PRAGMATA

Hugh har det tufft – och det är bara början. Inte nog med att alla hans kollegor möter ett minst sagt abrupt slut genom att slungas ut i rymdens tomhet, blir han dessutom strandad tillsammans med en barnlik androidflicka. Ett upplägg som kanske inte låter som renodlad action på pappret – men som i praktiken ändå ger dig gott om tillfällen att vässa avtryckarfingret. Detta är PRAGMATA.

I grunden är det en ganska klassisk – men snyggt presenterad – sci-fi-setup: en astronaut fastnar på en månbas där något gått rejält snett, stöter på en avancerad android och inser snabbt att vägen hem är blockerad av en AI som tagit kontroll över hela stationen. En AI som dessutom blockerar huvudkaraktärernas väg framåt med mordiska robotar, allt i artificiellt framtagna områden. Ja, för i framtiden har månen visat sig dölja något som heter lunafilament. Material som bokstavligen kan skapa världar, objekt och nu androider, som på ett skrämmande sätt liknar sina original. Allt från natur till små flickor, exempelvis.

 ”Are you intrigued yet?”

Det som särskiljer PRAGMATA är samarbetet mellan de två huvudkaraktärerna – där råstyrka möter hackning – och där varje framsteg kräver att du både överlever hoten och bryter ner systemen som styr dem. Så med andra ord är det ett teknikhaveri i rymden, med lika delar action och hjärngympa, där vägen hem går genom att bokstavligen knäcka systemet och samtidigt ta reda på vad som faktiskt försiggår här på månen!

Om vi börjar med berättandet är det väldigt japanskt i sitt uttryck. Hugh fattar snabbt ett faderligt tycke för den unga androiden Diana, och det är genom hennes utforskande av vad mänsklighet och vänskap faktiskt innebär som spelet sticker ut. Det finns flera charmiga ögonblick där hennes nyfikenhet får ta plats, och där hennes försök att förstå världen – om än på artificiell väg – ger berättelsen en varm ton. Men utöver detta är det dessvärre floskler stora som länstrafikbussar som hittar sig in i upplevelsens väldigt anime-liknande narrativ. Inte nog med att Hugh snabbt visar sig riskera liv och lem för denna androidflicka; vi som publik måste köpa väldigt mycket från start.

Diana och Hugh får spelet att kännas mänskligt…

Tack och lov för skjutandet!

Nu finns det tack och lov även många timmar av pusselaction att njuta av. Striderna i PRAGMATA bygger nämligen på ett ovanligt samspel mellan Hugh och Diana. Där Hugh står för skjutandet, är det Diana som gör det möjligt att faktiskt skada fienderna på riktigt.

När du siktar på en fiende aktiveras ett hackningsläge där tiden saktar ner något, och du får styra en markör genom ett rutnät av rutor – nästan som ett snabbt pussel. Målet är att nå en slutpunkt genom att ta en så effektiv väg som möjligt, utan att fastna i hinder. Lyckas du, bryter du igenom fiendens försvar och öppnar upp för massiv skada. Tar du dessutom vägen via särskilda noder kan du förstärka effekten ytterligare – till exempel genom att frysa fienden, få den att attackera sina egna eller öka skadan den tar. Noder vars effekter du själv kan påverka genom att plocka upp nya varianter ute i världen. Systemet balanserar hela tiden mellan snabbhet och planering. Du måste tänka snabbt, välja rätt väg och samtidigt hålla koll på striden – vilket gör att varje möte får ett nästan rytmiskt flyt när allt klickar.

Bandesignen är i grunden ganska linjär, där du rör dig mellan tydligt avgränsade områden. Utforskning finns där – men främst i form av sidospår för att hitta uppgraderingar snarare än öppna miljöer eller avancerade pussel. Fokus ligger tydligt på striderna och hackningsmomenten, snarare än på att lösa komplexa miljöproblem.

Vi har även spelets visuella uttryck att lyfta. PRAGMATA drivs av RE Engine – senast sedd i Resident Evil Requiem – och förväntningarna var därefter höga. Riktigt hela vägen upp till den nivån når det inte, men den NASA-inspirerade astronautdesignen känns tillräckligt fräsch för att ge spelet en egen identitet.

