Vad händer om man tar bort det visuella i spel? Ja ni läste rätt; tänk att man tar bort all grafik och i stort sett allt vad grafik heter. Går det ens? Kan det fortfarande räknas som ett spel? Ska man inte bara lyssna på en ljudbok, radioteater eller kanske en gammal talskiva där Tomas Bolme spelar Tintin? Falling Squirrel vill med sitt senaste spel inkludera alla blinda spelare runtom i världen samt ge oss med fungerande syn möjligenheten att få doppa tårna i en blind individs liv. Frågan vi ställer oss är helt enkelt: Håller det hela vägen?
The Vale: Shadow of the Crown låter oss iklä rollen som Alexandra, eller Alex som alla verkar kalla henne. Hon är dotter till kungen i landet och tvillingsyster till kronprinsen Theo. Anledningen till att Theo är den som ska ta över tronen och inte Alex, har inte med deras könstillhörigheter att göra. Det har med Alexs handikapp att göra; hon är nämligen blind. Det här gjorde att fadern ansåg sonen vara bättre lämpad som regent. Blindheten har dock inte hindrat deras farbror att träna henne i att hantera både svärd och sköld. Genom att utnyttja sin otroliga hörsel, har Alex möjlighet att vara minst lika dödlig som andra krigare.
När vi först träffar henne skiljs hon från sin farbror ute på en landsväg när de attackeras av barbarer. I sitt letande efter farbrodern träffar hon en man som utger sig för att vara en fåraherde som kort och gott bara vill kallas för Shepheard. Han lovar Alex att han ska agera som hennes ögon och slår följe med henne genom landet, med sikte på Alexs hemstad som slutdestination. På vägen får vi ta del av tillbakablickar från hennes liv när hon tränar med farbrodern och hänger runt med sin bror. Det här är även spelets sätt att introducera spelaren för de stridsmekaniker som dyker upp i spelet. Vilket behövs, för är det någonting man kan räkna med när det kommer till styggingarna i spelet; de struntar i om du är blind eller inte, de vill se dig död!
Vad i hela friden är det här för spel då? Det är någon slags korsning av vandringssimulator och rollspel. Jag är dock inte helt övertygad om att kalla det för rollspel, eftersom att man i rollspel samlar på sig färdighetspoäng. Vilket man inte gör i det här spelet. Man har dock möjligheten att samla på sig pengar, köpa nya vapen och utrustning. Dessa föremål har olika färdighetspoäng och det är just det som ska begrundas innan man byter vapen. Vilket är en orsak god som någon att fortsatt kalla det för ett rollspel.
Vad som tydligast skiljer The Vale från andra spel inom den här genren är att det inte har någon visuell grafik alls. Du ser allt från Alex perspektiv. Hon är blind och således måste även du vara blind. Det enda som man ser visuellt är som partiklar i olika färger som svävar omkring på skärmen. Det är oftast oklart vad de ska representera. Först tänkte jag att de representerade ljud i omgivningen. Vilket inte stämmer. Däremot illustrerar de vädret ofta. Som om det snöar, rör de sig som fallande snöflingor och när det regnar immiterar de tydligt regndroppar. Det är ganska hypnotiskt att se på och jag gissar att det största syftet det tjänar är att ge oss med fungerande ögon någonting att vila ögonen på.
Allting i spelet representeras helt enkelt av ljud. I strider måste man höra efter vart fienden befinner sig. Man måste även ha koll på från vilket håll deras attacker kommer från, om det är en snabb eller tung attack och så vidare. Det gäller sedan att blockera med skölden och hugga med vapnet åt rätt håll samt hoppas att man går levande ur situationen. Som tur är för oss är alla fiender vänliga nog att föra mycket oväsen. Soldater har kläder som prasslar när de svingar sina vapen, de går med stampande steg i marken och ger ifrån sig primalskrik varje gång de ska hugga med vapnet. Jag förstår att man har gjort det på det här sättet, men kan inte hjälpa att jag börjar se dem som klåpare, helt inkapabla till att anpassa sin taktik efter fiendens handikapp.
