandning, men en som definitivt lyckas balansera upplevelsen i denna rysare.
Att spelet dessutom lyckas balansera referenser kring andra Remedy-spel, såväl som tydliga influenser från noir-film, Twin Peaks, Stephen King och annat på ett förvånansvärt diskret manér – som snarare känns som snygga små homages snarare än ’in-your-face’-referenser – gör att spelets metaupplägg gång på gång gör sig påmint. Just tanken på att du som spelare anpassar berättelsen, bokstavligen här – och genom ditt spelande är otroligt snyggt hanterat, och sätter ribban för hur kreativ du kan vara i detta medium. Än en gång är jag golvad ärligt talat…
Allt annat än ”ordinarie” ’survival horror’
Jag ska vara ärlig, när jag först såg spelmekaniken uppvisad i en trailer – denna tredjepersons ’lunka-långsamt-framåt-med-ficklampa’-upplägg, kände jag att ’Resident Evil’-spelens influens lös igenom för mycket. Nu visade det sig att Alan Wake II mycket väl kan stå på egna ben, även om det givetvis har survival horror-mekanik lite här och där.
Där spelet står ut är detektivarbetet, de psykologiska delar där du som Saga profilerar olika karaktärer – allt för att förstå dem och deras motiv bättre. En aspekt som längre fram i spelet får ytterligare dimensioner, men som i Sagas ”Mind Place”, ger dig som spelare tillfälle att snyggt föra trådarna mellan olika händelser, personer och objekt samman. Det är ett intressant grepp som dels skapar djup i karaktärer du möter, såväl hos Saga – och som sedan ekar över hos Alan Wake. I hans fall handlar det om att ta sig ur en mörk plats, en annan värld jagad av skuggor – allt medan du bokstavligen ändrar scenen du ser framför dig. Som författare kan han nämligen få tillfälle att inte bara ändra miljön i ett ögonblick med hjälp av en speciell ljuskälla, men han kan alltså välja olika utgångar av platser/scener som han ser framför sig. På detta sätt avancerar du berättelsen och hans resa framåt. Allt samtidigt som klassiska sparplatser (i form av en god kaffetermos), resurshantering sett till vapen och ammo samt en mix av strid och läran om att fly hellre än illa fäkta.
Spelsätten mellan Saga och Alan är alltså relativ snarlika på många sätt – dels i det tredjepersonslunkande som sker med karaktärerna – men framförallt i att varje person har ett ”mind place” att tillgå. I Alan Wake:s fall kallar han det sitt ”Writers room”, och till skillnad från Saga som länkar bevis samman, formar han istället berättelsen via olika scener. På detta sätt skiljer de sig tillräckligt mycket, utan att det blir två helt olika typer av spelsätt egentligen. Vad gäller skjutandet och till viss del uppgraderingar – är de mer eller mindre snarlika. Sparsmakat med ammunition och ficklampan i högsta hugg är melodin här. En där ficklampan dessutom kan skada fiender (det får du dock utforska kring själv då jag inte vill skvallra allt för mycket). Poängen är att det är tillräckligt olika mellan de två spelbara karaktärerna att det ska kännas roligt att utforska. Särskilt i och med den fantastiska presentationen som visas upp här…
Ljus, mörker och allt däremellan…
Superlativen fortsätter flöda när jag ska försöka beskriva vad Remedy lyckats med här. Visst är grafiken snygg – med otroligt välgjorda miljöer som känns levande – men det är belysning, interaktionen med liveaction-filmklipp och ljud som gör att det reser sig ännu ett steg över normen. De kusliga landskapen, om det så är ett mardrömslikt New York eller de mörka skogarna kring Bright Falls är återgivna på ett nästan kusligt vackert sätt. Miljöerna badar nämligen ofta i en nästan expressionistiskt färgsättning, som får det att stå ut ännu mer – likt en förstärkning av känslan du får medan du ser scenerna spela ut sig framför dina ögon. Om det så är blöta neongator i New York eller morgondisiga gator i Bright Falls, inget… jag säger inget, verkar ha lämnats åt slumpen sett till den artistiska visionen.
Likaså när det kommer till ljud och musik, där Remedy tagit till vissa grepp som jag nog aldrig riktigt sett i ett tv-spel innan. Jag skulle vilja säga att det är experimentellt, men då de fullkomligen spikat ljud, musik och innebörden av dessa – kan jag inte säga annat än att detta är en upplevelse värd att ta del av – vilken spelare du än är. Det är ögonlyftande för vad potentialen är med tv- och datorspel… och Remedy är mästarna av suggestiv rysaraction, samtidigt som de lyckas vara härligt knasiga, med en god portion humor inslängd då och då. Ja, herregud… jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan de ger mig med spelet, men det är mestadels häpnad. Den saken är säker!