Samtidigt är det återigen variationen som sätter käppar i hjulet. Vi rör oss främst inom månbasen och dess artificiellt framtagna miljöer, vilket gör att allt efter ett tag börjar kännas en aning enformigt. Samtidigt finns här en medveten skevhet i uttrycket – en värld som känns nästan, men inte riktigt, verklig. Det speglar spelets teman kring AI och replikering, där miljöerna påminner om något mellan kloning och extremt avancerad 3D-printing. Det är tillräckligt intressant för att fånga uppmärksamheten – åtminstone till en början. Men efter ett tag smyger sig monotonin på. Tack och lov vägs det upp av striderna, uppgraderingarna och relationen i centrum.

Ljudbilden är däremot stabil rakt igenom. Musiken bjuder på sällsamma, nästan melankoliska toner som speglar Hughs utsatthet på månen, samtidigt som den understryker hans vilja att skydda Diana. Det är en tydlig blandning av stråkar och elektroniska inslag, vilket fungerar väl tillsammans med spelets tematik. Däremot saknas det där lilla extra som verkligen får det att sticka ut. Det gör sitt jobb – men lämnar sällan något bestående avtryck.

På hubbplatsen interagerar Hugh och Diana med varandra (om ni så vill) och där lär du känna henne mer. Särskilt när hon målar och ger bilder hon gjort. Bedårande!

I övrigt är det annars saker vi sett från andra actionspel. Givetvis kan du hitta samt uppgradera nya vapen och även förbättra din rymdrustning över tid – samt lite obligatorisk samlarobjekts jakt. Att du dessutom har en hubbplats där du kan använda specialpoäng du hittar ute i världen till att låsa upp saker i ett rutnät ger det en knasigt härlig uppsyn. Här har du ett rutnät som ger dig bingovinster(?!) när du lyckas få flera rader med upplåsta saker; ett slags spel inuti spelet.

I grund och botten är detta bara ytterligare skäl för att ge dig som spelare känslan av en konstant progression… och även om det till viss del är ett klassiskt knep för att hela tiden ge spelaren små dopaminkickar genom nya upplåsningar går det inte förneka att det faktiskt fungerar. Jag vill hela tiden utforska banornas minsta lilla vrå – och sedan även spela om dem när jag senare har nya förmågor. Precis som ett skönt spel ska erbjuda i min mening. Det må vara ett beprövat koncept. Berättelsen för tankarna till spel som Stellar Blade och Dead Space (minus skräcken) gör att det hela bildar en utmärkt helhet. Något vi sett förut förvisso – ja om vi inte räknar spelets pusselactionmoment – men ett som kommer lämna mången gamer nöjd.

Ro detta i (rymd)hamn…

Relationen mellan Hugh och Diana är detta rymdäventyrs känslomässiga kärna, och här finns glimtar av något riktigt fint. Samtidigt går utvecklingen nästan lite väl snabbt fram. Hennes nyfikenhet på mänsklighet och hans snabbt växande beskyddarinstinkt skapar flera charmiga ögonblick. Problemet är att spelet förväntar sig att vi köper relationen nästan omedelbart. Hugh ifrågasätter sällan situationen, och flera logiska frågor lämnas obesvarade – vilket gör att berättelsen aldrig riktigt får det djup den siktar på. Lägg därtill att en antagonist i AI:n (och andra aspekter jag inte kan gå in på här för risk av att spoila saker), som känns tämligen generisk och förutsägbar, och berättandet börjar halta.

Efter runt 15 – 18 timmars spelande, vilket i sig borde upplevts långt nog – känns det märkligt nog som att äventyret inte riktigt kom igång – som att spelet precis hunnit etablera sina idéer när det redan är dags att runda av. Trots att jag rullade eftertexter runt 18 timmar in känner jag att miljöerna och den något brådmogna relationen mellan våra huvudkaraktärer aldrig når sin fulla potential. Förvisso är upplevelsen som bäst när du spelar om nivåerna, letandes efter hemligheter och fler uppgraderingar, men avsaknaden av mer varierade miljöer och fiender hade hjälpt. Själva actionmomenten är i sig underhållande nog att verkligen kunna övervinna den mest cyniska gubbe (som mig), så i slutänden kan jag inte annat än gilla PRAGMATA.

Det finns helt klart brister – framför allt i berättandet och variationen – men när allt klickar är PRAGMATA riktigt underhållande. Det är ett linjärt äventyr av den gamla skolan som inte siktar högst, men som ändå träffar rätt oftare än det missar. Och i slutänden? Jag hade väldigt roligt – och ibland räcker det längre än man tror.

Testdator: AMD Ryzen 9 9950X3D, 32GB DDR5, RTX 4090 24GB