När man kommer till städer får man gå efter olika läten med. Lyssna efter klingande metall för att komma till en smed eller efter festlig musik för att lokalisera tavernan. Förutom att köpa på sig ny utrustning kan man ta på sig lite sidouppdrag. Tyvärr känner jag att sidouppdragen inte bidrar till någonting positivt här. Det stora problemet spelet har är att det efter ett tag blir enformigt och tråkigt. Allting som händer i spelet är att du lyssnar på dialog för att sedan bli tvungen att slåss mot fiender. Ibland kan man försöka smyga undan fiender, eller skjuta dem på avstånd med pilbågen, men det slutar alltid med att man måste slåss mot fiender. Sidouppdragen drar bara ut på spellängden och ger bara mer av samma som spelet redan erbjuder i huvuduppdraget. Striderna är inte mer spännande än att jag föreställer mig hur fiender ställer sig tre åt gången i en halvmåne framför Alex och sedan attackerar en i taget i vänlighetens namn. Återigen förstår jag varför man valt det här greppet, eftersom att man inte ser någonting, men jag kan inte släppa hur dumt det här skulle se ut på riktigt.
Spelet ska dock ha beröm. Dels för att de överhuvudtaget bestämde sig för att göra ett sådant här spel och att de faktiskt genomförde det. De har även gjort en riktigt bra ljudbild som verkligen är tillräckligt bra för att du ska kunna orientera sig i världen. Riktigt välarbetad och jag häpnas över hur mycket en välarbetad ljudbild kan göra för inlevelsen. Det är tydligt att man vill att blinda spelare ska kunna ta sig an spelet med. Spelet har en text till tal funktion som du inte kan stänga av. Introduceras nya mekaniker för spelaren, kommer en berättarröst förklara vad du ska trycka på för att använda den. Den här aspekten är så välarbetad att jag skulle kunna skrika ut rekommendationer direkt. Tyvärr håller det inte hela vägen för mig.
Jag blir som sagt tagen ut ur inlevelsen och påtalar dumheter spelet gör. Ett exempel är partier då man jagar djur. Shepherd agerar som sagt Alexs ögon och det känns dumt när han säger: “Vänta! Jag ser en kanin där borta.” Vart!? Du vet att Alex är blind, du kanske ska vara lite mer specifik för att hjälpa till. Likaså har vi tillfällen när Alex blir uppmanad att ta täten när man ska smyga förbi fiender. Är det inte bättre att ni som faktiskt kan se med era ögon tar täten? Inte? Okej ursäkta att jag ens sade någonting.
The Vale: Shadow of the Crown är det kanske intressantaste spelet jag spelat på ett bra tag. Jag blir på ett särdeles gott humör att ambitioner till att inkludera handikappade individer till denna fantastiska hobbyn finns. Det är även intressant ur aspekten att vi “normala” får om ändå flyktigt känna hur det känns att vara utan ett sinne som vi hela livet tagit för givet. Tyvärr kvarstår faktum att det här är ett spel, ett spel ska på något sätt vara roligt att spela. Det är precis där The Vale brister. Det är inte superkul efter ett tag, utan det blir smärtsamt enformigt och man blir mer irriterad än engagerad när man måste slakta ett gäng pirater för tionde gången på väldigt kort tid. Spelet är bara straxt över fem timmar, men med det fattiga innehållet känns även det alldeles för långt. Jag rekommenderar dock den nyfikne att kolla in spelet. Ha dock i åtanke att det är mer av en prototyp av en speltyp jag ändå hoppas att vi får se mer av. Jag ställer mig och tittar ut på horisonten ändå lite förväntansfull över vad som komma skall.
Denna recension baseras på PC versionen.
The Vale: Shadow of the Crown. Lägsta pris 173 kronor enligt Steam 2021-08-20.
Recensionsex tillhandahållet av Falling Squirrel Inc.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