Spelandet har sina brister…
När det kommer till det mer ”speliga” i Alan Wake II, kan jag väl hålla med om att vissa aspekter inte är lika genreöverskridande och utvecklande. Båda Saga och Alan spelas som ett tredjepersonsspel, där du à la Silent Hill eller Resident Evil lunkar fram, utforskandes gåtor, mordmysterium och vad som är riktigt och inte – allt medan du skjuter skuggmonster och kultmedlemmar. Skjutmekaniken lyfts av en tillfredsställande skjutmekanik, där ljudbilden verkligen säljer in det hela – men som samtidigt inte är något unikt i sig själv. Där spelet mest står ut är de tidigare nämnda ’profilerar’-upplägg med Saga, och scen-förändringsupplägget med Alan. Dessa funkar någorlunda väl, även om Alans bit kan bli lite tjatig – för att inte tala om lite virrig. I hans fall ska du nämligen på diverse platser öppna upp hans så kallade ”mind place”, vari du väljer att förändra scenen du står i. Dessvärre är det inte alltid uppenbart om du gör saker i rätt ordning eller var du för den delen exakt ska vara, och får hans New York delar att bli onödigt långa ibland – bara på grund av att du som spelare irrar runt från och till.
Jag hade önskat att dessa scenförändringar – som i sig är originella förvisso – också varit mer tydliga då och då. Överlag går det dock bra, och det var sällan jag helt fastnade (förutom en viss sak som vi kommer till) vid, så trots detta känner jag att de duger väl. Vad som däremot kan vara rentav irriterande är de filmscener ( i spelet kallade ’Echoes’) du drar igång, när du för samman två slags flytande sfärer som kan hittas här och där. Jag förstår att det låter märkligt, men vad det är, är ett sätt för Alan att få igång minnen eller tankar från andra karaktärer i filmscener (som för övrigt spelas upp i spelmiljön!), och ger insikt i var du ska framåt. Dessvärre var det en, två gånger som dessa inte kunde aktiveras! Du behöver nämligen ställa dig i en rät linje från dessa svävande klot för att aktivera filmscener, men då och då hände det att det bara inte gick att trigga. Visst, det skedde inte ofta, men problemet är att dessa behövs göras för att röra storyn framåt, så tro på tusan att det inte är riktigt jobbigt att behöva starta om en bit innan dessa. Så för allt smör i Småland, se till att du sparar ett par olika sparfiler då och då, så detta undviks. Det kan förvisso vara något som i nuläget nära nog uppdaterats tillräckligt för att inte ske igen, men igen, gör extra sparningar för säkerhets skull.
Flyttat nålen framåt…
Alan Wake II är alltså inte utan några små fläckar här och var. Bara det faktum att dess mer långsamma tempo kan vara ett eventuellt hinder för vissa gör att det säkert hålls tillbaka till viss del. Trots dessa är det en upplevelse som fått mig att se över vad spel kan vara idag – särskilt ett spel som detta som landar på runt 20 timmar speltid. En spellängd som för övrigt känns legitim, och passar spelets narrativ och spelmekanik väl. Visst hade jag gärna sett en eller två timmar mindre, för att göra det mer strömlinjeformat sett till upplevelsen… men det känner jag för alla spel å andra sidan, så i slutänden är det nog så bra det kan vara sett till längd.
Resan från 90-talets hjärndöda Doom-kloner, till denna expressionistiska rysare är lång – och jag kan inte annat än buga mot Remedy för att lyckats med något så otroligt som ett genreöverskridande, kreativt och innovativt spel som detta. Ett spel vars föregångare på många sätt inte behövs spelas för att ta itu med detta. Du kan säkerligen höja spelupplevelsen ytterligare med alla referenser som sker här och var – men då dessa snarare riktar sig mot andra spel från Remedy och dessutom görs subtilt nog för att det inte ska bli en stoppkloss, känner jag att du definitivt inte behöver ha spelat föregångaren. Vill du få mer bakgrund till karaktären så kan du spela föregångaren, men då Saga agerar publik i sammanhanget och är en ny karaktär på en för henne ny plats – upptäcker hon och du världen, mysteriet och spelmekaniken tillsammans. Det fanns vissa kapitel jag kliade mig i huvudet, sägandes ”Men får man göra så här egentligen?” – och kom fram till att, javisst går det alldeles utmärkt. Särskilt när presentation, musik, ljud, spelmekanik och framförallt otroligt engagerande narrativ bara får mig att vilja spela mer och mer. En sak är alltså säker… Alan Wake II tyder inte på någon skrivkramp från utvecklarnas sida. Snarare väver de in genrer, berättartekniker och helt galna sätt att göra ett spel under 2023 – som vi tidigare aldrig ens föresvävat oss skulle hittas. Det är inte perfektion sett till det spelmekaniska… men sett till sin vision har de nog krönt fulländning ändå!
Denna recension baseras på PC versionen (Epic).
Spelet finns även till Playstation 5 och Xbox Series X | S.
Alan Wake II.
i samarbete med PriceRunner